Drömmar i mörkret

En julsång, som är en av mina favoriter är  "Fairytale of New York", kanske inte så sockersöt, men den är härlig på sitt sätt. Jag lyssnar på den varje år runt jul. Fast i år, så fastnade jag väldigt för en vers i låten. För er som inte tänkt på det, så är det väldigt fina meningar i den.

Men jag tänkte på mig och D och hoppas verkligen på att 2015, ska få bli vårat år där våran dröm blir verklig!

I´ve got a feeling

This year´s for me and you

So happy Christmas

I love you baby

I can see a better time

When all our dreams come true

En röd jul!

Längesedan jag skrev här, har inte så mycket att säga just nu. Är ganska tom och matt, kraften har gått ut mig. Ser bara hur andra fortsätter att få sina plus, förutom vi. Nu ska dessutom prinsessan madeleine få sitt 2a barn inom loppet vi försökt och inte ens lyckats få ett! :(   Det är 2a julen vi sitter här utan att vara någonstans på vägen, kvar där vi började. Känns alltid värre vid högtider tycker jag.

Våran remiss till IVF har iallafall kommit fram, dem skickade bekräftelse redan efter 6 dagar, så det måste väl betyda att vi är godkända för att få stå i kö antar jag? Nu är det bara en lång väntan tills vi får komma dit också. Fram till dess, får jag försöka fokusera på min vikt och hälsa och bygga upp det inifrån.

Idag är det Julafton, jag skulle ha suttit med en stor mage och bara ha 4 veckor kvar, men så blev det inte. Istället fick jag ett paket med ett hånleende... mensen kom idag... Snacka om världens sämsta julklapp?

Nåja, God Jul på er! Hoppas att vid nästa jul, saker och ting ser annorlunda ut. Till det positiva.

Sjuk och seg

Sitter här hemma och varit sjuk några dagar, verkligen vad man behöver i dessa tider när det är mycket att göra. Ingen BIM att hoppas på heller, utan får börja med min 4e kur med pergotime istället. Just nu känns det väldigt ensamt.... Jag vet att det är så många fler där ute som får kämpa, med ännu fler år i bagaget och sen om det är för 1, 2, 3 osv barnet, det är ju olika. Varför kan det bara inte funka? Känns så jädra hopplöst just nu. Vi vill ju så mycket detta och ändå så blir det inget. :(


Nu till något roligare, ett fint plus har en annan bloggerska fått idag! :)   Vi har följts åt sen vi började försöka och vi var med i dem första trådarna för syskonförsök, men var alltid vi som var kvar tyvärr. Så detta känns ju fantastiskt roligt för dig! Du vet ju vem du är. Grattis och lycka till nu, hoppas jag får plusa snart med. :)

Väntan och åter väntan!

Ny väntan hela tiden, man blir ju knäckt.  pratade med en som precis ring och fått sin remiss bekräftad. Dem sa till henne att det nu är 5,5 månads väntetid på Sahlgrenska. Suck, lagom skoj. Kommer det ju säkert krocka lagom med sommaruppehållet.  Måtte vi lyckas själva innan dess. Ska även skriva upp oss på kölistan med kort varsel, hoppas vi kan ha turen där. jag är ledig vissa vardagar i veckan, nog lite värre för D,men kan ju försöka iallafall. Hoppas på återbud, så man kan komma dagen efter dem ringer.  Det återstår att se.

Ingen julklapp till oss

Tror tyvärr att min gynekolog hade rätt, när hon inte såg att något ägg var på g att släppa.  Jag har nu under äl-tiden inte känt av något hugg i sidan eller fått dem typiska äl-flytningarna, som jag så bra har märkt av  när jag tagit pergotime. Så får ställa in oss på att det tyvärr kommer bli en röd jul för mig, och inte på det positiva sättet.

Får gå till apoteket och hämta ut några kurer med pergotime istället, så jag har det redo och hoppas att det kan funka denna omgång istället. Tänk vad man utsätter sig för egentligen, månad efter månad. medan andra bara HOPPSAN, jag är gravid.  Hmm... livet är verkligen konstigt funtat. Orättvist är bara förnamnet. Vi velar även fram och tillbaka om vi ska berätta för närmsta familjen, men tror vi avvaktar ett tag till.

Går även och väntar på att höra från Sahlgrenska, ifall min remiss kommit fram och framförallt om dem godkänner den!! Jättenervöst faktiskt. Hade ju varit så förbannat typiskt ifall dem inte gör det. Bara hålla tummarna för det också.  Någon mer än mig som börjar få skavsår efter alla tumhållningar för en själv och andra som kämpar???

Känner mig ensam

Idag är en liten deppdag, är ledig som skönt är. Känner mig ensam i detta, som det bara är vi i hela världen som har det här. Känner mig ensam att inte ha någon att prata med, just någon som är i samma sits. Är så himla skönt att ha sina forumtrådar med likasinnande, som vet precis hur känslorna går upp och ner. Man kan må riktigt piss ena dagen, och så lite bättre andra dagen. Fast det lämnar oss aldrig, utan smyger med oss hela tiden i tankarna.

Blir alltid lite värre inför högtider också, man påminns lite mer om vad som inte är.  Speciellt nu när jag skulle ha gått hem från jobbet och vara ledig fram till BF, OM det hade blivit något. Känns som en tung period framför oss. Samtidigt som även detta kan sätta käpp i hjulet för oss och inte få stå i IVF-kö ännu. Fy vad nervös väntan för att se vad dem säger... Tänk om man fått en 10-krona för varje gång en ny väntan börjar, hade nog kunnat sitta i en solstol på maldiverna just nu. ;)

Känner väldig hopplöshet just nu, som det aldrig kommer gå för oss. Ser bara hur andra lyckas och går vidare, men inte vi. D sa igår att han lever på hoppet, om att det kan ju faktiskt lyckas igen. Samtidigt har jag läst om dem som aldrig har gjort det igen. Lilla positiva med IVF är ju att jag har lite högre procent att lyckas, just pga av PCO. Men är ju ändå inga garantier för någonting. Som jag sagt innan, målet är inte att plusa, det är att komma till mållinjen och få det vi så innerligt önskar oss.

Kan man få slopa alla julklappar och be och få det enda vi vill ha, tack?

.

IVF-remissen är skickad

Idag var jag på spolningen för äggledarna. Hon är så himla mjuk och go min gynekolog, ingen stress och liten mottagning, så jag får alltid henne.

Vi började med spolningen, jag var nervös och spände mig lite, men gick faktiskt bra. Kände bara lite spänningar som gjorde liite ont i några sekunder när det första sprutades in, men sen ingenting. Jag fick se på ultraljudsmaskinen hur det sprutades in och delade ut sig i äggledarna. Var lite fascinerande ändå. Alltid varit intresserad av att se på UL-maskiner med olika saker.  Iallafall, hon sa att det såg ut som i en lärobok, perfekt flöde och ingen blockering, så skönt det. :)
Så hon och sköterskan var glada över detta sa dem, kul jag kan glädja några sa jag med ett leende.

Det tråkiga var dock att hon även kollade på mina ägg och såg inte att något ägg var på väg att lossa, är på dag 12. Så verkar ha väldigt få egna ägglossningar, kändes ju lite depp faktiskt.

Väl inne på hennes kontor sen, så sa hon att hon hade allt klart med prover och information, för att nu skicka till Sahlgrenska för IVF. Kan erkänna att jag blev nervös när jag låg i gynstolen och tänkte hur det kommer vara sen när man gör det. Jag frågade även med mängden på D´s simmare, då vi aldrig fått ett antal, utan bara att det var bra. Hon sa att normal mängd ligger mellan 200-40 miljoner simmare, det ses som bra. Han hade haft 40 miljoner, men att dem var starka och bra simmare. När man räknar som dåligt antal, säger man runt 5 miljoner som exempel sa hon.

Dock var det en sak som gjorde att jag fick lite smångest, ni vet inget kan ju få gå smidigt i denna karusell, suck. Hon sa att det KANSKE kan bli att dem inte tar emot våran remiss nu. För mitt missfall i Juni räknas tydligen som en graviditet, fast den inte blev fullbordad och är dem riktigt stränga, så måste vi vänta tills det gått 1 år som vi försökt och ingenting har hänt!!!! Men tjena....fatta eller??? Tänk om vi måste vänta så länge till och sen skicka ny remiss, åhhhh jag blir ju knäckt. Känns verkligen orättvist att dem ska räkna med ett ma, i sånt tidigt skede. Vi kanske aldrig mer kommer kunna lyckas själva??? Håll tummarna att vi kommer in i kö nu och det inte strular. Hon sa att det är inte säkert, men jag vill nämna det ifall att.

Jag fick även utskrivet fler kurer av pergotime, som jag kan ta tills det är dags för IVF. Om jag själv vill, det var upp till oss sa hon. Hon såg inga problem eller risker för min del. Så det känns skönt att ha den möjligheten tillsvidare iallafall.  Kanske, kanske att vi kan lyckas igen? vem vet.... hoppas hoppas så. I annat fall har vi nu IVF som väntar, det känns ändå bra. Nu har vi en plan att följa.

Men man blir ju knäckt av tiden som bara rusar iväg...allt tar sån tid.

Livet är så orättvist

Jag vill bara gräva ner mig i en grop nånstans och inte komma upp igen, förrän allt är bra. Så blir nog kvar där i 100 år. Jag orkar verkligen inte längre, mår så förbannat dåligt över detta. Nu hörde även D´s syrra av sig och sa glatt att hon ska behålla barnet och bla bla bla bla... jaha? kul för dig då. Vad bra att skaffa barn när hon inte är stabil i sig själv, inte fast jobb och pappan är ett ex med en icke smickrande bakgrund. Hon ser nog bara det gulliga framför sig verkar det som, herregud. Såna oplanerade lyckas och inte VI??? Herregud, vad har vi gjort för förtjäna detta?

Inte nog det är tillräckligt jobbig, behöva ha detta runt sig. Dem är så nära i hans familj och hon vill gärna ha besök och vara i centrum osv. Hur ska vi orka detta? Vi kommer ju behöva berätta hur läget är, så dem förstår att vi inte kommer orka umgås och ses och gulligulla med hennes mage. Jag mår illa av bara tanken.  Visst kanske är egotänkt, men för att överleva, måste jag hålla mig borta, går under. När han visade mig att hon ska behålla, så var det att jag fick 1000 knivar i hjärtat, gjorde så ont. :(

Ingen, nä ingen kan förstå den känslan, förutom vi som kämpar, fruktansvärt, som jag inte önskar någon.  Snälla, ge mig kraft någon, detta är ju outhärdligt!! Jag är en väldigt privat person av mig också, vill helst inte berätta intima saker för andra. bara några få nära vänner som vet, hade helst velat ha det så.

