Mitt sista inlägg

Detta blir mina sista ord i bloggen. Det har gett mig tröst att skriva av mig här när det varit tungt. Bra att gå tillbaka till och se hur det var vid dem olika behandlingarna, symtom osv.
Kan rekommendera er som är i startgroparna att göra en egen blogg. Går att ha den privat med.

Har precis suttit och läst mina gamla inlägg under våra IVF-försök, jag fick torka bort några tårar som kom.. Blev sån känslostorm, mindes hur allt kändes.
Minns chocken och glädjen över hur hon så starkt höll sig kvar och kom till oss, så efterlängtad & älskad.

Ni som följt min blogg vet att jag har hypothyreos. Jag läste att det kan innebära risker vid graviditeter, bla havandeskapsförgiftning.
 Jag nämnde detta för min BM på MVC och hon skulle se med läkaren. Han sa det inte alls var höjda risker och inget gjordes.

 Några veckor innan BF upptäckte min BM att jag fått högre blodtryck, så fick gå varje vecka på kontroll. 2,5 v innan BF hade det höjts rejält och det visade protein i urinen, så jag blev inlagd på sjukhuset för övervakning med bekräftad havandeskapsförgiftning!!
Lustiga är att jag långt innan anade att det skulle bli så. Fick sen höra av flera som jobbade där att risken för att få det ökar dessutom om det inte är samma pappa som innan, konstigt.
Efter 2 dygn blev det igångsättning och vårt mirakel föddes 2 veckor före BF.

Jag kommer låta min blogg ligga kvar, så den kanske skänker lite hopp för dig som nyss hoppat på denna omtumlande karusell.
Ge inte upp, plötsligt händer det.
Min arga drake inom mig är nu fri och flyger glatt ovan molnen!

Våran saga fick ett lyckligt slut!

Välkommen vårt mirakel!

Kanske ingen som kollar här längre, då jag inte varit aktiv på länge,men vill ändå berätta att nu är vårt mirakel här!

Lördag 28/5 2016
anlände vår flicka!!


Vi är såå glada och svårt ta in att vi äntligen har vårt efterlängtade barn!
Hon som var en liten 4-cellig embryo och klarat nedfrysning & upptiningen.
Är världens sötaste och nu börjar en ny spännande tid.
Vi kommer alltid vara evigt tacksamma att vi fick möjligheten med dagens moderna teknik.

10 veckor till BF

Till helgen är det bara 10 veckor kvar till BF!

Tiden går verkligen fort nu, speciellt på våren, då man har mycket annat att greja med. Det känns så fantastiskt att vi närmar oss mållinjen. Efter detta långa kämpande och så är det snart vår tur!  :)

Evigt tacksam för vi fick hjälp på vägen.

Var på MVC idag och h*n följer sin växtkurva fint. Hjärtljuden låg på 150. En tjej tro? Om man ska gå på skrock om hjärtljuden. 

Min kompis, som ska ha 3 veckor efter mig ska få en flicka och alla våra besök på MVC har hamnat på samma dag! Nästa gång även samma tid. Hur stor är den chansen? Lite kul. Vi skulle ta en fika efteråt nästa gång. Är väldigt kul att gå igenom detta samtidigt som en vän. Kan vi gå hemma ihop. Har en till vän som ska få, men är först i September och tyvärr bor hon i Norge.

För övrigt mår jag bra. Inga kramper eller besvär. Bara lite svullna ben på kvällarna. Så ska inte klaga. Nu har jag även bara 7 arbetsdagar kvar, sen går jag på grav.peng. ska faktiskt bli skönt att kunna vila och samla kraft. Hade nästan varit omöjligt att jobba vidare på mitt arbete.

Så jag ska gå hemma nu hela våren och njuta av att både det gröna ute och min mage växer på!  :()

Är allt kvar här i bakgrunden

Min blogg har blivit väldigt tyst. Mitt behov att skriva av mig har minskat. När det varit som mörkast, var det skönt att få ur sig lite här. Sen har jag fortfarande er som kämpar i huvudet och håller tummarna. Speciellt en som just nu ruvar för 1a gången. Hoppas det ska lyckas för er. :)

Jag går in i v.25 på Söndag och det är full fart i magen. Vårt lilla mirakel. Igår fick vi höra hjärtljuden för 1a gången, var så mysigt och D fick tårar i ögonen. Låg bra i tillväxt och mina värden var bra. Hjärtljuden låg på snitt 145.

För övrigt har vi börjat köpa lite småsaker och fixar i huset. Behöver inte bli rastlös. Väntar även på besked från FK, om att få grav.peng beviljat. Lite nervöst är det, men med mitt tunga jobb, så borde det bli godkänt. Isåfall går jag hem i mitten av April.

Vi funderar på namn också, men det är inte lätt minsann. Så många namn det ändå finns. Dagens I-lands problem.
Längtar till mer vår & sol nu...man får mer energi och med ljuset så närmar sig vår stora dag. :)

RUL idag

Oj vad tiden gick sakta på jobbet idag. På väg till sjukhuset blev jag paniknervös och inbillade mig alla konstiga saker.

