Känner mig ensam

Idag är en liten deppdag, är ledig som skönt är. Känner mig ensam i detta, som det bara är vi i hela världen som har det här. Känner mig ensam att inte ha någon att prata med, just någon som är i samma sits. Är så himla skönt att ha sina forumtrådar med likasinnande, som vet precis hur känslorna går upp och ner. Man kan må riktigt piss ena dagen, och så lite bättre andra dagen. Fast det lämnar oss aldrig, utan smyger med oss hela tiden i tankarna.

Blir alltid lite värre inför högtider också, man påminns lite mer om vad som inte är.  Speciellt nu när jag skulle ha gått hem från jobbet och vara ledig fram till BF, OM det hade blivit något. Känns som en tung period framför oss. Samtidigt som även detta kan sätta käpp i hjulet för oss och inte få stå i IVF-kö ännu. Fy vad nervös väntan för att se vad dem säger... Tänk om man fått en 10-krona för varje gång en ny väntan börjar, hade nog kunnat sitta i en solstol på maldiverna just nu. ;)

Känner väldig hopplöshet just nu, som det aldrig kommer gå för oss. Ser bara hur andra lyckas och går vidare, men inte vi. D sa igår att han lever på hoppet, om att det kan ju faktiskt lyckas igen. Samtidigt har jag läst om dem som aldrig har gjort det igen. Lilla positiva med IVF är ju att jag har lite högre procent att lyckas, just pga av PCO. Men är ju ändå inga garantier för någonting. Som jag sagt innan, målet är inte att plusa, det är att komma till mållinjen och få det vi så innerligt önskar oss.

Kan man få slopa alla julklappar och be och få det enda vi vill ha, tack?

.

IVF-remissen är skickad

Idag var jag på spolningen för äggledarna. Hon är så himla mjuk och go min gynekolog, ingen stress och liten mottagning, så jag får alltid henne.

Vi började med spolningen, jag var nervös och spände mig lite, men gick faktiskt bra. Kände bara lite spänningar som gjorde liite ont i några sekunder när det första sprutades in, men sen ingenting. Jag fick se på ultraljudsmaskinen hur det sprutades in och delade ut sig i äggledarna. Var lite fascinerande ändå. Alltid varit intresserad av att se på UL-maskiner med olika saker.  Iallafall, hon sa att det såg ut som i en lärobok, perfekt flöde och ingen blockering, så skönt det. :)
Så hon och sköterskan var glada över detta sa dem, kul jag kan glädja några sa jag med ett leende.

Det tråkiga var dock att hon även kollade på mina ägg och såg inte att något ägg var på väg att lossa, är på dag 12. Så verkar ha väldigt få egna ägglossningar, kändes ju lite depp faktiskt.

Väl inne på hennes kontor sen, så sa hon att hon hade allt klart med prover och information, för att nu skicka till Sahlgrenska för IVF. Kan erkänna att jag blev nervös när jag låg i gynstolen och tänkte hur det kommer vara sen när man gör det. Jag frågade även med mängden på D´s simmare, då vi aldrig fått ett antal, utan bara att det var bra. Hon sa att normal mängd ligger mellan 200-40 miljoner simmare, det ses som bra. Han hade haft 40 miljoner, men att dem var starka och bra simmare. När man räknar som dåligt antal, säger man runt 5 miljoner som exempel sa hon.

Dock var det en sak som gjorde att jag fick lite smångest, ni vet inget kan ju få gå smidigt i denna karusell, suck. Hon sa att det KANSKE kan bli att dem inte tar emot våran remiss nu. För mitt missfall i Juni räknas tydligen som en graviditet, fast den inte blev fullbordad och är dem riktigt stränga, så måste vi vänta tills det gått 1 år som vi försökt och ingenting har hänt!!!! Men tjena....fatta eller??? Tänk om vi måste vänta så länge till och sen skicka ny remiss, åhhhh jag blir ju knäckt. Känns verkligen orättvist att dem ska räkna med ett ma, i sånt tidigt skede. Vi kanske aldrig mer kommer kunna lyckas själva??? Håll tummarna att vi kommer in i kö nu och det inte strular. Hon sa att det är inte säkert, men jag vill nämna det ifall att.

Jag fick även utskrivet fler kurer av pergotime, som jag kan ta tills det är dags för IVF. Om jag själv vill, det var upp till oss sa hon. Hon såg inga problem eller risker för min del. Så det känns skönt att ha den möjligheten tillsvidare iallafall.  Kanske, kanske att vi kan lyckas igen? vem vet.... hoppas hoppas så. I annat fall har vi nu IVF som väntar, det känns ändå bra. Nu har vi en plan att följa.

Men man blir ju knäckt av tiden som bara rusar iväg...allt tar sån tid.

