När jag vaknade i morse kändes det helt vanligt i kroppen, tomt och inget som gör att jag borde fundera på om det kanske är något. Svårt förklara, men har haft den känslan många ggr för, bla den dagen när jag insåg att något var fel och det blev konstaterat ma. Det hade helt enkelt blivit helt alldaglig kroppskänsla.
Jag tog ett test, som grinade helt blankt tillbaka, inte ens något litet antydande. Det blev för mycket och jag la mig i sängen och deppade i nästan 2 timmar. Sen tog jag en skön långpromenad med hunden i det gråa regnet. Spelar ingen roll om det är grått eller solsken, för inom mig regnar det varje dag.
Jag ska såklart fint vänta in riktiga testdagen och ta det obligatoriska testet, men vet till 99% vad det kommer visa. Man är ju inte direkt nybörjare att ha det såhär nu, men blir tyngre och jobbigare för varje månad som går.
Detta innebär vad jag fasat för över länge... att det inte blir något 2015-barn heller! Hur kan det bara bli såhär? Vi fick inget 2014 och nu är det alltså ett helt år till som blir tomt och öde. Hur finner man ny styrka att kämpa vidare? Ska man våga tro på 2016? Det kommer iallafall bli vårat sista år som vi försöker att få i. Sitter jag här och skriver om prick 1 år till och det misslyckats, då är det dags för att avsluta denna tortyr, måste ha en deadline, annars kommer vi gå under. Måste ju få leva, sätta igång play-knappen igen, för nu har vi stått på paus alldeles för länge.
Min BM sa ju att vi kommer hinna göra ett FET innan sommareuppehållet, men där är ju chansen ännu mindre för att lyckas, så inte mycket att hålla i.
Men så ser det ut just nu, fruktansvärt jobbigt som ni kan förstå. Att hela tiden sörja,för att sen försöka samla ihop nya krafter, igen, igen och igen....
måndag 30 mars 2015
söndag 29 mars 2015
Ruvardag 8
Dagarna går bara såå segt, men har jobbat i helgen så har iallafall haft något att sysselsätta mig med. Nu kommer dem avgörande dagarna....kommer mensen dyka upp eller håller den sig borta och några symtom kryper sig på? Denna ovishet är så fruktansvärt tärande, det vet alla som någon gång har ruvat/ruvar...
Vad känner jag av då? Jo, tycker mig väl märka av lite småsaker, men kan lika väl bara vara lutinusen som spökar eller att mensen förbereder sig för att komma.
Intimvarning, så ni som inte vill läsa kan sluta nu. ;)
Följande tecken som kan tyda på nåt är:
Vaknar mycket på nätterna
ömma bröst på morgonen
kissar oftare
små hugg/kramp i sidorna
sura uppstötningar på kvällen
gasig i magen, även lite hårdare
mindre sockersugen (är en riktig godisråtta annars)
Nu vet jag inte hur detta ska tolkas, men i början hade jag inga problem att föra upp staven med lutinus, men senaste dagarna har det blivit mycket trögare/svårare att göra det. Är det bra eller dåligt tecken tro?
Men som sagt, detta kan vara kroppen som djävulsk lurar mig och bakom hörnet väntar den röda faran!!
Som om man inte har nog att grubbla över, så fick jag reda på idag att en arbetskompis som har 2 barn sen innan, hon har funderat fram och tillbaka om dem vill ha en 3e....tror ni inte då när dem väl bestämt sig för att försöka, så blir hon spontant gravid med tvillingar!!! Är nu i v.18 och är sjukskriven ett tag. Ja men tjena.... det kändes ju lagom orättvist, suuuck. Det knöt sig rejält i magen av att höra det.
Vad känner jag av då? Jo, tycker mig väl märka av lite småsaker, men kan lika väl bara vara lutinusen som spökar eller att mensen förbereder sig för att komma.
