Idag fick vi reda på att arbetskompisen fått sina tvillingar. Dem som var tveksamma ifall dem ville skaffa ett barn till, så fick hon 2st!! Medan vi som försökt länge inte ens lyckas få 1 barn. Känns ju lagom rättvist. Det var jobbigt när alla på jobbet var så glada och tittade på bilder och pratade om det. Jag fick själv låtsats vara glad, men sa inte så mycket. Svårt är det att glädjas åt andra, en stund fick jag kämpa emot tårarna, det är verkligen så tufft.
Fick även höra igår, inofficiellt att en till nu är gravid, jaha...
Mina närmsta vänner försöker stötta så gott det går, men lite trötta på det är dem nog. När man får problem, så finns ju alltid ens vänner där tills det löser sig, för att sen komma nya problem och nytt stöd. Men nu har ju detta varit så länge och inte blivit bättre.
Så glad för att dem finns där, men ingen kan ändå helt förstå hur det känns, när man går månad efter månad och alla misslyckanden med dem. En ny sorg som ska bearbetas varje gång.
Att inte kunna ge sin älskade ett barn. Se hur det tär honom, han säger det inte rakt ut, men ser på honom hur tufft det är. Jag har ju ändå, men tanken att han inte ska få uppleva denna fantastiska resa...att VI inte ska få uppleva detta tillsammans. Hur min kropp strejkar och inte alls vill samarbeta, vill inte fungera...frustration, ilska, sorg, många känslor på samma gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar