Längesen jag skrev här nu, tänkt på det flera gånger, men varit så mycket annat. Nu i helgen går jag in i v.20! Vi har alltså kommit halvvägs, helt ofattbart. På måndag är det dags för RUL. För många par är det spänning och längtan, för våran del är det en viss del spänning, men också ångestfyllt,man är orolig, rädd. Men också en lättnad, får se hur det står till. Tycker det är ganska sent vi får göra RUL, tycker många andra är i v.18-19. Hoppas helgen kommer gå fort, ska jobba, så har lite annat att tänka på. Åker direkt efter jobbet på Måndag till sjukhuset. Uppdaterar här sen. Vi kommer dock inte ta reda på kön. Mer spännande att vänta och se och så få överraskningar i livet ändå.
Sett på forum vilken fixering på kön det är och en del som blir besvikna över att det är "fel" kö än vad dem önskade. Det gör mig väldigt irriterad. Var glada för att ni kan få barn, var glada för ett friskt vackert litet barn. Ett visst kön garanterar inte att barnet kommer gilla fotboll eller rosa rosetter.
Nu vet alla på jobbet och våra familjer. Dem blev väldigt glada, speciellt hans mamma som velat ha barnbarn såå länge, hon började störtgråta, hon kunde inte sluta. Blev dock först på Nyår, då jag har varit jätteförskyld och hostig i nästan 2 veckor, såklart över jul och nyår. Hon var också dålig, så vi fick skjuta på det. Till båda våra mammor så hade vi gjort julklappar med hint vad som väntade, tyvärr så kopplade dem inte poängen, så vi fick vara lite övertydliga, och då plingade det till haha.
Vi har även flyttat in i vårat egna hus, känns jättekul. Så varit full upp med packa, flytta och nu fixa iordning här hemma. Roligt arbete, men svårt hur man vill ha allt. Ett rum kommer stå redo sen för våran lilla kastanj. Så detta år har verkligen börjat helt fantastiskt. Innan så har just jul och nyår känts väldigt jobbiga och mörka, vi har påmints mer om att vi inte lyckats och framtiden varit mörk och osäker.
Jag vågar nästan inte vara för glad, för känns som en dröm, att vi äntligen får planera och vara riktigt lyckliga. ska det få bli vårat år?
Såg att regeringen nu har klubbat igenom att ensamstående nu får hjälp med att skaffa barn i Sverige, det glädjer nog många, som av olika anledningar vill få ett älskat barn. Vi har legat lite efter jämfört med tex Danmark.
Det är så fantastiskt att vi är så många som kan få / har fått hjälp på traven. Flera gånger kommer jag på mig själv att förundras över vad dem faktiskt kan göra. Hur våran lilla överlevde både nedfrysning, upptining, blödningar, men ändå kämpar på. Är så tacksam, det finns inga ord som kan beskriva det rättvist.
Så ni medsystrar som kämpar där ute, eller är på gång att starta, ge inte upp, utan gör allt i eran makt och se till att få bra hjälp, så hoppas jag att ni ska få lyckas med!
När det varit som mörkast, så har jag gråtit ut hos D, lyssnat på en viss playlist med depplåtar och låtar som har med ämnet att göra...bara få deppa av sig. Sen har jag läst andras historier, andras bloggar. Läser om dem som kämpat mycket längre och inte gett upp. Orkar dem kämpa, så gör jag. Så har jag tänkt. Många gånger slutar det lyckligt, på ena eller andra sättet. Men kom ihåg, ni är inte själva där ute!