Livet är så orättvist

Jag vill bara gräva ner mig i en grop nånstans och inte komma upp igen, förrän allt är bra. Så blir nog kvar där i 100 år. Jag orkar verkligen inte längre, mår så förbannat dåligt över detta. Nu hörde även D´s syrra av sig och sa glatt att hon ska behålla barnet och bla bla bla bla... jaha? kul för dig då. Vad bra att skaffa barn när hon inte är stabil i sig själv, inte fast jobb och pappan är ett ex med en icke smickrande bakgrund. Hon ser nog bara det gulliga framför sig verkar det som, herregud. Såna oplanerade lyckas och inte VI??? Herregud, vad har vi gjort för förtjäna detta?

Inte nog det är tillräckligt jobbig, behöva ha detta runt sig. Dem är så nära i hans familj och hon vill gärna ha besök och vara i centrum osv. Hur ska vi orka detta? Vi kommer ju behöva berätta hur läget är, så dem förstår att vi inte kommer orka umgås och ses och gulligulla med hennes mage. Jag mår illa av bara tanken.  Visst kanske är egotänkt, men för att överleva, måste jag hålla mig borta, går under. När han visade mig att hon ska behålla, så var det att jag fick 1000 knivar i hjärtat, gjorde så ont. :(

Ingen, nä ingen kan förstå den känslan, förutom vi som kämpar, fruktansvärt, som jag inte önskar någon.  Snälla, ge mig kraft någon, detta är ju outhärdligt!! Jag är en väldigt privat person av mig också, vill helst inte berätta intima saker för andra. bara några få nära vänner som vet, hade helst velat ha det så.

Aldrig att man får vara glad länge

Kom hem idag efter en härlig weekendresa ihop med en underbar vän. Vi har haft så kul och varit på musikal,shoppat, ätit gott och sett på bio. Vill ni se en snyftig tjejfilm, så rekommendrar jag "Love, Rosie".  Detta gav mig så mycket kraft och jag mådde bra och tror att vi bägge kände att vi fick ut mycket av dessa dagar. Önskar bara vi kunde bott närmare varandra och setts mer, men vet hon finns nära mig ändå.

Min "kära" mens kom nu i helgen också, så väntar nu på datum, för att få göra min spolning, sen släpper vi allt räknade och planerande för ett tag, och lever med hoppet att vi kan få lyckas snart. I annat fall, så har vi IVF som väntar nästa år.

Men som sagt, kom hem idag, hann inte ens vara hemma en timme, så hörde D´s lillasyster av sig och berättade att hon är GRAVID!!! oplanerat och med en hon inte träffar längre...jaha....vad säger man. Hon frågar om råd och jag känner att att jag vill hoppa ut genom fönstret och strypa mig själv. fy fan, hur är livet funtat egentligen???? Att såna som inte vill eller planerar blir, men vi som försökt såhär länge nu inte lyckas. Så där sjönk jag ner till botten igen, jag och min elaka hemska mens, som enda sällskap, suck.

Vill få en sanndröm

Vid varje nytt försök så får man nya drömmar. tex att få berätta för familjen på jul, att den blir till när man är på ett speciellt ställe osv... men gång på gång så förstörs det hopp man bygger upp. Är iallafall inte ensam, så många medsystrar som kämpar på, är vanligare än man tror, även om man känner sig väldigt ensam i vardagen med det. Där det inte syns, där det inte pratas om det.

Nu ska jag skapa mig en ny liten dröm iallafall. Satt och räknade lite dagar nu och om allt kommer som punktligt så kommer äl vara vid min födelsedag och sen kommer BIM isåfall vara runt krokarna när D fyller år. Vore ju så fantastiskt att få ge honom ett plus i födelsedagspresent!!

LÄNGTAN ÄR STÖRRE ÄN RÄDSLAN

IVF väntar

Igår eftermiddag ringde min läkare, så skönt hon hör av sig snabbt. Hon dubbelkollade med att vi nyss lämnat blodprover för infektion, sjukdomar osv, gjordes i Mars, var tydligen inom ramen sa hon, så vi behöver inte ta nya nu. Sen att vi inte hade gemensamma barn och att min vikt inte gått över BMI-gränsen för IVF. Jag ligger tyvärr nära där, aldrig vägt såhär mycket, alltid varit normaviktig, men mina hormonsjukdomar har ställt till det rejält senaste 2 åren tyvärr. Men ska verkligen försöka kämpa ner vikten nu, för många anledningar.

Hon sa att jag ska ringa igen när min mens kommer igång ordentligt, så bokar vi in för spolning. Efter det, kommer hon skicka remiss till Sahlgrenska. Jag har ju räknat med att det kanske skulle bli nästa steg, men när hon sa det i telefon, blev jag väldigt nervös. Skönt på ett sätt, men samtidigt ett nederlag, man vill ju fixa det själv, ska det vara så förbannat svårt???

Nu kan vi för några månader försöka att slappna av och inte räkna för mycket med äl, bim, utan göra när vi känner för det(som är det naturliga) och kanske, kanske kan vi lyckas själva innan det blir dags för IVF. Blir väl tidigast till våren antar jag, är ganska lång väntetid just nu, också jobbigt. Vore väl typiskt ifall vi krockar med sommaruppehållet på sjukhuset.