Aldrig att man får vara glad länge

Kom hem idag efter en härlig weekendresa ihop med en underbar vän. Vi har haft så kul och varit på musikal,shoppat, ätit gott och sett på bio. Vill ni se en snyftig tjejfilm, så rekommendrar jag "Love, Rosie".  Detta gav mig så mycket kraft och jag mådde bra och tror att vi bägge kände att vi fick ut mycket av dessa dagar. Önskar bara vi kunde bott närmare varandra och setts mer, men vet hon finns nära mig ändå.

Min "kära" mens kom nu i helgen också, så väntar nu på datum, för att få göra min spolning, sen släpper vi allt räknade och planerande för ett tag, och lever med hoppet att vi kan få lyckas snart. I annat fall, så har vi IVF som väntar nästa år.

Men som sagt, kom hem idag, hann inte ens vara hemma en timme, så hörde D´s lillasyster av sig och berättade att hon är GRAVID!!! oplanerat och med en hon inte träffar längre...jaha....vad säger man. Hon frågar om råd och jag känner att att jag vill hoppa ut genom fönstret och strypa mig själv. fy fan, hur är livet funtat egentligen???? Att såna som inte vill eller planerar blir, men vi som försökt såhär länge nu inte lyckas. Så där sjönk jag ner till botten igen, jag och min elaka hemska mens, som enda sällskap, suck.

Vill få en sanndröm

Vid varje nytt försök så får man nya drömmar. tex att få berätta för familjen på jul, att den blir till när man är på ett speciellt ställe osv... men gång på gång så förstörs det hopp man bygger upp. Är iallafall inte ensam, så många medsystrar som kämpar på, är vanligare än man tror, även om man känner sig väldigt ensam i vardagen med det. Där det inte syns, där det inte pratas om det.

Nu ska jag skapa mig en ny liten dröm iallafall. Satt och räknade lite dagar nu och om allt kommer som punktligt så kommer äl vara vid min födelsedag och sen kommer BIM isåfall vara runt krokarna när D fyller år. Vore ju så fantastiskt att få ge honom ett plus i födelsedagspresent!!

LÄNGTAN ÄR STÖRRE ÄN RÄDSLAN

IVF väntar

Igår eftermiddag ringde min läkare, så skönt hon hör av sig snabbt. Hon dubbelkollade med att vi nyss lämnat blodprover för infektion, sjukdomar osv, gjordes i Mars, var tydligen inom ramen sa hon, så vi behöver inte ta nya nu. Sen att vi inte hade gemensamma barn och att min vikt inte gått över BMI-gränsen för IVF. Jag ligger tyvärr nära där, aldrig vägt såhär mycket, alltid varit normaviktig, men mina hormonsjukdomar har ställt till det rejält senaste 2 åren tyvärr. Men ska verkligen försöka kämpa ner vikten nu, för många anledningar.

Hon sa att jag ska ringa igen när min mens kommer igång ordentligt, så bokar vi in för spolning. Efter det, kommer hon skicka remiss till Sahlgrenska. Jag har ju räknat med att det kanske skulle bli nästa steg, men när hon sa det i telefon, blev jag väldigt nervös. Skönt på ett sätt, men samtidigt ett nederlag, man vill ju fixa det själv, ska det vara så förbannat svårt???

Nu kan vi för några månader försöka att slappna av och inte räkna för mycket med äl, bim, utan göra när vi känner för det(som är det naturliga) och kanske, kanske kan vi lyckas själva innan det blir dags för IVF. Blir väl tidigast till våren antar jag, är ganska lång väntetid just nu, också jobbigt. Vore väl typiskt ifall vi krockar med sommaruppehållet på sjukhuset.

Nu har vi iallafall en plan om vad som händer härnäst, skönt att min läkare inte krånglade, utan var självklart att vi ska få annan hjälp, som hon inte kan ge. Har läst lite trådar om andra som går på Sahlgrenska, verkar som väntetiden tyvärr ökats på sen några månder, men att det ska vara go personal och man blir väl bemött. Hoppas att vi på ena eller andra sättet ska få lyckas nu.

D frågade om vi skulle berätta för familjerna om detta, men vi avaktar ett tag till iallafall. Vill inte ha deras medömkan och "goda" råd eller uppleva deras oro över hur det går. Sen betvivlar jag att vissa inte kan låta bli att skvallra vidare till andra... vill inte att hela världen ska veta, detta känns ändå som en väldigt personlig/intim sak. Vi får väl se, så länge är det bara några få nära vänner som vet om det.

Helt nedbruten

Sitter med tårar i ögonen och hela jag känns som 5 ton, orkar inte lyfta mig, orkar inte äta, är helt nedbruten och knäckt. Förstår inte, jag förstår verkligen inte varför det inte funkar!!! Varför kan vi inte lyckas för??? :(

Känner inte av några symtom, har pms-humör och molar i magen. Tog även ett test i morse, bara för att.... var så jädra blankt det kan bli. Inse fakta.... att vi inte är en av dem 80 % som lyckas inom 3 kurer med pergotime heller.  Jag vet inte vad jag ska göra nu? Hur ska man orka, månad efter månad... Ingen kan förstå hur den känslan är, som inte själv varit med om detta. Nu pratar vi inte 3 månaders försök, som vissa verkar tro är lika jobbigt, som för oss som försökt i nu 1,5 år och längre.

Jag har mailat min läkare och bett om telefontid. Vad händer nu? Vad kommer hon säga, tycka.
Just nu vill jag bara skita i allt, orkar ju fan inte hålla på såhär. Hela månaden upptas av detta i ens tankar och sen blir det en ny sorg att bearbeta och sen orka se framåt och ladda om och om och om igen. Ge mig styrka!

Fars dag

Nåt av det jobbigaste, tycker jag är alla högtider. Då påminns man lite extra, av vad som inte är...
Att inte D, ska få firas denna dag, då han är världens finaste på alla sätt. Egentligen skulle jag ju fått fira honom lite i förskott, men blev ju inte så. Vet att jag lätt hakar upp mig och borde se framåt, men man är ju så dum och tänker OM...  Inte varje dag, men ibland kommer det över mig och även honom. Så skönt att vi kan sörja ihop. Han har också varit riktigt ledsen och kunnat uttrycka sin sorg. Det känns ändå skönt att han tillåter sig. Märker att mångas män är lite mer "lättsamma" eller hur man ska säga när sånt har hänt.

Igår knöt det sig rejält i min mage. Såg på ett forum att någon skrivit en ny tråd om att få barn 2016!!! Jag fick smått panik, herregud 2016.  Det är faktiskt bara 5 försök kvar att hinna få i 2015. Känns som igår som jag skrev att det bara var  5 försök kvar för att få 2014. :(
Hur kan tiden bara rinna iväg så? Hur kan vi behöva gå igenom alla årstider och högtider yttligare en gång. Kommer vi inte lyckas få nästa år heller? Fy sjutton alltså vad orättvist det är. Man ser andra få sina efterlängtade plus, men här skiner inte solen för oss.

Känner inte av några symtom, som tyder på att vi lyckats nu heller. Lika bra ställa in sig på det värsta, verkar inte vara meningen att vi ska få detta ihop. :(

Om PCO

Igår på nyhetsmorgon på tv4, så handlade det lite om PCO/PCOS. Bra att dem tar upp det, så kanske fler kvinnor kan få hjälp. Jag hade ju inte alls tänkt i dessa banor, innan vi började försöka och det inte lyckades. Nu ser jag ju hur tydliga symtom jag haft ett tag. Var bättre när jag var ung, mer i farten och vägde mindre.

Här är länken, ifall någon vill se. Den forskaren som är med, har även ett långt föredrag man kan titta på nätet om diagnosen.

NYHETSMORGON OM PCO/PCOS

Annars så är det lugnt just nu, en vecka kvar innan jag vet om vi lyckats denna gången, eller ifall det kommer bli massa tröstshoppning på min weekendresa med en vän den helgen...  återstår att se. Dagarna går såå sakta nu.

Dagarna går så sakta

Här står det still, dagarna går såå sakta nu till BIM. Vågar inget tro eller hoppas, varför skulle det plötsligt funka om inte innan med pergotime?  Återstår att se. Har väldigt mycket på jobbet att göra nu, är jättetrött när jag kommer igen. Har dock kommit igång med att äta bättre och träna igen, känns bra faktiskt. Någonting som leder till nåt bra iallafall.

Var inne på en annan blogg jag följer idag, och hon visade denna...väldigt talande för oss som har råkat ut för mf/ma. :(

A piece of art called “The Miscarriage”

äl-tider

Då är vi i äl-veckan och allt detta "härliga" planerade sexstunder, tjoohoo.... blir lite lagom tröttsamt efter alla dessa månader. Vi längtar bägge till det vanliga, spontana vi gör det när vi vill så att säga... Men icke, nu är det som det är.

Är på dag 15, känner dock inte av så mycket, var lite hugg på högersidan igår, men inte så som det varit dem senaste två månaderna, då kändes det ordentligt. Fick dock nyss se dem typiska äl-flytningarna. Så bara vänta och se hur detta går. I annat fall är det bara att ringa läkaren och gå vidare. Men får försöka att våga tro, håll tummarna är ni snälla.

En stor procent lyckas inom 1 år. Vi fick ju ett plus efter 1 år precis, men slutade i katastrof. En stor procent lyckas inom 3 kurer med pergotime....känns som vi inte kommer vara lyckosamma där heller. :(

Hösten kommer bara inte med mörkare tider, utan fyller även mitt inre med mörker, för varje nytt försök, så tar det mer och mer kraft från mig. Hur länge orkar man kämpa?


Ett litet hopp för en annan sak dök precis upp iallafall. En uppfödare som jag velat ha en hund ifrån i måånga år, hennes tik har nu börjat löpa, så får hoppas på att allt går bra där och det blir små söta valpar i början av nästa år. I våran ras, så är det tyvärr vanligt med tomma tikar, så man vågar inte hoppas för mycket där heller. Känns som jag har något mönster i mitt liv just nu, med tanke på att min egna tik inte heller lyckades bli dräktig i år, fast hennes mamma och mormor fått utan problem tidigare.

Bra skrivet!

En väldigt bra krönika att läsa, om folk ändå kunde tänka efter lite innan dem frågar denna "härliga" fråga.... när ska ni skaffa barn? Är det inte dags snart? När kommer det syskon? osv osv

SLUTA FRÅGA - KRÖNIKA

I väntan på äl

Var så konstigt, igår när jag gick från jobbet, så kom det som en blixt från klar himmel, tanken att nu skulle det bara varit en månad kvar att jobba, sen hade jag gått på havandeskapspenning och ladda inför ankomsten av den lille... Uch vad jobbigt när såna tankar kommer. Inte varje dag, men ibland så slårt det hårt över mig...hur det kunde ha varit. :(   Berättade för D, han sa att han också tänker på det ibland och blir helt matt.