Intimvarning, så ni som inte vill läsa kan sluta nu. ;)
Följande tecken som kan tyda på nåt är:
Vaknar mycket på nätterna
ömma bröst på morgonen
kissar oftare
små hugg/kramp i sidorna
sura uppstötningar på kvällen
gasig i magen, även lite hårdare
mindre sockersugen (är en riktig godisråtta annars)
Nu vet jag inte hur detta ska tolkas, men i början hade jag inga problem att föra upp staven med lutinus, men senaste dagarna har det blivit mycket trögare/svårare att göra det. Är det bra eller dåligt tecken tro?
Men som sagt, detta kan vara kroppen som djävulsk lurar mig och bakom hörnet väntar den röda faran!!
Som om man inte har nog att grubbla över, så fick jag reda på idag att en arbetskompis som har 2 barn sen innan, hon har funderat fram och tillbaka om dem vill ha en 3e....tror ni inte då när dem väl bestämt sig för att försöka, så blir hon spontant gravid med tvillingar!!! Är nu i v.18 och är sjukskriven ett tag. Ja men tjena.... det kändes ju lagom orättvist, suuuck. Det knöt sig rejält i magen av att höra det.
torsdag 26 mars 2015
Ruvardag 5
Jaha, vad finns det att säga. Igår var en sån där riktig deppdag, kändes som det inte tagit sig och att vi aldrig kommer få ett barn ihop, uch fy vad jobbiga tankar jag får ibland.
Idag är iallafall ruvardag 5 och jag vaknade i morse av att brösten var lite ömma, fick yrselkänsla igår kväll och har fortfarande lite småhugg/kramp i sidorna, inte alltid samtidigt. Undrar om det är ett bra eller dåligt tecken? Inbillar man sig allting? Känner man efter för mycket? Egentligen vill jag bara stänga av det, för har inbillat mig förut och blivit så besviken när det inget varit. Varför skulle vi lyckas nu på 1a försöket? Samtidigt varför inte? Var ju ett fint embryo. Tänk om man kunde haft en liten kamera som visade varje dag hur det såg ut där inne. Undrar om klumpen nu har borrat in sig gott i livmoderväggen och utvecklas... eller om jag får en blödning frampå. Väntan är olidlig och tiden går så sakta. Vi är flera tjejer som ruvar i trådarna jag följer på nätet och alla går vi och hoppas och håller tummarna, kan det äntligen få bli ens tur? Är även fruktansvärt rädd att få ett plus, för att det sedan ska bli mf/ma igen, det sitter tyvärr kvar inom mig, men jag försöker verkligen att tänka positivt, behöver ju inte bli så igen.
Idag är iallafall ruvardag 5 och jag vaknade i morse av att brösten var lite ömma, fick yrselkänsla igår kväll och har fortfarande lite småhugg/kramp i sidorna, inte alltid samtidigt. Undrar om det är ett bra eller dåligt tecken? Inbillar man sig allting? Känner man efter för mycket? Egentligen vill jag bara stänga av det, för har inbillat mig förut och blivit så besviken när det inget varit. Varför skulle vi lyckas nu på 1a försöket? Samtidigt varför inte? Var ju ett fint embryo. Tänk om man kunde haft en liten kamera som visade varje dag hur det såg ut där inne. Undrar om klumpen nu har borrat in sig gott i livmoderväggen och utvecklas... eller om jag får en blödning frampå. Väntan är olidlig och tiden går så sakta. Vi är flera tjejer som ruvar i trådarna jag följer på nätet och alla går vi och hoppas och håller tummarna, kan det äntligen få bli ens tur? Är även fruktansvärt rädd att få ett plus, för att det sedan ska bli mf/ma igen, det sitter tyvärr kvar inom mig, men jag försöker verkligen att tänka positivt, behöver ju inte bli så igen.
tisdag 24 mars 2015
Ruvardag 3
Jag känner inte av något direkt, är väldigt skeptisk och har blivit besviken så många gånger. Är mindre svullen dock, det är skönt. Får lite småkramper i sidorna imellanåt, men annars är jag som vanligt. Om nu embryot fäster, borde det vara runt onsdag, torsdag nu i veckan, efter det kanske det kommer något mer symtom. Ägglossningssprutan kan felaktigt ge streck upp till ruvdag 7 berättade en som gjort flera IVF, så bra ha i åtanke. Jag planerar inte att testa förrän till påsk, om nu jag inte börjar blöda innan. Läst vissa som börjar göra det redan på dag 5 -9. Så bara vänta ut tiden.