Nu har vi iallafall en plan om vad som händer härnäst, skönt att min läkare inte krånglade, utan var självklart att vi ska få annan hjälp, som hon inte kan ge. Har läst lite trådar om andra som går på Sahlgrenska, verkar som väntetiden tyvärr ökats på sen några månder, men att det ska vara go personal och man blir väl bemött. Hoppas att vi på ena eller andra sättet ska få lyckas nu.

D frågade om vi skulle berätta för familjerna om detta, men vi avaktar ett tag till iallafall. Vill inte ha deras medömkan och "goda" råd eller uppleva deras oro över hur det går. Sen betvivlar jag att vissa inte kan låta bli att skvallra vidare till andra... vill inte att hela världen ska veta, detta känns ändå som en väldigt personlig/intim sak. Vi får väl se, så länge är det bara några få nära vänner som vet om det.

Helt nedbruten

Sitter med tårar i ögonen och hela jag känns som 5 ton, orkar inte lyfta mig, orkar inte äta, är helt nedbruten och knäckt. Förstår inte, jag förstår verkligen inte varför det inte funkar!!! Varför kan vi inte lyckas för??? :(

Känner inte av några symtom, har pms-humör och molar i magen. Tog även ett test i morse, bara för att.... var så jädra blankt det kan bli. Inse fakta.... att vi inte är en av dem 80 % som lyckas inom 3 kurer med pergotime heller.  Jag vet inte vad jag ska göra nu? Hur ska man orka, månad efter månad... Ingen kan förstå hur den känslan är, som inte själv varit med om detta. Nu pratar vi inte 3 månaders försök, som vissa verkar tro är lika jobbigt, som för oss som försökt i nu 1,5 år och längre.

Jag har mailat min läkare och bett om telefontid. Vad händer nu? Vad kommer hon säga, tycka.
Just nu vill jag bara skita i allt, orkar ju fan inte hålla på såhär. Hela månaden upptas av detta i ens tankar och sen blir det en ny sorg att bearbeta och sen orka se framåt och ladda om och om och om igen. Ge mig styrka!

Fars dag

Nåt av det jobbigaste, tycker jag är alla högtider. Då påminns man lite extra, av vad som inte är...
Att inte D, ska få firas denna dag, då han är världens finaste på alla sätt. Egentligen skulle jag ju fått fira honom lite i förskott, men blev ju inte så. Vet att jag lätt hakar upp mig och borde se framåt, men man är ju så dum och tänker OM...  Inte varje dag, men ibland kommer det över mig och även honom. Så skönt att vi kan sörja ihop. Han har också varit riktigt ledsen och kunnat uttrycka sin sorg. Det känns ändå skönt att han tillåter sig. Märker att mångas män är lite mer "lättsamma" eller hur man ska säga när sånt har hänt.

Igår knöt det sig rejält i min mage. Såg på ett forum att någon skrivit en ny tråd om att få barn 2016!!! Jag fick smått panik, herregud 2016.  Det är faktiskt bara 5 försök kvar att hinna få i 2015. Känns som igår som jag skrev att det bara var  5 försök kvar för att få 2014. :(
Hur kan tiden bara rinna iväg så? Hur kan vi behöva gå igenom alla årstider och högtider yttligare en gång. Kommer vi inte lyckas få nästa år heller? Fy sjutton alltså vad orättvist det är. Man ser andra få sina efterlängtade plus, men här skiner inte solen för oss.

Känner inte av några symtom, som tyder på att vi lyckats nu heller. Lika bra ställa in sig på det värsta, verkar inte vara meningen att vi ska få detta ihop. :(

Om PCO

Igår på nyhetsmorgon på tv4, så handlade det lite om PCO/PCOS. Bra att dem tar upp det, så kanske fler kvinnor kan få hjälp. Jag hade ju inte alls tänkt i dessa banor, innan vi började försöka och det inte lyckades. Nu ser jag ju hur tydliga symtom jag haft ett tag. Var bättre när jag var ung, mer i farten och vägde mindre.

Här är länken, ifall någon vill se. Den forskaren som är med, har även ett långt föredrag man kan titta på nätet om diagnosen.

NYHETSMORGON OM PCO/PCOS

Annars så är det lugnt just nu, en vecka kvar innan jag vet om vi lyckats denna gången, eller ifall det kommer bli massa tröstshoppning på min weekendresa med en vän den helgen...  återstår att se. Dagarna går såå sakta nu.

Dagarna går så sakta

Här står det still, dagarna går såå sakta nu till BIM. Vågar inget tro eller hoppas, varför skulle det plötsligt funka om inte innan med pergotime?  Återstår att se. Har väldigt mycket på jobbet att göra nu, är jättetrött när jag kommer igen. Har dock kommit igång med att äta bättre och träna igen, känns bra faktiskt. Någonting som leder till nåt bra iallafall.

Var inne på en annan blogg jag följer idag, och hon visade denna...väldigt talande för oss som har råkat ut för mf/ma. :(

A piece of art called “The Miscarriage”