Vi bägge känner att det blir tuffare för varje månad som går, allt detta planerande och väntande hela tiden. Jag sa till honom att kommer mensen även efter detta försök, så kommer vi bli fattiga, för då kommer jag shoppa loss rejält när den kommer, för då är det ungefär när jag och en go vän ska iväg på en mysig weekendresa ihop. ;)

Då sa han "vi inte råd med mens nu" haha.... med glimten i ögat.  Känns ändå skönt att jag ska iväg på något roligt i samband med runt BIM. Har jag antingen väldigt glada dagar, eller väldigt bra tröstrika dagar.

I annat fall om den nu kommer igen, så blir det att ringa läkaren och höra hennes planer, väldigt fundersam om hur hon resonerar med allt. Jag väljer att fortsätta helt hos henne nu, känns smidigare och snabbare kontakt, med samma personal hela tiden än på landstinget.

Fortsättning följer....

Klar med 3e kuren

Idag tog jag min sista tablett på min 3e enkelkur av pergotime. Nu väntar inplanerat sex framöver, inte direkt det roligaste för hålla gnistan i ett förhållande. Månad efter månad efter månad.... då kan ni förstå själva hur lagom roligt det känns.  Just det att man MÅSTE!!  Om man nu lyckas få ett fint ägg som släpper, så ska det bara leva så kort tid...suuuck.  Man inser verkligen vilket mirakel det är när ett barn föds... är 1000 saker som kan gå fel på vägen.

Läste idag ett blogginlägg hos en jag följer och jag vet inte om det är alla hormoner, men fick en tår i ögat. Känner så väl igen hur tungt det kan kännas och hur det tar över ens liv och man blir helt tom inombords.

Om man ändå kunde få en bekräftelse, att lugn, 2015 eller 2016 kommer ni få ett barn, just så man kan slappna av mer, men nu står vi i en dimma och vet inte vad som väntar där framme.... kanske aldrig blir något, eller så blir det faktiskt det. Nåt av dem 2 är det. Men vi har faktiskt sagt nu att vi kommer ha en maxgräns, en gräns över hur  länge vi ska orka försöka, sen får det vara bra. Just så vi ska kunna gå vidare i vårt liv tillsammans. För vi har inte kommit vidare i livet på 1,5 år nu!!!  Ska vi överleva, måste vi ha en tidpunkt, då vi aktivt slutar....  Vi är bägge överens om att vi inte heller kommer försöka med adoption, det är en sån lång och dyr process.  Men ska försöka att inte måla fan på väggen.

Ni som orkar läsa vidare i min blogg har säkert insett att den inte är så positiv och rolig, mest fylld med dysterhet och gnäll, men det är tyvärr så här mitt liv är just nu. 24/7, månad efter månad...

Har ni förresten sett denna? När goa Anders Bagge får frågan av en pojke varför han inte har barn.

Anders Bagge, varför han inte har barn

Hokus pokus!

Idag hade jag myskväll med en tjejkompis, lite ost och vin, bara för att jag kan! Får trösta sig med något. Iallafall, inte alla som tror på detta, men min kompis är väldigt mottaglig, så vi gjorde frågor med en speciell pendel hon har. Frågade såklart om barnfrågan. Enligt den, så ska jag inte bli gravid i år och inte få barn till sommaren. Däremot ska jag/vi få barn till hösten/vintern 2015. Ska inte vara via IVF enligt den. Sen sa den även vilket kön...  Smårolig grej, får se om det kanske blir som den sagt.

Vill ju såklart plusa NU!!  Började med min 3e kur idag iallafall, nu gäller det, snälla snälla låt det ta sig nu.

3e gången gillt?

Vad tror ni? Ska jag våga hoppas på 3e gången gillt med pergotime? Dem flesta som tar detta lyckas ju inom 3 försök. Eller ska vi återigen bli en av dem få procent som inte lyckas? Hur gör man för att behålla positiva tankar och våga tro att det kommer att fungera denna gången? Samtidigt är jag skeptisk, varför skulle vi lyckas denna gången? Fast varför inte, har samtidigt läst flera som lyckats på 3e gången. Så bara att hoppa upp i karusellen till en ny månad och försöka igen, för det har vi ju inte gjort nu ett X antal gånger, suck.

Imorgon tar jag min första tablett på 3e kuren, sen är det bara att försöka se framåt och se vad som händer. I annat fall väntar spolning och samtal med läkaren och se vad hon har i planerna.

Håll tummarna för oss är ni snälla, så håller jag dem tillbaka. Vi är många som kämpat länge ihop nu, måste väl vara våran tur nån gång? Vi är ju faktiskt inte själva om detta, även om det ibland känns så.

Menskärringen!

Kom till mig nu ovälkommen och med hånande blick mot mig.... haha där fick du igen.  

menskärringen vs Jag     100% - 0%    

Negativt, blankt, tomt, vitt

Kalla det vad ni vill, men gravtestet visade inte det jag ville se iallafall. Har BIM idag och fast jag inte har trott något annat, så var jag så dum och tog ett test iallafall nu precis. Var inte svårt att avläsa tyvärr. Då är även min cykel längre, igen. Jag var ju så glad förra månaden att den gått ner i tid.

Jag blir bara så matt, för varje månad som går försvinner mer och mer av ens kraft, blir svårare att ladda om och börja med ett nytt försök. Hela mitt jag blir kraftlös, gråter, lider, svär och blir förbannad på min kropp, på mig själv och med den stora frågan VARFÖR?? Hur kan det bara inte fungera? :(

Jag är ledig som tur är idag, har genom tiden som gått lärt mig att vänta och testa på såna dagar, så man kan vara hemma och deppa i sin ensamhet. Igår på jobbet var en vikarie där och visade glatt bilder på sin 5 mån dotter, jippie vad kul. Om det hade tagit sig i början när vi försökte, hade vi också kunnat haft det. Min sambo var själv på kalas och blev "tvingad" att gulla med en bebis där, han sa det var jättejobbigt, stackarn.

I vilket fall, ska nu den förbannade mensen komma, så kom nu direkt istället för dra ut på tiden, jädra plågeri detta kroppen utsätter mig för. Slog mig att det nu bara är 6 försök kvar att lyckas få 2015. Får ju lite småpanik av tanken. Ska det gå yttligare 1 år, då vi inte får?

Såg precis om Sofia Källgren på tv4 nyhetsmorgon, på nätet om deras kamp för barn och experter var med. sök även "barnlös", så får ni upp flera olika att se på. tex sekundär barnlöshet osv   Har märkt att jag gärna ser/läser om andra som har problem och ser vad experterna säger. Suger åt mig allting som handlar om ämnet, har alltid varit sån, när det är något som är aktuellt för mig.

Ibland säger bilder mer än ord

Hittade denna video på youtube

Bilder säger mer än ord 

Ösregn ute

Det verkligen ösregnar ute, hösten är ordentligt kommen. Det regnar inombords hos mig med. Insett att det inte tog sig denna gången heller. Ändå var det en bra äl och förutsättningarna var väldigt lovande. Ändå får jag nu inse att det inte blev något. Kanske var det ett för dåligt ägg som släppte, det är ju nackdelen med pergotime, gör ju att ägg släpper, men behöver ju inte vara ett guldägg. Mensen har inte kommit igång än, men jag känner av i magen att det är på gång. Kommer väl till helgen när jag är på jobbet, som sist.  Var så ledsen nu på morgonen och smsade med D, som är på jobbet. Han skrev så fint tilbaka och tröstade mig.

Vet inte hur många gånger jag skrivit det här på bloggen vid det här laget, men att det ska vara så förbannat svårt!! Kan vi aldrig få lyckas? Börjar ju bli skrattretande, är det här ett sjukt biologiskt skämt från min kropp??? Har bäddat ner mig i soffan, ser på serier, äter godis(som jag inte borde) och gråter en skvätt.

Kan drömmar slå in?

I natt drömde jag att vi fick barn, en liten nyfödd pojke. Det kändes så otroligt verkligt. Dock hade vi inte kläder och saker, så skulle iväg och fixa det. Men den känslan i drömmen jag hade och sen så ringde klockan!! Väcktes tillbaka till våran mardröm, verkligheten, som är så mycket grymmare. För här står vi kvar, där vi började. Så svårt att skaka av sig en sån dröm, som man vaknat ur.

Det har gått så lång tid nu, det märks att det börjar ta musten ur oss, svårt att tänka positivt och ladda om varje månad. Alla dessa månader som försvinner bakom oss, en och en... ibland går tiden fort och ibland segare än segast. Överallt ser man andra, på facebook, kändisar osv som blir gravida, som sen får, och vissa som tom hunnit bli gravida med syskon, under denna tid vi försökt. Det är hårda slag i ansiktet. Men men....en dag i taget.

1 vecka kvar till BIM

Men jag känner inte av någonting...inga tecken som skulle tyda på något bra. Det är bara så fruktansvärt jobbigt att ens kropp inte kan fungera som jag vill!!!  Varför vill det inte funka. :(
D går och hoppas så mycket på denna gång med, kommer krossa hans hjärta, jobbigt att se honom lida också, räcker gott och väl med min egna sorg.

Idag på jobbet var det en vikarie, kände igen henne. Kom sen på att sist hon var hos oss, berättade hon att hon var gravid, jippiee not. Men hon borde ju ha en ganska stor mage nu tänkte jag..så frågade henne sen hur det har gått lite försiktigt, tänkte att det kanske inte gick väl. MEN då hade hon fött en dotter för 5 månader sen!! Jag blev jättepaff, först att hon jobbar så tidigt och sen att hon alltså har fått sitt barn?? Tyckte det var ganska nyss och berättade, men då har tiden rusat iväg och hon har hunnit få sitt barn och dottern är 5 månader... medan jag själv fortfarande står på ruta 1. När hon berättade att hon var gravid, hade vi försökt i 7 månader.  Det känns inte rättvist. Tur jag har denna blogg och forumstrådarna där man kan få gnälla av sig lite.

Tärande

Att försöka få barn och ha svårt för det är ingen bra boost till förhållandet direkt. Att behöva räkna in äl, mys på bestämda dagar och besvikelsen när det inte går. Man ser andra som lyckas, men inte vi. Vissa dagar är man starka ihop, andra då tär det rejält och det blir att man grälar. Denna morgon blev det så, uch blir för mycket ibland. D var ute på afterwork igår och då berättade en kollega att hon ska ha barn i Mars! Det blev för mycket för honom. Stackaren att behöva se det på jobbet. Jag har själv turen att medelåldern är hög på jobbet och inga i riskzonen, "bara" varit några vikarier som varit det, men dem är ju bara där ett kort tag.

