Bara en önskan

Jag har alltid varit sån som vill ta reda på mycket fakta och läsa statistik osv för saker som jag lär mig om. Så har såklart läst på mycket om IVF, och skillnader med kliniker, färskt, fryst osv

Igår läste jag en artikel om att när det är "normala" befruktningar så är det 51% chans att få en pojke(detta har jag vetat sen innan) men sen att vid IVF, så är det 53% chans att få en pojke och vid ICSI(spermieinjektion) är det 50 % chans.

Lite smårolig fakta, men absolut inget som spelar roll för oss vad det gäller kön. Bara glad vi kan lyckas få ett barn, närsomhelst på året, vilken dag som helst. När man börjar att försöka få barn så är man lite blåögd och planerar att tex maj blir bra att få i, eller hösten är skönt att få i... Men vad spelar det egentligen för roll? Blir så trött när jag läser om folk som önskar ett visst kön, varför kan folk bara inte önskar sig ett barn, var glada att ni ens KAN!

Varit på Sahlgrenska idag

Fy vad nervös jag varit för denna dagen, bla för att min vikt skulle ligga såpass bra att vi ens får vara med i studien. SU har BMI gräns på högst 35 och tyvärr har min vikt gått upp mer och mer dem senaste 3 åren, säkert mycket pga av sköldkörteln och PCO, som även läkaren bekräftade idag att det ofta var tufft för oss med det.

Fast nu drar vi det från början, nervöst satte vi oss i bilen och for iväg, bägge två var vi nervösa såklart. Vi bor iallafall inte så långt bort, så gick ganska fort att komma dit ändå. När vi väl anmälde oss i huvudreceptionen, så var det dags för D att lämna simmarprov igen, uch stackarn, inte lättaste att göra där på plats, men provet får högst vara 1 timme gammalt och det hade vi inte hunnit hemma.

Jag gick och satte mig i väntrummet så länge, sen kom han och det var inlämnat, han kunde slappna av lite, nu väntade bara min vägning...huua.  Barnmorskan jag pratat med i telefon kom och hon var jättetrevlig och vi gick in för att väga och mäta, även D fick göra det, då männen fick ställa upp frivilligt om dem ville för studiens skull.  Jag låg under max-gränsen och har gått ner 3,7kg sen jag vägde mig för en vecka sen, så gissa att jag var stolt. :)   Nu ska jag bara fortsätta i den riktningen också.

Sen fick vi träffa läkaren, hon var också jättetrevlig och hade en manlig läkarstudent med sig. Hon gick igenom hur IVF går till och sen om hur det funkar om vi hamnar i viktgruppen och då med stöd av dietist osv, upp till 1 år efteråt. Kändes ju väldigt bra att få det. Hon gjorde även VUL för att titta på livmodern, som såg bra ut och även på äggstockarna, där syntes så tydligt mina PCO-pärlband. En normal kvinna har runt 8 högst, jag hade 20 st på ena äggstocken, den andra var lite mer åt det normala hållet.

Sen fick vi fylla i massa blanketter om våran hälsa, kostvanor osv och jag fick gå och lämna blodprov, hela 8 rör! Tog även blodtrycket, gick snabbt och smidigt. Efter det tog barnmorskan oss in till ett samtalsrum, pratade lite mer, mer blanketter att fylla i och sen skulle hon komma och berätta vilken grupp datorn hade valt oss i, såå nervöst.

Det blev IVF-GRUPPEN!!  Så vi ska få börja med en gång, vi blev glatt förvånade, tror vi bägge var inställd på vikt-gruppen och kämpa med det först. Så BM gjorde genomgång med steg för steg och jag fick provsticka mig, gjorde faktiskt inte ont men var obehagligt. Jag ger liknande sprutor till andra på mitt jobb, men inte gett mig själv.  Fick utskrivet alla mediciner och ett schema som jag ska följa med när jag börjar med allt och när blodprov ska lämnas in osv

Vi kommer få göra den långa proceduren, kortfattat så ska jag först börja med Provera 12/2, som ska tas i 10 dagar för att sen skapa en blödning hos mig, då jag har så oregelbundna och långa cykler.
Sen efter 5 dagar, 16/2 ska jag börja att spraya, det menar att jag ska ta en slags nässpray 3 gånger per dag, 1 sprut i varje näsborre.