Vi har kikat lite på nytt boende, men har inte hittat något helt passande än, vi måste in och kolla upp med lånebeviljan med. Vi vill helst ha en bostadsrätt eller parhus-liknande. Fristående villa är inget vi vill ha, för mycket att greja med och ingen av oss är trädgårdsintresserade, så bara en plätt så man kan grilla och hundarna kan ligga ute på räcker för oss. Men utbudet är litet och många är det som letar efter samma, så ofta flera budgivare. Vi kikade på 2 fina igår och ska på ett idag med. Har vi lite annat att lägga tankarna på.
Vi har kikat lite på nytt boende, men har inte hittat något helt passande än, vi måste in och kolla upp med lånebeviljan med. Vi vill helst ha en bostadsrätt eller parhus-liknande. Fristående villa är inget vi vill ha, för mycket att greja med och ingen av oss är trädgårdsintresserade, så bara en plätt så man kan grilla och hundarna kan ligga ute på räcker för oss. Men utbudet är litet och många är det som letar efter samma, så ofta flera budgivare. Vi kikade på 2 fina igår och ska på ett idag med. Har vi lite annat att lägga tankarna på.
lördag 21 mars 2015
Nu har jag en liten klump i mig
Den här dagen gick såå sakta, timmarna kröp fram. Till slut var det dags och åka och telefonen hade inte ringt med ett tråkigt besked. En kompis ringde en gång och det knöt sig i magen, blev så rädd att det var SU, som skulle säga att det inte blev några befruktade ägg.
Väl där nere så fick jag byta om till sjukhuskläder igen och vi togs in i salen, där vi först fick sätta oss ner och prata med en läkare och embryologen. Dem berättade att det var ett jättefint resultat och det hade blivit 14 befruktade ägg av 15, wow! Dem hade gjort som vi föreslog, hälften med IVF-metoden och resten med ICSI metoden. Det hade lett till att 7 st av varje metod hade befruktats och såg bra ut. Så om det skulle bli aktuellt med nytt ET framöver, så kommer det bara bli IVF, för dem var tydligen av bäst resultat, så bra! Dock så det embryot jag fick tillbaka är från ICSI, för det var bäst av alla, så vi får verkligen hoppas dem får rätt i det. Dem valde att ta 5 st att lägga i frysen, så har vi iallafall en backup-plan, ifall det inte skulle gå bra nu. Fast jätteskönt att än så länge har det gått bra med våran 1a IVF och jag inte haft för mycket besvär eller symtom på överstimulering.
Själva ingreppet gick smidigt och snabbt, kändes ingenting. Vi fick se på skärmen hur våran lilla cellklump eller "klumpen" som vi kallar den, kom in i min livmoder. Jag önskar så att den ska gotta ner sig och växa och få utvecklas till en liten individ inom mig. Rädd för att hoppas för mycket, men måste försöka tänka positivt. För tillfället, även om det bara är för en dag, så är jag faktiskt gravid! Nu börjar en lång och jobbig tid fram till testdagen på påskafton.
Tack ni som är inne och läser min blogg, jättekul med er som lämnar en liten hälsning, har dock inte hittat hur/om jag kan svara tillbaka, men betyder jättemycket för allt stöd där ute i webvärlden.
Väl där nere så fick jag byta om till sjukhuskläder igen och vi togs in i salen, där vi först fick sätta oss ner och prata med en läkare och embryologen. Dem berättade att det var ett jättefint resultat och det hade blivit 14 befruktade ägg av 15, wow! Dem hade gjort som vi föreslog, hälften med IVF-metoden och resten med ICSI metoden. Det hade lett till att 7 st av varje metod hade befruktats och såg bra ut. Så om det skulle bli aktuellt med nytt ET framöver, så kommer det bara bli IVF, för dem var tydligen av bäst resultat, så bra! Dock så det embryot jag fick tillbaka är från ICSI, för det var bäst av alla, så vi får verkligen hoppas dem får rätt i det. Dem valde att ta 5 st att lägga i frysen, så har vi iallafall en backup-plan, ifall det inte skulle gå bra nu. Fast jätteskönt att än så länge har det gått bra med våran 1a IVF och jag inte haft för mycket besvär eller symtom på överstimulering.