Mår så himla dåligt ibland att tänka på att det är mitt fel att det inte går. Min kropp som ställer till det för oss. Hade han varit med någon annan, så hade han kanske redan varit Pappa nu. Vet att det är dumt att tänka så, men tror dem flesta nån gång tänker liknande, när problemet ligger hos oss. Jag är så fruktansvärt trött på detta nu. Varför för helvete kan det inte bara funka och gå bra???

Vart är hoppet?

I dag såg jag att flera har plusat i en tråd jag följer, för oss som tar pergotime. Det ger hopp till oss andra. Kommer jag också få vara en av dem som lyckas tro? Men som jag läste i en annan blogg, målet är inte att bli gravid, målet är att få ett barn! Väldig skillnad, så mycket kan gå fel på vägen. Det har ju vi tyvärr fått uppleva, så man är nervös och rädd för hur det kommer att gå.

Är på dag 21 idag, men känner inte av någonting, tidigt ännu, men känner mig inte hoppfull. Lika bra att ställa in mig på det värsta. Tog ändå och beställde nya grav-tester, så jag har det hemma. Bara dem inte får ligga och damma i en låda i flera månader.  Vissa dagar känner man sig väldigt nere, idag är en sån dag. Fast solen skiner och jag är ledig, suck.  D ska på afterwork ikväll, så blir en långdag själv.  Imorgon kommer några vänner förbi med sina barn, blir skoj att ses och prata massa strunt.

Tiden står still

Känns som tiden står still, dagarna segar sig framåt... man vågar inte hoppas, men ändå så är det ju det vi önskar oss som mest!!

 D, han går och hoppas så starkt denna gången, han vill mer än något annat att det ska lyckas nu. Han vill tillbaka till den känslan när vi var så lyckliga. Skulle det gå vägen denna gång, så blir det perfekt att berätta vid Jul till släkten isåfall. Vore ju sååå roligt, men jag är tyvärr negativ av mig och ställer in mig på det värsta, lika bra. Tänker inte testa innan BIM, så deppigt med negativa test, bättre att mensen kommer i tid, om den nu måste. Blir isåfall den 3e kuren med pergotime, sen får vi se vad som väntar efter det.

Kan man bara inte få ett sms direkt efter äl, som säger rakt ut om det blev lyckat eller inte, slippa våndas såhär??

Dags att vänta på BIM

Börjar bli så tröttsamt med planerat mys och väntan på äl, väntan på BIM.
Jag har iallafall haft tur med pergotime, just att jag inga biverkningar har fått, känner tydligt av när äl är och har fått ner cykeln inom normal längd. Nu väntar jag bara på gå i mål och få ett fint plus! Om cykeln nu håller sig som sist, så är BIM i mitten av Oktober, evighet dit. Är så jobbigt på alla sätt varje gång mensen kommer, men ska försöka vara hoppfull, måste väl gå nån gång??

Om jag har rätt, så kändes det som äl var i lördags kväll, var på kvällen sist med och då gjorde dem ju blodprov som bekräftade det. Hittade ett oanvänt äl-sticka när jag städade i en låda, jättelängesen jag använde det. Tog det och testade för skoj skull nu i helgen, blev 2 starka streck, så hoppas det är en riktig äl nu, är alltid lite skeptisk, då såna tester kan lura oss med PCO.

Det är mycket spännande i dem trådar jag är med, där andra kämpar också. Många använder nu pergotime eller är i gång med IVF, verkligen spännande att följa alla. Nu måste det väl bli plus för oss tycker jag!

Håll tummarna nu är ni snälla, så håller jag tillbaka till er. :)

Speciell dag för mig

I dag för 10 år sedan föddes min dotter. Känns som det var igår, samtidigt som en evighet. Finns inget mer fantastiskt än att få upp sitt barn till famnen. Jag längtar, drömmer och hoppas att jag och D ska få uppleva det tillsammans. Världen kan inte vara funtad så att han inte ska få uppleva det! Vet att han skulle bli en fantastisk pappa, är så mån och godhjärtad.

Jag är på dag 14 idag, upptäckte tydligt (intimvarning) älsekret, väldigt sällan jag har det, så hoppas nu det är en riktig äl!! bara hoppas på det bästa och sen vänta återigen. Snart går vi in i ännu en månad, utan någonting...börjar bli en hemsk vana. Tänk att månaderna bara tickar på....en evighet. Kan inte låta bli att bli så fruktansvärt irriterad på dem trådar på forum, där folk gnäller över att dem väntar ett barn med "fel" kön, dem hade önskat det andra...suuuck. Fy fan, var glada att ni kan få barn och barnet mår bra.

Denna vecka verkar det vara ett tema på Malou efter 10 på 4an. Varit många intervjuer med folk som tex skaffat surrogatbarn, donatorsbarn osv. Finns på tv4 play, om ni vill se och orkar igenom all reklam.


På tal om annat, så igår var jag på begravning för min arbetskollega, uch vad jobbigt det var. Så många som får lämna i förtid och det känns så konstigt att inte få träffa henne mer. Man säger det ofta, men vi borde verkligen ta tillvara på våra dagar och umgås med våra älskade, men när man fastnar i något väldigt jobbigt, så är det svårt att tänka på det.

Sista som överger oss är hoppet!

Kuren klar nu

Idag tog jag sista tabletten och har ännu inte haft några biverkningar denna gången heller. Jätteskönt, men hoppas det ändå ger effekt, så jag får äl om några dagar. :)
Nu är det som bäst, när man lever på hoppet och får mysa en massa, får hoppas D är på hugget med, hehe.

Jag har fått en ny stor garderob, så nu i helgen har jag rensat och fixat med kläder. Blev väldigt nöjd faktiskt. Bra också, för då får man tänka på annat, det behövs imellanåt. Blir kort jobbvecka som kommer och sen fyller min dotter 10 år!! Helt otroligt att för 10 år sedan var jag höggravid, då funkade det, men nu när man vill igen, så ingenting....suck. Hur kan kroppen förändras så och bara lägga av? Det är en väldigt frustrerande tanke, som säkert ni andra som kämpar på för att få syskon förstår.

Snälla, snälla låt det funka denna gången och få gå bra, tycker verkligen det är våran tur nu.

Lustigt sammanträffande

Igår hade jag en ny vikarie brevid mig på jobbet, vi började prata på kvällen och det visade sig att hon också har PCOS och dem har försökt få ett syskon ungefär lika länge. Hon hade en lite äldre dotter, precis som jag och hade nu i våras ett ma, precis som vi. Så var verkligen ett lustigt sammanträffade att vi kom in på detta. Vi delade erfarenheter och bägge höll med om hur jobbigt det är att komma på rätt väg med vikten, när man samtidigt brottas med detta jobbiga sug, som man ofta har lite extra med PCO/PCOS. Vi pratade även om hur det tar över ens vardag och man grubblar och oroar sig och folk omkring en inte kan förstå, om dem inte själva varit med om det. Hon hade dock inte provat pergotime ännu, men blev mer intresserad av det efter jag berättat mer.

Kändes jätteskönt efteråt att få träffat en i samma ålder med samma problem, känna att du har ju precis som jag. Det sista vi sa till varandra innan vi gick hem var "lycka till". Hoppas att vi båda ska få lyckas snart.

Har tagit min 3e tablett i kuren nu, känner inte av några biverkningar än iallafall.

Mysig dag igår

D smsade mig från jobbet igår och frågade om vi inte skulle gå ut och äta och gå på bio. Först var jag lite tveksam, men tänkte sen att vi behöver göra något skoj i vardagen. Var en god middag och en jätterolig film, vi skrattade så mycket och behövde få göra det.  Nu har vi låg humor, men vi såg på Let´s be cops.

Under middagen diskuterade vi lite ifall det kommer bli IVF, vart vi står med det. Kändes som vi bägge var inställda på att göra det, vi får ju 3 försök av landstinget. Dock pratade vi lite om vad vi gör om inget av dem 3 försöken tar sig...  Är ju väldigt kostsamt att betala själva. Nu är det ju fortfarande en bit bort på vägen, men som det kändes nu kommer vi nog inte göra fler försök isåfall. Kanske istället fortsätta på vanligt sätt och ta några kurer med pergotime imellanåt, om vi får. Man ska ju inte ta för många kurer, då det är lite risker med cellförändringar osv.  Tänk vad man utsätter sig för..för vaddå? vakna nätter, skrik och blöjbyten... tärande på förhållande, men samtidigt så mycket tillbaka.

Har tagit andra tabletten idag, inga biverkningar än så länge, men man vet ju aldrig om det smyger sig på. Hoppas dock slippa. Är många nu i trådarna jag följer som fått börja med pergotime nu eller har kommit en bit in på IVF-vägen, är mycket spännande nu, hoppas verkligen att alla vi som kämpar, ska få lyckas snart!!

2a kuren påbörjad

Nu har jag tagit första tabletten av min 2a kur av pergotime. Tacksam för den hjälpen finns, men är också ett nederlag. Att behöva ta till hjälp, för att få chansen att skapa ett barn tillsammans, som så många andra tusentals fixar utan problem. Tycks som vissa bara behöver titta på varandra för att bli gravida. Jag kan ibland inte förstå att vi är på vårat 2a varv nu.... med det menar jag årets årstider och högtider, att behöva gå igenom dem ännu en gång, utan någonting. Det är nästan värst påminnelse vid högtiderna tycker jag. Jag fyller år nu på hösten och hur kommer det se ut vid jul och nyår? Ska vi behöva gå in i ett nytt år utan någonting som växer inom mig. Fruktansvärd påminnelse att vi då bara skulle haft några få veckor kvar tills vi skulle fått....men som inte blev.

Rädd för vi inte ska lyckas bli gravida igen, rädd för att inget hjälper, rädd för om vi lyckas, kommer det gå bra isåfall?
Det är 1000 saker som kan gå fel på vägen till en fullbordad graviditet och förlossning, men då ska man först lyckas bli gravid också....suuuck!! Nåja, nu ska jag ju tänka positivt, DENNA GÅNG, är det väl dags? Så har man ju aldrig tänkt förut.  Fast om jag vågar mig drömma lite, så kanske, kanske det faktiskt är denna gång vi lyckas. Få en liten bebis liggande i blomsterprydd säng till midsommar?

Idag ringde även min läkare, som har hand om mitt levaxin, har gått på samma dos som när jag var gravid och fått tillbaka hjärtklappning, som är väldigt jobbig och trötthet, så sänkte faktiskt ner dosen för några dagar sen själv. Nu sa han att jag kunde gå ner till den dosen, så var ju bra. Ska ta nya prover om några veckor.