2 mars ska jag sen ta blodprov på min vanliga vårdcentral, som vi sedan skickar in och så ringer min barnmorska dagen efter för att berätta hur upplägget blir med sprutorna sen. Den biten är väl den jag minst längtar till, är inte så road med nålar, men vad gör man inte. Tur jag har lite maghäng, blir lättare att ta tag i lite och spruta in.  Jag har haft patienter som är trådsmala med inget fett oi huvudtaget, där är det inte lätt att hitta nånstans att sticka kan jag lova.  Något bra med ens vikt iallafall. ;)

Sen om allt fortsätter bra, så kommer det bli äggutplock v.12 och dem befruktas med D´s simmare. Där kommer det kanske bli något som kallas för ICSI. I vanliga fall så släpper dem simmarna till ägget och dem får göra jobbet själva. Men då hans prov visade på gränsen, så planerar dem in för ICSI och då väljer dem i labbet ut en simmare som dem hjälper in i ägget. Sen hoppas vi på att det blir flera ägg som är bra och som då får växa i 2 dagar, sen blir det dags att sätta in 1, som dem tror är bäst av dem vi har. Resten får växa till sig lite och frysas in.

Så det är verkligen mycket att tänka på och mycket som ska klaffa för att det ska bli bra. fast läkaren lät hoppfull och dem säger att vi med PCO har lite högre chans att lyckas, men finns ju inga garantier. Vi får bara hoppas detta ska kunna hjälpa oss och i annat fall har vi iallafall försökt allt vi kan.

Nu kan vi se framåt igen

Dagen vi fasat över är slut! Igår 24 Januari, var den fruktade dagen. Dagen då vi skulle ha haft BF, men som inte blev. "Lilla stjärna utan namn"
Natten till lördagen var hemsk, vi bägge grät när vi lade oss för att sova, det är ofta då tankarna kan smyga sig på. Ingenting av detta är rättvist, hur kan det vara? Snart gått 2 år vi försökt och inte kommit någonvart.
Fast nu när datumet har passerat, kan vi nog försöka se lättare framåt iallafall.

I fredags kom ett tjockt kuvert hem från Sahlgrenska med information och papper att fylla i om oss, som ska lämnas in. Vi ska dit nu på onsdag och få reda på vilken av grupperna vi hamnar i. nervöst och spännande. Jag är inställd på viktgruppen, bättre tror jag att förbereda sig för det. Skulle det bli IVF-gruppen, så blir det ju en rolig överraskning och isåfall så kommer vi få börja så snart som möjligt, beroende på min cykel. Nu fick jag dock mensen i fredags, så dröjer lite nu då, fast då kan man ju hinna ställa in sig mer på det som ska komma. jaja...oavsett vilken grupp, så är det ju bra ändamål iallafall. Dock får jag se hur bra jag klarar viktgruppen, blir en utmaning verligen.
Dock är det ju rätt årstid för det iallafall, för jul/nyår har passerat och jag hinner klart det innan sommaren kommer.  Värt att prova iallafall, går att hoppa av ifall jag behöver det.

Kommer bli svårt fokusera på jobbet på måndag och tisdag, bara gå och förbereda sig för onsdagen, vi ska dit först på em, men D såg till så han bara jobbar tidig fm och jag hade bara möte den dagen, så gick att få ledigt. Jag är ledig dagen efter också, så det är  ju skönt.

SU ringde idag!

Såg att det var ett privat nummer, och när hon presenterade sig från Sahlgrenska, blev jag helt paff, nervös att dem hade gått igenom mina papper och skulle neka oss eller något sånt.

Men hon frågade om jag vill vara med i en studie för att se om överviktiga har svårare att bli gravida. Jag är inte extremt överviktig, men behöver ändå tappa en del kg, som jag gått upp dem senaste 2 åren, men även hon sa att det är svårare för oss med problem med sköldkörteln och PCO.