Själva ingreppet gick smidigt och snabbt, kändes ingenting. Vi fick se på skärmen hur våran lilla cellklump eller "klumpen" som vi kallar den, kom in i min livmoder. Jag önskar så att den ska gotta ner sig och växa och få utvecklas till en liten individ inom mig. Rädd för att hoppas för mycket, men måste försöka tänka positivt. För tillfället, även om det bara är för en dag, så är jag faktiskt gravid! Nu börjar en lång och jobbig tid fram till testdagen på påskafton.
Tack ni som är inne och läser min blogg, jättekul med er som lämnar en liten hälsning, har dock inte hittat hur/om jag kan svara tillbaka, men betyder jättemycket för allt stöd där ute i webvärlden.
fredag 20 mars 2015
Nu är ÄP gjort och väntan har börjat
Igår var vi då iväg på äggplocket, vi var bägge nervösa på morgonen. Åkte iväg i god tid, så vi slapp stressa. Väl framme så gick D iväg och lämnade sin donation av simmare och jag fick gå in till en sal med 3 sängar och byta om till dem sexiga landstingskläderna med höga strumpor. BM som tog emot mig förklarade lite och satte en kanyl i armen på mig, för morfinet sen och jag fick ta 2 panodil.
Sen efter en stund kom D tillbaka och det var bara att vänta på våran tur. Par 5 var vi för dagen. Ett annat par låg i en säng längre bort, men inget som störde.
Sen kom en ny BM och hämtade oss, som skulle vara med under ingreppet. Jag fick gå och kissa och D fick på sig snygga OP-kläder. Kom en läkarstudent och frågade om hon fick vara med, ja sa vi, dem måste ju lära sig och hon såg snäll ut. Väl inne i rummet så var det även Barnmorskan, läkaren, undersköterska och embryologen. Nervöst lade jag mig ner i stolen. Återigen säger jag det, men personalen var fantastiskt goa. lugna och omhändertagande, så gav ju såklart mer trygghet.
Läkaren lade lokalbedövningen, kändes inte så direkt faktiskt, efter det gav BM mig morfin, sen efter någon minut så började han(läkaren). Såklart jag var lite spänd, men försökte slappna av. Gjorde allt ont ibland. Korta små onda hugg var det, BM gav mig mer morfin och stöttade fint. D satt såklart brevid mig och höll min hand också. Vi kunde se på skärmen vad som hände, jag kollade bara ibland, koncentrerade mig mer på att slappna av och andas. D kollade mer och såg tydligt när läkaren stack in i blåsorna och tömde ut innehållet. D kände sig lite maktlös brevid och tyckte det nog borde gjort ont när läkaren stack in i dem. Var inte så farligt som jag trodde, men var skönt att få morfin kan jag säga, var ju över ganska fort med. Fick även en värmedyna på magen, var skönt. Den fick jag med mig efteråt också när jag fick vila i min säng.
Då när jag låg och vila lite, så kom en stark smärta, typ som mensvärk, så värmedynan var skön att ha då, Sen efter en liten stund, så fick jag lite fika, hade ju fastat hela fm. Efter det så dök "våran" BM upp och vi fick pratas vid i ett samtalsrum. Hon berättade att dem hade fått ut 15 ägg, härligt! D´s spermaprov var betydligt mycket bättre än sist med. Förra gången lämnade han 40 miljoner och nu 105 miljoner, så BM skulle se viken metod dem skulle använda, då det var planerat för ICSI, men nu egentligen inte skulle behövas. Jag nämnde om dem inte kunde göra 50/50? När det var såpass många ägg, hon skulle höra om det. Efter spermerna "tvättats" eller hur man säger, så var det i värde 2,8 istället för 0,4 sist... sa oss inte mycket, men var bra sa hon. Så kändes jätteskönt för oss båda att det blivit så bra från oss bägge.