Spolning dröjer

Vad allt ska vara bökigt att få till. Ringde gyn på landstinget idag, för att boka tid för min spolning, som läkaren hade sagt jag skulle göra. Då sa hon att dem bara hade vissa tider för det, och min cykel inte passade in, då dem gör det mellan dag 7-12 och den tiden dem hade var för långt in i min cykel. Öh jaha??  Tänk om deras tider aldrig passar in till min cykel? Borde det inte vara tvärtom att dem anpassar det efter min?  Hmm, hade säkert inte varit så omständigt hos den privata, men hon ville avvakta med spolning än så länge. Borde ju inte vara helt stopp heller, då vi ändå lyckades en gång...

Så jag skulle ringa nästa månad igen, men hoppas jag slipper det och får plusa!  Ska börja min 2a kur med pergotime på onsdag. Då kör vi på igen....vem sa att det var roligt att göra barn? blää!

Ännu en misslyckad månad

Blev inget den här gången heller.  Efter att andra har påpekat att det ju kanske kan vara något, så började jag fundera liiite på det själv. Har senaste månaderna helt stängt av alla förhoppningar, så trött på att bli besviken varje gång. Men bara för jag nu fick liite förhoppningar, så kom tecken på att den elaka tanten är på väg nu i kväll, när jag var på jobbet. Jaha, återigen måste jag inse att det blev ett misslyckat försök. Blev inget tänkt Maj-barn denna gången heller. Att behöva gå igenom alla månaders misslyckande under ett år är fruktansvärt, men nu går jag alltså igenom dem för andra gången, hur sjukt är inte det???  Fy fan rent ut sagt!  Hade det tagit sig på vårat 1a försök, så hade vi haft en 6 mån bebis hemma nu. Men det enda vi får är besvikelse, sorg och ens kropp som hånar mig, inget går som vi vill.  Hur mycket motgångar orkar man med? Hur orkar vi kämpa vidare? :(

Livet är orättvist

I många olika bemärkelser. Är så trött, arg och ledsen över våran situation och att just vi ska behöva stå ut med detta, varje dag, året runt.

Men ibland så blir ens problem små. Fick reda på idag att en arbetskollega dog i Lördags. Hon fick cancerbesked i våras och det gick väldigt fort. Hemska fruktansvärda sjukdom.  Kommer sakna henne, hon var en härlig klick på jobbet. Vila i frid kära du!

ÄL bekräftad

Idag fick jag hem brev från min gyn och det stod att jag haft ägglossning(äl), som jag tyckte mig känt av. Då hade jag rätt, känns skönt att det fungerar iallafall. :)
Dock har jag inga höga förväntningar tyvärr, känner inte av något som skulle antyda på det tagit sig. Hon skrev även att jag ska köra 2 kurer till, om det inte tagit sig. Sen skulle jag höra av mig igen i annat fall eller om jag blir gravid, så skulle jag kontakta dem.  Så nu har jag planen inför den närmsta tiden... all väntan hela tiden. Undrar vad hon har tänkt sig ifall jag inte plusat efter 3 försök....

Jaja.... månaderna fortsätter att försvinna, inte många försök kvar för att få ett barn 2015, uch viken ångest när jag tänker på det, ska vi inte ens lyckas få då? 2 år åt spillo snart, fy alltså.


Var på apoteket idag, hämtade deras nya nummer av deras tidning, tycker den är lite käck, men såg att det är sista numret, dem kommer bara ha digitalt sen. I detta numret stod det om fertilitet, fick jag ju läsa. Men lagom deppigt när det står att efter 35 års ålder, sjunker fertiliteten rejält och att 85 % av alla par blir gravida inom 1 år. jaha!!

 vi övriga 15% fortsätter att kämpa vidare då....

Återigen andra som lyckas

Tycker man borde bli härdad av alla som plusar runt en och lyckas snabbt och är så glada och livet leker.... Men blir bara värre, det hugger i mitt hjärta av sorg och avundsjuka. Kikade i en gammal tråd jag var med i början på ett forum, där typ alla har gått vidare och dem flesta fått sina små nu. Några enstaka var kvar, men nu såg jag att en av dem få lyckats och är i v.11. Kvar är jag... Skriver aldrig något där längre dock, bara kikar in lite. Har mina trådar för oss som kämpat länge och som vet hur det är. Du kan aldrig ens inse hur jobbigt det är om du inte fått kämpa månad efter månad... nu pratar vi MÅNGA månader, inte 2- 3 st.

Såg på facebook också att D´s kusin fick en dotter tidigt i morse.... som tur är umgås vi inte med dem eller träffar på kalas eller så.  Man undviker sånt, så mycket det går. Just för att skydda sig själv, för att kunna orka vidare.

Har inget hört ännu från min gyn om provsvaren och går och väntar på min BIM, som nog kommer med tråkiga besked, och då återstår det att ringa gynmottagningen för att boka in spolning. Denna karusell fortsätter några vändor till, oförmögen att hoppa av, är jag fast här. Det går runt och runt...

Skulle ha varit halvvägs...

Imorgon, så skulle jag ha gått in i v.20 egentligen. Kommit halvvägs, folk skulle ha vetat och magen hade nog synts, första sparkarna hade jag nog känt ett tag, RUL hade vi varit på.... men allt det där försvann lika snabbt, som det kom till. Vet att jag är en självplågare att tänka på det. Gör det inte varje dag, men ibland kommer det över en. OM....det hade gått bra.  Men nu gick det inte bra.

Nu för tiden när jag tänker på det blir jag mest förbannad och förtvivlad. Varför ge oss ett vackert plus efter 1 års kämpande, för att se ta bort våran glädje igen? Orken och energin är på botten just nu, ingenting känns roligt. Att hela tiden puttas ner till botten, för att försöka orka klättra upp igen, närmar mig kanten upp, men då tappar jag taget och ramlar ner igen, och igen och igen.... för många gånger nu, för många tårar, för många falska förhoppnigar, för många tester, undersökningar, prover, läkare....

Var ju inte såhär det skulle bli? Hur kan vi sitta här efter all denna tid och inte ha nåt alls vad vi trodde. Var så blåögd i början och trodde att det tar sig nog inom 3 månader eller nåt....senast till sommaren 2014 skulle vi ju ha fått ett barn. Men nää... nu stundar 2a hösten och vi står på samma ställe, en tom livmoder, krångliga ägg och simmare som undrar om dem simmat fel, då dem är ensamna...

ÄL eller inte

I morgon ska jag in och lämna blodprov, för att se om jag haft ÄL. Tycker mig att jag kände av det i Torsdags. Ska bli intressant att se om jag hade rätt, eller bara blev lurad. Det som är det jobbiga med PCO, det kan verka som man får det, men sen inte ha varit det iallafall.

Dock är mina förväntningar denna gång, nästan lika mycket med 0. Av olika anledningar, så känns det som hoppet inte är med mig tyvärr. Känns jättetungt och jag är riktigt deppig över det. Känner mig maktlös och är så svårt att finna styrkan att orka vidare. Tiden går så fruktansvärt sakta hela tiden, samtidigt som månaderna rusar iväg och jag får panik att vi försökt så länge och inte ens är gravida ännu....blää alltså, så trött på detta, inget känns roligt just nu. :(

Måste tipsa om denna video. Så vacker, sorglig och träffande. Man känner igen sig så mycket. Vi är så många som kämpar på olika sätt.

Tears and hope

Kan det vara äl?

Vid midnatt så kände jag lite småont och ryckningar vid högra sidan av magen, hade lite nu på morgonen också. Kan det vara äl tro? Lite typiskt, då D är bortrest, han kommer hem ikväll. Får bara hoppas att han har starka simmare, som överlever i några dagar. Får hoppa på honom  i kväll tror jag.... ;)

Sen har vi det där härliga, underbara, fantastiska VÄNTAN...igen. suuck, det tar verkligen musten ur en. Är så trött på det. Kan man inte bara få ett sms dagen efter, tyvärr det blev inget, eller Grattis det tog sig. Så man vet och slipper denna väntan hela tiden..... även om vi skulle ha turen att lyckas, kommer jag ha svårt att glädjas i början, då oron kommer gnaga sönder mig. Varför är det så mycket som kan gå fel? Varför straffas vi så? Vissa behöver ju nästan bara nudda sin karls kalsonger, så är dem gravida.  Inte mycket annat att göra än att fortsätta försöka och hoppas och tro på att våran tur kommer.

Deppig dag

Solen skiner äntligen ute igen, vad härligt det är. Dock är det för min del en ganska mörk dag, deppigt värre. Man känner sig ganska maktlös imellanåt. Att inte veta vad som ska hända i ens liv och om vi ska lyckas....gå in i en dimma och inte veta om vi hittar rätt dörr ut. Ska iväg och jobba ikväll, känns lagom motiverande. Sökte faktiskt ett nytt jobb, men tyvärr var dem inte intresserad av mig. Bara motgångar hela tiden, inget nytt jobb, inga valpar och framförallt inget barn.... tjoohoo vad livet leker.

Nu skulle det ha varit dags för RUL, om allt hade gått bra. Den känslan att få se sitt lilla barn på skärmen är helt fantastiskt, även om man är nervös också hur det ska vara. Men vi kom inte såhär långt.....fick öppna den rätta dörren och ta ett steg in, sen så puttades vi tillbaka igen. Är dem som försökt så mycket längre och jag beundrar verkligen dem. Att dem samlar ny kraft och ger sig in i en ny kamp... hur länge orkar vi kämpa? Hur långt ska vi gå i våra försök?

Nästa vecka ska jag in och ta blodprover, för att se om det varit någon ägglossning. Vilken expert man har blivit på att vänta hela tiden....ni som också kämpar vet vad jag menar. Man väntar på något hela tiden, dagarna kryper fram. Men sista som överger en är ju hoppet så.

Känner ingen äl

Tycker mig inte känna av något så direkt. Igår var jag lite svullen och öm i magen, men behöver ju inte betyda äl för det. Bara hoppas, vänta och se. Typiskt nog, så ska D vara borta 2 nätter nu, för utbildning med jobbet. Det är sällan han är iväg på sånt, så typiskt nog just denna vecka!!! Måtte det inte bli att vi missar nu.  Blir nervös väntan sen att se vad blodprovet visar, verkade som min gynekolog var inne på dubbelkur ganska fort.

I dag kom en så jobbig kommentar på jobbet. Vi satt några och pratade med 2 stycken som bara har vikariat hos oss och om dem vet något om framöver. En av mina kollegor föreslog tex om nån börjar studera, sjuk osv. Så säger plötsligt en annan i stil i "Ja, eller om det är barn på gång" och tittar på mig....  uch, det kändes ju lagom skoj. Om dem bara visste. Om dem bara visste hur mycket vi försökt och om det det hade gått bra, så hade jag berättat det för dem nu, uch alltså.