Dem delar upp oss i 2 grupper, den enda gruppen börjar med IVF, med en gång(då slipper vi vänta till våren) och gör som vanlig rutin med det och sen utvärderar.

Den andra gruppen ska först gå på viktminskningsprogram under 16 veckor. Dem första 12 veckorna är det lågkaloridrycker som gäller...ghaaaa...så svårt. sen blir det att börja med lite lättare mat igen. Under tiden får man stöd med dietister, kurator osv.   Jag är tveksam om jag kan klara detta, men är ju värt att försöka. I snitt har kvinnorna gått ner 12 kg sa hon, och vissa mer eller mindre.

Men oavsett, kan det ju vara bra att få hjälp med vikten, för går ju inget vidare än så länge... Hon skulle ringa imorgon igen och isåfall kanske det börjar redan nästa vecka!!!

Jättenervöst ju, men som tur är har jag en nära vän som gått på såna dieter flera gånger, då hon fått kämpa med rejält övervikt, så kan ju få bra tips och stöd från henne.

Vi får se hur det blir, är en dator som väljer vilken grupp man hamnar i. Jag har ju bara att vinna, oavsett vilken grupp.Värt att prova iallafall, då händer det ju något iallafall. Nervöst!

Ångest-Januari

Då är det inte för pengarna är slut efter julklappar och högtider, eller för man lagt på sig några kg efter all mat och godis som varit, utan för att detta skulle ju varit VÅRAN månad, som vi skulle fått våran lille i. :(
Men naturen ville annorlunda, visst nu sållar den när allt inte är som det ska, men hur kan det skänka tröst när man redan planerade för det som skulle bli. Att se hur D blir ledsen och sörjer att det inget blev, gör nästan ännu mer ont i mig.

Frustration att det inte fungerar och inget blir...månad efter månad och vi inte kommer någonstans. Inne på vårat 3 år.  Vi började 2013, gick igenom 2014 och nu är inne i 2015....hur ska detta året sluta? Ska vi behöva gå igenom alla månader och högtider igen? :(

Går och väntar på BIM efter min 4e pergotime-kur, men känner inte av något som skulle tyda på att det tagit sig, som alla andra gånger innan. Fast denna gången är det annorlunda, denna gången är mycket mer känslosam och jobbig. För min BIM är på samma dag som vi skulle haft BF. Hur ironiskt är inte det? Som tur är jag ledig den dagen, så kan stänga in mig och deppa sönder.
Inget hört från Sahlgrenska ännu, är väldigt lång tid nu, ser vad andra skriver, så räknar med tidigast till Maj att vi får komma dit.

Snälla, låt denna månaden gå fort!

Ett nytt år att kämpa

Kan konstatera att 2014 var ett av dem jobbigaste åren jag varit med om. Visst finns det ljusglimtar, som ger kraft, framförallt från min familj och underbara vänner, men då detta finns över varje dag året runt, oavsett om solen skiner eller det regnar, så blir det tyvärr det som märks av mest. Hur kan det vara möjligt att det återigen är ett nytt år och vi fortfarande inte varken har fått en liten eller är gravida. Man kan bli knäckt för mindre. Ångest över att det bara är 3 chanser nu kvar för att få 2015, ska det bli så sjukt orättvist att vi inte kommer få detta år heller???  Vet inte hur man ska kunna samla kraft för att orka igenom alla månader, högtider, år.... Hur länge orkar vi?

Januari är den månad vi fasat för mest, det ger fruktansvärd ångest och påfrestning. Detta skulle ju bli våran månad! Det skulle bli dags för oss att få en liten.... OM det hade fått gå bra, men nu sitter vi här och har ingenting kvar av det lilla som gav oss så mycket hopp. Ser andra som det fortsatt gå bra för och dem nu ska få, men inte vi. När vårat ma var konstaterat, så sa vi till varandra att vi lovar att vi ska bli gravida innan Januari anländer, men nu fick vi bryta det löftet. För ingenting har hänt efter dess, fast hormoner och planering.