Nu väntar bara en spänd väntan tills på Lördag 14:00, då vi ska förhoppningsvis få tillbaka ett, vi får först reda på det den dagen, så bara hålla tummarna,
Resten av dagen kände jag mig mör i magen, hade som mensvärk hela dagen och ibland mådde jag lite illa och fick sura uppstötningar, säkert från morfinet. Tog alvedon, så gick det bra.Var dock väldigt trött hela kvällen, la mig tidigt igår. Har även nu börjat ta Lutinus 3 gånger per dag, som tas nedifrån, som ska hjälpa till att göra det gästvänligt i livmodern kan man väl säga. Ska tas nu till dem tar slut. Om allt nu går som vi hoppas imorgon, så kommer testdagen för att ta gravtest, bli på påskafton! Måste väl vara ett tecken att det hamnar på äggets högtid? ;) Är ledig då som skönt är, så antingen kommer det bli en väldigt gladfylld påsk, eller några dagar för depp. Förutom att ta test, så ska jag även skicka in blodprov, som dem kan analysera för studiens skull. Skulle vi även få flera bra ägg, så kommer dem att frysas ner och lyckas vi inte denna gången, så hinner vi med ett fryförsök innan sommaren. Blir det dock inga, så måste vi ladda om för ett vanligt försök igen, och då det tar längre tid, så kommer det isåfall inte hinnas med innan sommaren sa våran BM. Så nu har vi en planeringsplan och spänd väntan på hur det ska gå. Vi vet om att inte så många lyckas på 1a försöket, men det händer ju!
Sen efter en stund kom D tillbaka och det var bara att vänta på våran tur. Par 5 var vi för dagen. Ett annat par låg i en säng längre bort, men inget som störde.
Sen kom en ny BM och hämtade oss, som skulle vara med under ingreppet. Jag fick gå och kissa och D fick på sig snygga OP-kläder. Kom en läkarstudent och frågade om hon fick vara med, ja sa vi, dem måste ju lära sig och hon såg snäll ut. Väl inne i rummet så var det även Barnmorskan, läkaren, undersköterska och embryologen. Nervöst lade jag mig ner i stolen. Återigen säger jag det, men personalen var fantastiskt goa. lugna och omhändertagande, så gav ju såklart mer trygghet.
Läkaren lade lokalbedövningen, kändes inte så direkt faktiskt, efter det gav BM mig morfin, sen efter någon minut så började han(läkaren). Såklart jag var lite spänd, men försökte slappna av. Gjorde allt ont ibland. Korta små onda hugg var det, BM gav mig mer morfin och stöttade fint. D satt såklart brevid mig och höll min hand också. Vi kunde se på skärmen vad som hände, jag kollade bara ibland, koncentrerade mig mer på att slappna av och andas. D kollade mer och såg tydligt när läkaren stack in i blåsorna och tömde ut innehållet. D kände sig lite maktlös brevid och tyckte det nog borde gjort ont när läkaren stack in i dem. Var inte så farligt som jag trodde, men var skönt att få morfin kan jag säga, var ju över ganska fort med. Fick även en värmedyna på magen, var skönt. Den fick jag med mig efteråt också när jag fick vila i min säng.
Då när jag låg och vila lite, så kom en stark smärta, typ som mensvärk, så värmedynan var skön att ha då, Sen efter en liten stund, så fick jag lite fika, hade ju fastat hela fm. Efter det så dök "våran" BM upp och vi fick pratas vid i ett samtalsrum. Hon berättade att dem hade fått ut 15 ägg, härligt! D´s spermaprov var betydligt mycket bättre än sist med. Förra gången lämnade han 40 miljoner och nu 105 miljoner, så BM skulle se viken metod dem skulle använda, då det var planerat för ICSI, men nu egentligen inte skulle behövas. Jag nämnde om dem inte kunde göra 50/50? När det var såpass många ägg, hon skulle höra om det. Efter spermerna "tvättats" eller hur man säger, så var det i värde 2,8 istället för 0,4 sist... sa oss inte mycket, men var bra sa hon. Så kändes jätteskönt för oss båda att det blivit så bra från oss bägge.