Självplågade mig lite i går med att se på förlossningsprogram, att man vill utsätta sig för den smärtan igen. Men samtidigt vet jag hur värt det är! Finns inget mer fantastiskt, än att få sitt lilla barn upp på magen. Få se sin man hålla sitt barn för första gången. Vill så gärna ge D det. Han längtar så, vill ha mig gravid igen och ta hand om mig säger han. Underbara du, finast i världen, hoppas så att vi ska få lyckas snart.

Inte ge upp

Idag ringde landstingets läkare

Jag har inte pratat med min läkare där sen vi sågs i Mars och han startade våran utredning. Han är verkligen kanon och var det nu med. Väldigt kortfattad och saklig och kollade över mina svar med sköldkörteln, som han nu tyckte var bra och såg att vi haft ma. Han började prata om Göteborg(IVF), så verkar inte vara några problem att dem kommer skicka oss dit ifall det behövs. Men innan vi kontaktar dem sa han,  måste vi kolla dina äggledare. Så nästa gång jag får mens, ska jag ringa gynmottagningen och boka tid för spolning!  Jag är lite nervös för det, många säger att det ska göra så ont. Fast vad gör man inte?!

Så nu är är planen så att om jag nu inte blir gravid denna gång(hoppas, hoppas) har jag iallafall att ringa och boka tid för spolningen. Se hur det ligger till där. Konstigt nog sa han ingenting om pergotime, men vill kanske göra detta först. Lustigt hur dem tänker olika. Min privata tyckte ju vi kunde börja med pergotime först och se om det ger något, innan spolning görs.

Känner mig lite otrogen nästan att gå på två ställen....men min privata vet om att vi är på landstinget också, men inte tvärtom. Fast samtidigt, varför inte ha det och se vart saker händer först? Landstinget är ju ändå medveten om att det tar tid och mycket väntan, jag tar bara en liten genväg imellanåt. ;)


Fast hoppas verkligen nu att inget av det behövs, utan att jag kan få plusa nu och allt kommer gå bra denna gången! Är ändå en ganska hög procent som lyckas inom tre kurer med pergotime, kan vi få bli ett av dem paren? Några av tjejerna som jag följs åt med länge nu står redan inför IVF-start, ska bli jättespännande att följa deras resa till ett barn, önskar oss alla lycka till!


På tal om annat, så visade sig min hund ha fula bakterier där bak, så blir ingen parning, nu är hon såpass gammal att jag nog inte kommer försöka igen. Så inga valpar, ingen bebis....ingenting. :(

Första jobbdagen

Efter semestern gick bra. Vad snabbt man kommer in i det igen. I kväll är det jobbfest, vi ska fira några som fyllt jämnt, blir nog skoj. I går hittade jag även min cykel, som någon idiot hade snott!!! att folk inte kan låta bli andras saker. Så plötsligt händer det, helt otroligt jag hittade den, yes! Behöver den till jobbet, så skönt jag inte behövde köpa en ny.

I dag tog jag även min sista tablett av pergotime för första kuren. Har inte fått några biverkningar, jätteskönt, men samtidigt blir jag orolig att det kanske inte gett nån effekt. Bara vänta och se nu inför äl. Den brukar komma 4 -10 dagar efter avslutad kur, hoppas, hoppas det ska hjälpa till nu och att vi kan få lyckas. håll tummarna är ni snälla. :)

Lugnt i stugan

Tredje dagen med pergotime och inga jobbiga biverkningar än iallafall. Fick lite ont i magen vid lunch idag, men gick över efter jag tagit alvedon. Om det sen hörde till detta vet jag inte. Men är tacksam för varje dag som jag mår som vanligt. På onsdag börjar jag jobba igen, det känns väldigt vemodigt. Upp tidigt igen och slita... jag är ingen morgonmänniska, så får se hur sliten jag blir efter första dagen.

Ska iväg och para min fodertik nu i veckan också, hon gick ju tom sist. Hur ironiskt är inte det då? Alla gånger innan så har mina tikar blivit dräktiga, men inte nu. Ändå hade vi kollat så hon hade äl och det blev bra parningar osv, men men....måste vara något i vattnet då? eller smittar det tro? skämtosido.

Jag har iallafall kommit igång bra med kosten och idag var jag på gymmet, efter lång tids frånvaro. Nu finns ingen återvändo, bara kämpa på antar jag.

1a kuren börjad

I dag tog jag den första tabletten av 5, enkeldos av pergotime. Kändes jättenervöst faktiskt, undran över hur det ska påverka mig med biverkningar, om det kommer att hjälpa och även ett nederlag, att behöva ta till detta som hjälp, för att min kropp strejkar och inte gör det som det borde göra varje månad...släppa iväg ett litet moget ägg. Tänk om detta inte hjälper heller? Kanske inte vill sig alls nåt mer. Vårat plus kanske bara var den enda gången vi skulle lyckas???  Vilken hemsk tanke.

Ska månaderna fortsätta gå nu utan någonting? Hur länge orkar man försöka? Om inga tabletter fungerar, ska vi ta till sprutor då? Om det inte hjälper, ska vi gå den långa, svåra vägen till IVF då? Vi kommer isåfall tillhöra Sahlgrenska, läste igår att en berättade att det är ett halvårs väntan där... är ju en evighet när man är i denna karusell att försöka och det krånglar....denna väntan hela tiden.  Men men....får försöka tänka lite positivt med och hoppas att det ska räcka med dessa tabletter nu.

Klartecken

Idag ringde min privata gynekolog igen och hon höll med om att mina prover för sköldkörteln är bra, så om jag själv vill, så är det pergotime som gäller nu. Har gått och väntat på detta, men ändå känner jag mig nervös. Litet nederlag också att man måste ta till hjälpmedel för att lyckas skapa ett barn ihop. Inte så vi hade tänkt när vi började försöka. Fast otroligt tacksam att vi lever i sånt modernt samhälle med tillgång till hjälp på traven för oss som behöver.

Nu är vi igång med LCHF-kost med. Med alla fördelar för hormoner, ägglossning, viktminskning osv, så nog sjutton får jag ge det en chans. Men svårt när man är en sockerråtta, men där finns en förklaring från PCO, som kan vara en bidragande faktor till suget. Men med mindre skräpmat, bra sköldkörtelvärden och intag av multivitamin/folsyra, så skapas en bra grund för att kunna lyckas iallafall.

På med masken och le

Det har man blivit bra på. Vara glad och trevlig och inte alls beröras av andras lycka. Men när man är i detta, så är det inte så enkelt. Man blir påmind hela tiden av vad man inte har. D skulle till en släkting igår och skriva på ett papper, jag satt kvar i bilen och väntade. Orsak? Hon är höggravid. Jag visste bättre och ville inte utsätta mig för det. Man gör så för att skydda sig själv, svårt för andra att förstå, men ni som också kämpar, vet varför.

Känns så konstigt att sitta här inför 2a hösten nu. Inte kommit ett enda steg framåt, utan bara en liten bit på vägen, för att sen puttas tillbaka igen. Tant röd är i full gång, hånande, skrattande åt mig.... ännu en gång ses vi. Ovälkommen och hemsk. Mer sällan nu dock, då den dessutom ska dra ut på tiden och strula ännu mer.

Har några dagar kvar på semestern, men märker hur fort man kommer tillbaka i ens vardagsmönster. Fast nu ska vi båda försöka iallafall att komma igång med kost och motion, må bättre med den saken iallafall.

På tal om annat, så igår kom det ut att den fantastiska Robin Williams har dött, världen har blivit lite tråkigare. Jag tyckte han var fantastisk, gett många skratt till många. Hoppas han nu fått frid till sist.

Snart dags för 1a kuren

Idag kom mensen, tittade förvånat på pappret. Ganska skönt att ha sluppit det hela sommaren faktiskt. Så på Lördag börjar jag med min 1a enkelkur av pergotime. Ska ta tabletter i 5 dagar och sen ta ett prov senare i cykeln, för att se ifall det varit någon ägglossning. Hoppas få slippa mycket biverkningar.  Spännande och nervöst på samma gång.

Ringde även min endokrinologimottagning idag, för att få exakt på mina senaste provsvar med sköldkörteln. Denna läkaren skrev bara att det såg bra ut, men när det gäller fertilitetsbehandlingar, så är det viktigt med exakta siffror.  T4 låg nu på 13,0 och TSH på 0,49.  Detta är ju jättebra, ännu lägre än sist. När min gynekolog ringer på torsdag, så måste hon ju tycka att det är klartecken för börja behandlingen.  Tur vi hann vara iväg på våran semester och koppla bort allt, för nu verkar det dra igång på fullt allvar.  Håll tummarna är ni snälla för att det kommer gå bra nu!

Nu blir det nya tag!

Japp, tänk positivt och allt kommer gå bra, eller?  Nåja, i vilket fall så har vi precis kommit hem från en underbar resa och fått ha roligt, fint väder, bad, vänner och bort från vardagen och allt som hör till med det. Var lite vemodigt när vi skulle åka hem, hade gärna bott där om det vore möjligt, men skönt att iallafall få vara där i en vecka. Får se när vi kommer dit nästa gång igen. :)
Nu har vi laddat batterierna för yttligare en höst att kämpa vidare i...

Jag har varken varit på forum eller kollat/skrivit blogg under denna tiden, varit riktigt skönt faktiskt att stänga ner det för en stund. Har faktiskt inte tänkt så mycket på detta överlag faktiskt, utan kunnat njuta av nuet och haft roligt. Enda tråkiga var att nästan alla av oss blev dunderförskylda efter några dagar, först var det D. Av alla veckor, så just nu...jädra typiskt, det tog såklart en del energi och man orkade inte lika mycket alla dagar, men vi kämpade på ändå, vi visste att det var värt det.

Min gyn på den privata ringde även i torsdags(hon var tillbaka från semestern). Hon beklagade över vårat ma, men påpekade att då går det iallafall spontant också, men jag sa jo visst, men med tanke på hur långa cykler jag har med få ägglossningar, så kändes detta som en sån liten möjlighet att hända snart igen. Hon förstod detta, är väldigt förstående och trevlig att prata med. Hon sa att då börjar vi med pergotime nu. Jag berättade om att mina nya provsvar för sköldkörteln var utmärkta, men att ett 2a provsvar väntade här hemma. Då kan jag få börja med pergotime, så fort mensen kommer tyckte hon. Den borde komma igång snart sa hon. Jag har inte sett nån antydan på varken den eller äl, så vi får väl se. Hon kommer ringa nu på torsdag igen, för att höra om mitt 2a provsvar och kunna prata lite mer om allt som ska hända nu.  Sen har jag även telefontid med läkaren på sjukhuset i slutet av Augusti, se vad han säger med.
Så vi är i rullning....igen. Bara inget annat ställer till det nu.