Väl i väntrummet satt 2 par till, en med stor mage. Då slog det mig hur mycket bättre det kändes att sitta där alla var gravida, än på SU där jag såg alla nervösa par, vissa med jobbiga besked och man såg hur ledsna dem var. :(

Men iallafall...fick en såå mysig BM, henne hade man så gärna haft med på förlossningar!
Jag fick lägga mig ner med en gång och så började hon. Lite ovanligt att göra på magen och inte via nertill, där har det ju varit rusningstrafik senaste året med undersökningar och ingrepp...

Första sekunderna såg vi inget röra sig, vi bägge fick inre panik!
Fast sen så såg jag plötsligt ett hjärta slå och sen var h*n inte stilla nåt! Full fart och var magiskt att se!
Vi kunde se när h*n svalde fostervatten och knöt händerna osv. BM sa att allt såg bra ut och hon höll med SU om BF är 11 Juni.
Vi fick titta lite extra länge då hennes kollega kom och kollade lite snabbt med moderkakan (alllt normalt)
Vi ville inte veta könet, så blir att se i Juni. :)

Lättade & glada gick vi därifrån och på vägen hem köpte vi 2 Bodys & en liten mössa.
Är så fantastiskt att våran 4-celliga klump har blivit en liten människa.

Har strax kommit halvvägs!

Längesen jag skrev här nu, tänkt på det flera gånger, men varit så mycket annat. Nu i helgen går jag in i v.20! Vi har alltså kommit halvvägs, helt ofattbart. På måndag är det dags för RUL. För många par är det spänning och längtan, för våran del är det en viss del spänning, men också ångestfyllt,man är orolig, rädd. Men också en lättnad, får se hur det står till. Tycker det är ganska sent vi får göra RUL, tycker många andra är i v.18-19. Hoppas helgen kommer gå fort, ska jobba, så har lite annat att tänka på. Åker direkt efter jobbet på Måndag till sjukhuset. Uppdaterar här sen. Vi kommer dock inte ta reda på kön. Mer spännande att vänta och se och så få överraskningar i livet ändå.
Sett på forum vilken fixering på kön det är och en del som blir besvikna över att det är "fel" kö än vad dem önskade. Det gör mig väldigt irriterad. Var glada för att ni kan få barn, var glada för ett friskt vackert litet barn. Ett visst kön garanterar inte att barnet kommer gilla fotboll eller rosa rosetter.

Nu vet alla på jobbet och våra familjer. Dem blev väldigt glada, speciellt hans mamma som velat ha barnbarn såå länge, hon började störtgråta, hon kunde inte sluta. Blev dock först på Nyår, då jag har varit jätteförskyld och hostig i nästan 2 veckor, såklart över jul och nyår. Hon var också dålig, så vi fick skjuta på det. Till båda våra mammor så hade vi gjort julklappar med hint vad som väntade, tyvärr så kopplade dem inte poängen, så vi fick vara lite övertydliga, och då plingade det till haha.

Vi har även flyttat in i vårat egna hus, känns jättekul. Så varit full upp med packa, flytta och nu fixa iordning här hemma. Roligt arbete, men svårt hur man vill ha allt. Ett rum kommer stå redo sen för våran lilla kastanj. Så detta år har verkligen börjat helt fantastiskt. Innan så har just jul och nyår känts väldigt jobbiga och mörka, vi har påmints mer om att vi inte lyckats och framtiden varit mörk och osäker.

Jag vågar nästan inte vara för glad, för känns som en dröm, att vi äntligen får planera och vara riktigt lyckliga. ska det få bli vårat år?

Såg att regeringen nu har klubbat igenom att ensamstående nu får hjälp med att skaffa barn i Sverige, det glädjer nog många, som av olika anledningar vill få ett älskat barn. Vi har legat lite efter jämfört med tex Danmark.

Det är så fantastiskt att vi är så många som kan få / har fått hjälp på traven. Flera gånger kommer jag på mig själv att förundras över vad dem faktiskt kan göra. Hur våran lilla överlevde både nedfrysning, upptining, blödningar, men ändå kämpar på. Är så tacksam, det finns inga ord som kan beskriva det rättvist.
Så ni medsystrar som kämpar där ute, eller är på gång att starta, ge inte upp, utan gör allt i eran makt och se till att få bra hjälp, så hoppas jag att ni ska få lyckas med!
När det varit som mörkast, så har jag gråtit ut hos D, lyssnat på en viss playlist med depplåtar och låtar som har med ämnet att göra...bara få deppa av sig. Sen har jag läst andras historier, andras bloggar. Läser om dem som kämpat mycket längre och inte gett upp. Orkar dem kämpa, så gör jag. Så har jag tänkt. Många gånger slutar det lyckligt, på ena eller andra sättet. Men kom ihåg, ni är inte själva där ute!