Nu väntar bara en spänd väntan tills på Lördag 14:00, då vi ska förhoppningsvis få tillbaka ett, vi får först reda på det den dagen, så bara hålla tummarna,
Resten av dagen kände jag mig mör i magen, hade som mensvärk hela dagen och ibland mådde jag lite illa och fick sura uppstötningar, säkert från morfinet. Tog alvedon, så gick det bra.Var dock väldigt trött hela kvällen, la mig tidigt igår. Har även nu börjat ta Lutinus 3 gånger per dag, som tas nedifrån, som ska hjälpa till att göra det gästvänligt i livmodern kan man väl säga. Ska tas nu till dem tar slut. Om allt nu går som vi hoppas imorgon, så kommer testdagen för att ta gravtest, bli på påskafton! Måste väl vara ett tecken att det hamnar på äggets högtid? ;) Är ledig då som skönt är, så antingen kommer det bli en väldigt gladfylld påsk, eller några dagar för depp. Förutom att ta test, så ska jag även skicka in blodprov, som dem kan analysera för studiens skull. Skulle vi även få flera bra ägg, så kommer dem att frysas ner och lyckas vi inte denna gången, så hinner vi med ett fryförsök innan sommaren. Blir det dock inga, så måste vi ladda om för ett vanligt försök igen, och då det tar längre tid, så kommer det isåfall inte hinnas med innan sommaren sa våran BM. Så nu har vi en planeringsplan och spänd väntan på hur det ska gå. Vi vet om att inte så många lyckas på 1a försöket, men det händer ju!
måndag 16 mars 2015
ÄP på Torsdag!
Då var jag tillbaka på SU idag för mitt 2a VUL. Får säga att det återigen var ny personal, men både läkaren och usk var jättegoa, gör det så mycket lättare. Fick "min" BM idag med.
Ultraljudet gick bra och hon kunde se att dem växt till sig, låg på snitt 17 mm idag och fler hade vuxit på sig, så nu räknade dem till 17 st!! Herregud, inte konstigt man känner sig lite svullen, dock är det mest på kvällen. För övrigt har jag inte besvärats av några biverkningar så, lite ömma bröst, men det är ju inget jobbigt. Blir dock lite orolig för att det ska bli överstimulering nu när det är så många, men dem sa inget om det.
Ikväll ska jag ta min sista dos av Gonal-f, samma styrka 150. Sen imorgon ska jag bara ta nässprayen på morgonen och em-dosen, sen slutar jag med den också. Sen vid 23:00 ska jag till slut ta Ovitrelle, det är en spruta som ser till att ägglossningen börjar komma igång, Där är det viktigt att man tar den på utsatt tid som läkaren sagt, så inte äggen smiter iväg tidigare. Tur det var sån tid, då är jag ju hemma iallafall. Ska även skriva till det i min medicinapp, bara för att gardera, vore ju jättetrist ifall jag förstår hela proceduren för jag glömt den.
På onsdag är jag sprut och spray fri!! Så härligt, men blir ju konstigt då man samtidigt vänjer sig väldigt fort att man ska ta sina hormoner.
När torsdagen stundar, är det äntligen dags! Vi åker in på morgonen och D går och ger dem några av sina simmare och jag kommer få byta om till sexiga sjukhuskläder och få nål i armen och sen är det dags för själva uttaget. Kan ju säga att jag är väldigt nervös för att det ska göra ont. Bad om att få lugnande, så fick med en tablett hem, som jag kan ta lite innan och sen får man lokalbedövning och morfin i armen vid behov. När BM sa att lokalbedövningen är som hos tandläkaren fick jag lite panik! Jag har tandläkarskräck och den bedövningssprutan är fruktansvärd, så få en liknande där nere, känns ju lagom skoj...huuuaa!! Sen ska dem punktera mina äggblåsor och suga in vätskan därifrån och förhoppningvis hitta fina ägg. Antal ägg får vi reda på innan vi åker hem och sen blir det en nervös väntan för att se om dem utvecklas.