Enda tråkiga var att jag såg att jag fått tillbaka en annan läkare gällande sköldkörteln, fick en mycket bättre, hon skickade utförlig rapport om mitt prov...det gjordes inte denna gång, nu när jag har den 1a igen. Så jag måste ringa mottagningen imorgon, så dem kan säga till mig exakt vilka värdena var...inte bara att det stod att det var inom normala. Just med fertilitetsbehandlingar, är dem ju väldigt noga med att ha exakta värden.

Hoppas också nu komma igång bättre med min hälsa, kost, motion också.....allt förbättrar ju chanserna.

Nya tag, nya chanser, nytt hopp! 

Vacker solnedgång där vi gick längs stranden, ger styrka till själen.

Vägen till lycka?

Idag kom en sån där tung stund, det gör ont inom en. Man påminns om vad som fattas. Överallt, vart vi än är, dyker dem upp....stora fina magar eller nyfödda. Känns som det förföljer mig. Vi har ändå haft underbara dagar nu på semestern och gjort mycket skoj. Imorgon åker vi iväg på en semesterresa en vecka, till mitt absoluta favoritställe i Sverige... åhh vad jag längtat efter detta, blir verkligen yoga för själen, hoppas på underbara dagar.

Några jag vet om, som blev oplanerat och ovälkommet gravida, ska göra abort nästa vecka.... tänk vad orättvist allt kan kännas när man får höra sånt. Dem ville inte, men blir och ska ta bort.... Vi ville, blev äntligen, men slutade i oönskad katastrof. Borde inte tänka på det, men ibland så tänker jag på hur det skulle ha varit...denna helgen är extra jobbig, då vi hade tänkt att berätta för hans mamma att vi var gravida...hon längtar såå efter barnbarn, hon fyller år och vi ville överraska henne med det beskedet då....nu blev det inte så.

  Jag har ännu inte märkt av någon ÄL eller mens för den delen. Kroppen känns helt avstängd. Den är nog på långsemester, dags att komma tillbaka nu tycker jag. Ska ta och maila min privata gyn nu och hoppas hon kan ringa upp mig till veckan. Hoppas hon kan ge oss några goda råd och att vi kan få börja med pergotime. Nu är Augusti här och vi är nu inne i 15e månaden.... tänk dig att varje dag känns som en vecka....en evighet.

En tjej, som har försökt ungerfär lika länge, dock har vi olika problem som ställer till det, men bägge drabbade av sekundär barnlöshet, hon står nu inför ett nytt stort steg med IVF. Jag önskar er all lycka till, hoppas verkligen på att ni ska få ett fint starkt plus snart. :)

Horoskop

Jag har alltid gillat att läsa horoskop, något jag fått från min mamma tror jag. Sen är det såklart man får ta det med en liten nypa salt. Fast ibland talar det väldigt till en. Som idag när jag läste mitt tecken för ett tag framöver...

Håll ut
Saturnus läge anger att det nu är av stor vikt att odla tålamod och uthållighet. Du finner det du söker, men det tar mer tid än väntat. Vägarna till målen är inte särskilt raka...

fokusera på: inre styrka



Kändes ganska passande va? Vägarna är fruktansvärt krokiga och det har tagit väldigt lång tid detta...och fortsätter att göra. Jag behöver lugn och ro och få må bättre i både kropp och själ. Känner att båda delar har fått ta mycket stryk. Hur ska man lyckas vända denna onda cirkel? När ska jag få må bra och få harmoni i kroppen och lyckas bli gravid och allt får gå bra?

Varit på resa

Jag och D åkte iväg på en liten resa själva och det gjorde verkligen gott. Vi badade, åt och drack gott och njöt av det fantastiska vädret. Kunde faktiskt koppla bort allt det jobbiga. Var bara nån enstaka gång när man såg några med en liten bebis, som jag undrade om vi kommer få uppleva det ihop. Men större delen av resan så kunde jag stänga bort allt. Jättehärligt och behövligt.

Märker hur gott det gör för oss båda att vara lediga och ta dagen som vi känner för. I dag blir det lugnt, vi slappar här hemma, sen blir det iväg igen och bo hos några vänner i deras stuga och ha det gött. Hoppas vi kan ladda upp batterierna rejält och sen vara redo för nästa kamp.
Jag har inte ännu fått någon mens efter mitt ma, skulle inte förvåna mig om den kommer lagom till en resa vi ska göra med barnen och några vänner om 2 veckor.

En dag i taget

Blir så knäckt!

När man tror det inte kan vara värre, så fortsätter saker att ramla in. Är det inte med en själv, så är det hos ens nära vänner. Idag berättade en nära vän, något som gjorde mig så fruktansvärt arg, ledsen, avundsjuk och grymt sur!  Hennes ex(tidigare vän till mig också) som bara varit ihop med en tjej i 2 månader, ska nu ha barn!!!!! Man blir bara helt förstummad.... Hon var såklart knäckt, även om dem inte varit ihop på länge, så är sånt alltid tungt. Men han ska verkligen ha inte fler barn...kan inte ens ta hand om sig själv ordentligt...och tydligen så är hans tjej väldigt lik honom med det....men visst, självklart ska då dem lyckas!!! Dem har precis flyttat nära oss med, kommer man inte undan dem, uch....lagom skoj att se henne med stor mage och sen dem komma med barnvagn. Hennes syster är också gravid, dem har försökt länge och är nu så lyckliga, men även hon kände att detta inte känns bra, då hon har fått stötta upp sin syster med mycket....

Varför Varför ska andra få lyckas??? Speciellt hos såna som inte borde lyckas...nu vet jag flera stycken som ska få, som inte kan ta hand om dem barn dem redan har och inte ens har koll på sig själva..... Nu är jag verkligen bitter. Vi som ändå sköter oss och har en stabil grund att stå på med massa nära och kära runt om. Nää....det är inte rättvist. :(

Intressant fakta

Hittade en intressant föreläsning om vad som ska till för en normal  menscykel ska fungera och saker som kan störa. stor del om PCO, där även hypothyreos nämns. Väldigt intressant, men mycket att ta in, så lyssnar i omgångar.

Föreläsning om menscykeln och PCO




Har varit inne flera gånger på Carl von Linnékliniken och läst om olika saker, dem har bra fakta om saker gällande fertilitet, IVF osv. Ta en titt där om du inte redan har varit inne på sidan.

Carl von Linnekliniken

babyboom, men inte här!

Åhhhh jag blir så trött på det. Överallt ser man det, går inte att fly undan. I tidningar/Nätet står det om kändisar som får bebisar och på facebook skriver stolta mor/farföräldrar att dem fått barnbarn eller andra som väntar barn själva....vill inte se det. Varför känns det som hela världen kan lyckas men inte vi????  Läste om familjen annorlunda väntar sitt 13e barn, jaha....och här sitter vi och får inte ens till 1?

                                                     "Jag är inte bitter"

Semester!

Idag kl: 15:00 stämplade jag ut, nu är det SEMESTER!! =)   Såå underbart skönt det ska bli, hoppas jag verkligen kan koppla av i några veckor.
Jag ringde sjukhuset igår, men min läkare har semester till slutet av Augusti, typiskt. Jag fick iallafall en telefontid med honom då, se vad nästa steg ska bli.

Så med det sagt, tar jag semester från jobbet, barnverkstaden och lämnar all planering och jobbig cykel-väntan för ett tag. Vi får helt enkelt bara se till att njuta av den fantastiska svenska sommaren och allt vad den har att erbjuda. Ladda batterierna och sen ta nya tag och kämpa för att få en liten ihop.

Ha en skön sommar alla ni som läser i min blogg och tack för ni tittar in. :)
Kommer fortsätta att skriva här, men blir nog mer sällan nu i några veckor.

Man kommer inte undan!

Ni som också kämpar, vet ju hur man inte kommer undan att se gravida magar, reklam för graviditetstest och nyfödda i deras föräldrars armar överallt!! I affärer, badstranden, IKEA, tv, prat på jobbet osv osv

Men ett ställe där jag inte trodde jag skulle behöva se eller höra om det var igår kväll. Jag och en väninna, skulle gå och se på skräckfilm på bio. Var en stor sal med vi och bara några få andra. Perfekt, lite godis och en lång skräckfilm, få komma ifrån vardagen en liten stund. Men lite in i filmen så kommer frun till huvudpersonen och säger att hon är gravid!!! åhhh...jag bara tänkte, men självklart... Inte ens nu bland blod och skräck, så kommer jag undan det. Klart...blev en riktig skräckfilm för mig i den stunden, den hemska påminnelsen, som förföljer mig överallt.

Men D var iallafall glad när han kom hem igår, över mitt fina provsvar. Han hade köpt med jättefina blommor till mig och hade fått ny kraft att nu ska vi se framåt och hoppas på det bästa. Han satte upp mål för oss att vi ska lyckas bli gravida i år! Han är så söt, jag hoppas verkligen han får rätt med detta. Min fina älskade, vad vore jag utan dig och ditt stöd igenom allt.


En vän till mig hade besök av en känd person igår, som varit med om en väldigt hemsk sak och som kom för att ge familjen styrka, då dem nyss varit med om en liknande hemsk sak. Min vän berättade hur personen gav sån kraft och berättade om det här att inte ge upp, att man kan gå ner sig en stund, men man får inte fastna där, utan ta sig upp och njuta av livet och allt det fina osv osv. Jag hade gärna varit med och fått höra allt.

Nu jobbar jag sen i kväll och sen imorgon gör jag min sista dag, sen är det SEMESTER!!

Svar kommit med provsvaren

Vi är lite bortskämda att posten kommer tidigt till oss, kom vid 9:00 i morse. Jag såg att det låg ett brev från landstinget, redan? Jag slet upp brevet nervöst...."således utmärkta värden"!!!!!   yeeeessss!! Man blir glad för det lilla i våran situation. :)

Mitt T4 ligger på 14,0 (fritt, är 9 -22 pmol)
och så det viktigaste TSH, som strulat för mig rejält, låg nu på underbara 1,4.   :)
Dem säger att ska man bli gravid eller är, ska det ligga under 2. Helst 1,5 för oss med problem. Så kunde ju inte bli bättre, känns sååå skönt. Ska ta och ringa min gynekolog i eftermiddag och berätta svaren och se vad hon säger. Har väntat att höra av mig tills detta kom, så vi har lite att arbeta på. Hoppas, hoppas nu att detta gör att vi kan få börja med pergotime. Kommer nog dock vänta en cykel, just för att eventuella rester kommer då ut med mensen och så hinner det bildas en ny slemhinna. Risken är annars lite högre för att få missfall, även för vanliga. Vet inte hur många som drabbas, men läst om en del som blivit gravida direkt och sen får missfall. Vill verkligen inte vara med om det igen, så då väntar vi nog hellre...även om det är en riktig pina...alla dagar känns så långa. Får se vad gyn säger om det hela.

Men just nu vill jag vara glad för en liten stund, tänk att små RÄTTA siffror, kan ge en så bra start på dagen.

Uppdatering: Min privata gyn har semesterstängt v.28-31 såg jag precis. Men jag finns även hos landstinget, så funderar på att ringa dit och höra med dem istället, eller om jag ska vänta...

Jag vill ju också

Jag vill ju också vara gravid! Gå runt med ett löjligt leende på läpparna och veta att man har ett litet mirakel i magen. Att det kunde ha varit så just nu, gör det ännu jobbigare. Försöker att inte tänka på det, men ibland så sköljer det över mig och tårarna är inte långt borta. Läste en ny blogg jag hittade idag, dem hade efter många års försök med IVF osv, äntligen lyckats bli gravida med ett syskon genom äggdonation. Vilken lycka! Men ändå blev jag lite avundsjuk...vill ju med!

Hela min kropp skriker efter att få vara gravid och blir inte lättare att jag överallt ser gravida kvinnor! Man hade ju hunnit drömma, planera och så försvinner allt lika snabbt. Återigen står vi här med 100 frågor...kommer vi lyckas igen? När, Hur? Så rädd att vi inte ska lyckas få 2015 heller... 2014 är passerat och nu börjar månaderna försvinna i 2015 med, får nästan panik av tanken. :(
Även om vi skulle lyckas igen, kommer jag vara jätterädd....får bara inte hända igen.

Nu har jag iallafall jobbat min sista helg innan semestern. Har 3 dagar kvar nu, ska bli såå skönt. Totalt blir det nästan 6 veckor ledig, behöver verkligen det. Ladda batterierna, för vad som verkar återigen bli en mörk och tung höst. Var ju så glad att se fram emot att se magen växa och vara ledig i vinter inför det som skulle stunda. Vet att det inte är någon idé att tänka så längre, men får skriva av mig här, så blir det lite lättare.
Hoppas min läkare hör av sig i veckan, annars ringer jag på fredag och kollar vad mina värden ligger på. Jag ska verkligen försöka tänka bort det, så mycket det går nu i sommar. Njuta av västkustens vackra nakna klippor och dofter från salthavet, det är yoga för själen! Vi har turen att bo så nära. Har ni aldrig varit där, så rekommenderar jag det varmt. Vackraste i Sverige och så härligt på alla sätt.

Ny väntan igen

Idag var jag och lämnade blodprov för sköldkörteln. Måtte det nu visa bättre värde, så vi kan börja försöka snart igen. Är dock medveten om att det kan dröja länge innan det blir bra. Med min vanliga otur i livet, så hade väl det varit pricken över i. Är iallafall ledig i 2 dagar, så skönt. Vädret kunde dock varit roligare. För övrigt så får man höra överallt runt sig om gravida, bebisprat osv osv. Har börjat bli duktig på att stänga av det jag hör och blocka känslorna, går ju under annars av längtan. Bläddrade i min almanacka och såg att jag glömt att ta bort om mitt nästa MVC-besök....fy vad det kändes att se det...skulle ha varit i 12e veckan då. Tog en penna och strök över det rejält.... varför kunde det inte gått bra för? :(

Idag ska Dregen prata i sommarpratarna, om deras kamp för att få barn. Jättekul att dem till slut lyckades, men synd att det nämns om att åka på semester och då släppte allt och gick bra! Visst jättekul för dem det funkar med att sluta tänka på det, slappna av och åka på semester. Men hur ska det på något magiskt sätt trolla fram bra ägg för mig som släpper? Folk måste inse att när man har det så, eller simmare som är slöa, eller annat som stör, då funkar det inte att bara åka iväg, börja rida eller skaffa katt eller SLAPPNA AV SÅ HÄNDER DET.....suck.

Dregen om längtan efter barn

Andra vill inte ha, men får ändå

Nu ska jag berätta något, som återigen får en att undra hur det kan vara så orättvist helt enkelt.

Några på jobbet satt och pratade om några som fick barn som äldre och lite oplanerat osv. Då berättade en arbetskamrat, att hennes väninna, som har steriliserat sig(bränt äggstockarna) om det nu är samma sak, men iallafall...hon fick ont i magen och åkte in till gyn. Sa att hon var lite orolig för det var cancer eller liknande, då hon haft någon i släkten som gått bort med det. Hon var vid tillfället 42 år, så även åldern emot sig. (barn sen innan) Men vet ni vad dem hittade?? Hon var naturligt gravid med TRILLINGAR!! Man bara hallååå???? what??  Nu var det en av dem som inte klarade sig i magen, så hon fick sen två av dem. Men jag blir bara så matt av såna berättelser..då hade hon alltså gjort det hon kunde för att inte kunna bli gravid och dessutom äldre, men ändå blev det så!!!

Märker att mina arbetskamrater är lite nyfikna varför jag varit sjukskriven, men jag har inget sagt så. Funderat på om jag ska berätta, men samtidigt vill jag ha detta privat, tills vi vet att det verkar gå bra eller ifall det måste bli IVF, då kommer jag nog säga något, för då blir det ju så mycket resor och säkert humörsvängningar av alla mediciner osv.

Blir så matt på folk

Några få vänner vet om att vi kämpar... i fredags smsade jag med en av vännerna. Hon brukar vara väldigt förnuftig av sig och vi har aldrig varit ovänner om något. Men denna gången sårade hon mig otroligt mycket. Vi pratade lite om detta och jag sa att det är så jobbigt med all ny väntan hela tiden, trodde ju vi var klara med det nu...

då skrev hon ja väntan känns, tänker på det hela tiden...
jag: ni behövde ju inte vänta så länge ialllafall (dem hade tyvärr ett mf, sen gick det en mens dom väntade och så blev hon gravid direkt igen och det gick bra)
hon: nej eller hur, men det kändes som en evighet, så kan tänka mig hur ni känner....
Jag: Hur länge försökte ni innan 1a pluset då?
Hon: det tog sig på första försöket också

Behöver jag säga mer?? Ni som kämpar med, förstår hur det började koka inom mig!! Hon har alltså försökt 2 gånger, plusat på första försöket bägge gångerna!! Ändå påstår hon att hon kan tänka sig hur jag känner mig, att det kändes en evighet för henne!!!! Du skojar med mig eller???? Vi försökte hela jävla 12 försök innan vi ens lyckades plusa, på ett otroligt mirakulöst sätt, med mina få ägglossningar.... hur kan hon skriva/tänka så?? Allvarligt...ingen har ens en minsta lilla anknytning till hur det känns att behöva försöka gång, efter gång, efter gång...och misslyckande varenda gång..... om du "bara" har försökt 1-3 ggr och sen lyckats...känns som ett hån att påstå annat för oss som verkligen vet hur det är att få kämpa på.... Nä uch, jag blev så besviken, skrev inget mer till henne....orkade inte tjafsa om det. Säger inget om deras mf, alltid hemskt. Men hallå?? Ni lyckades med en gång och jämför det med vårat???

Dessutom senare på kvällen, så hittade D en rolig sak med en felstavning på en sak som var i ett skyltfönster, så han tog kort på det och lade ut på facebook. Nu råkade detta var taget i en barnaffär vi gick förbi...och folk fattade inte att det var felstavningen(som vi andra såg var väldigt rolig) utan folk började fråga: Är det bebis på gång?, hans ena syster skrev "jag trodde jag skulle bli faster" och även min egna mamma messade privat och frågade om hon skulle bli mormor, men hade sen sett förklaringen vi fick skriva ut mer utförligt....

Men förstå att det gjorde så ont inom oss, påminde oss hårt om det som kunde varit på gång, men inte blev. Nä fy sjutton vad jobbigt det var. Så allt detta hände på samma dag, tack för det liksom. Kan säga att jag avslutade kvällen med lite goda drinkar, vin osv. Vi hade som skönt är tagit en spontan resa ut till kusten med ett kärt kompispar, så avslutet på den dagen blev lite bättre iallafall.

Men nää...folk måste tänka sig för när dem pratar med oss som kämpar.... folk försöker med att mena väl, men det blir så fel....därför jag inte vill berätta för fler om vårat kämpande, orkar inte med folks välmenande råd om att slappna av, det kommer, tänk på annat, gör si, gör så.....suck!
Folk borde även tänka sig för och inte klämma ut sig till ett par som varit ihop ett tag och är i ålder 20-40 år och inte har barn...dem flesta vill ändå ha barn, och har dem inga barn, så kanske det finns en orsak bakom. Flera på D´s jobb har ju frågat lite hurtigt..när är det dags, när ska ni skaffa osv.....
ibland hade jag bara velat slänga i folks ansikten "jo vi har försökt en jävla lång tid nu, men det går åt helvete och gav oss dessutom ett ma, något mer du vill fråga?"

Så, nu fick draken inom mig titta ut och vräka ur sig lite eld med.... på Måndag ska jag tillbaka till jobbet igen, känns inte något motiverande, men "bara" 8 arbetsdagar kvar till semestern nu, skönt!

En ny tom dag

När jag vaknade upp i morse, så slog det mig bara för några snabba sekunder att jag inte längre är gravid... Uch vad tungt det kändes inom mig. :(
Kommer mer sällan och kortare stunder, men ibland dyker det upp, som en jobbig påminnelse. Men vi finns där för varandra och försöker se framåt. Vill inte fastna i detta, men har gjort gott att läsa om andra som fått kämpa länge och varit med om ma/mf och inte ger upp.

En i bekantkretsen i stan är också gravid, en vecka efter vi skulle ha varit, som tur är träffar jag henne inte så ofta, men kommer bli en jobbig påminnelse när jag väl gör det. Veta att så stor skulle min mage har varit osv. Varför går det bra för henne, men inte mig? Känns så orättvist. Både jag och D får panik när vi tänker på Januari...nu är det långt dit, men vi som skulle haft detta fantastiska att se fram emot när mörkret ligger som tyngst här i Sverige... Nu istället har vi fått mörkret redan nu över oss. :(
Vi hoppas sååå att vi har lyckats bli gravida innan dess igen, och att allt kommer gå bra. Just nu får vi bara ta en dag i taget, försöka hitta på roliga saker. Tur det snart är semester, så vi kan ägna oss åt varandra och ladda batterierna. Kommer bli mer än bara vanlig arbetsångest efter semestern för min del, jag som bara skulle jobba 3 månader till och sen gå av för ledighet...nu blir det ingenting som vi hade börjat drömma om. Men livet går vidare antar jag...rullar på oavsett om vi vill eller inte...