På lördag sen, 2 dagar senare är det tänkt att vi ska göra återföring, dock kommer dem veta först på den dagen om äggen är tillräckligt bra, så har vi otur får vi vända och åka hemåt. Måtte allt gå bra....isåfall blir jag tekniskt sätt gravid till helgen!! Iallafall för den dagen, sen får vi bara hoppas och tro att den gror in sig och växer på sig. Läkaren sa att min livmoder var redo och slemhinnan såg bra ut, skönt det. Hoppas D även kommer ha starka och många simmare, men eftersom det var på gränsen med antal, så planerar dem för att göra ICSI, alltså att dem väljer ut en spermie och för in den i ägget. Med vanliga IVF, får ju dem kämpa sig in själva i ägget. Vi får se, skulle provet vara bra, så gör dem på vanliga sättet. Så håll nu tummarna är ni snälla att vi ska få lyckas nu och det kommer gå bra hela vägen, tyvärr finns inga garantier och vi vågar inte hoppas för mycket. Men fantastiskt att detta finns att tillgå, vilken otrolig teknik som hjälpt/hjälper såå många. Satt många i vänterummet idag och jag satt där och tänkte vad sorgligt att så många har problem på det ena eller andra sättet. Det var nervösa och spända ansikten jag såg och som jag själv säkert satt med, orolig för vad provsvar ska visa, orolig för hur vul ser ut, orolig om vi ska få lyckas eller inte.
Ultraljudet gick bra och hon kunde se att dem växt till sig, låg på snitt 17 mm idag och fler hade vuxit på sig, så nu räknade dem till 17 st!! Herregud, inte konstigt man känner sig lite svullen, dock är det mest på kvällen. För övrigt har jag inte besvärats av några biverkningar så, lite ömma bröst, men det är ju inget jobbigt. Blir dock lite orolig för att det ska bli överstimulering nu när det är så många, men dem sa inget om det.
Ikväll ska jag ta min sista dos av Gonal-f, samma styrka 150. Sen imorgon ska jag bara ta nässprayen på morgonen och em-dosen, sen slutar jag med den också. Sen vid 23:00 ska jag till slut ta Ovitrelle, det är en spruta som ser till att ägglossningen börjar komma igång, Där är det viktigt att man tar den på utsatt tid som läkaren sagt, så inte äggen smiter iväg tidigare. Tur det var sån tid, då är jag ju hemma iallafall. Ska även skriva till det i min medicinapp, bara för att gardera, vore ju jättetrist ifall jag förstår hela proceduren för jag glömt den.
På onsdag är jag sprut och spray fri!! Så härligt, men blir ju konstigt då man samtidigt vänjer sig väldigt fort att man ska ta sina hormoner.
När torsdagen stundar, är det äntligen dags! Vi åker in på morgonen och D går och ger dem några av sina simmare och jag kommer få byta om till sexiga sjukhuskläder och få nål i armen och sen är det dags för själva uttaget. Kan ju säga att jag är väldigt nervös för att det ska göra ont. Bad om att få lugnande, så fick med en tablett hem, som jag kan ta lite innan och sen får man lokalbedövning och morfin i armen vid behov. När BM sa att lokalbedövningen är som hos tandläkaren fick jag lite panik! Jag har tandläkarskräck och den bedövningssprutan är fruktansvärd, så få en liknande där nere, känns ju lagom skoj...huuuaa!! Sen ska dem punktera mina äggblåsor och suga in vätskan därifrån och förhoppningvis hitta fina ägg. Antal ägg får vi reda på innan vi åker hem och sen blir det en nervös väntan för att se om dem utvecklas.
På lördag sen, 2 dagar senare är det tänkt att vi ska göra återföring, dock kommer dem veta först på den dagen om äggen är tillräckligt bra, så har vi otur får vi vända och åka hemåt. Måtte allt gå bra....isåfall blir jag tekniskt sätt gravid till helgen!! Iallafall för den dagen, sen får vi bara hoppas och tro att den gror in sig och växer på sig. Läkaren sa att min livmoder var redo och slemhinnan såg bra ut, skönt det. Hoppas D även kommer ha starka och många simmare, men eftersom det var på gränsen med antal, så planerar dem för att göra ICSI, alltså att dem väljer ut en spermie och för in den i ägget. Med vanliga IVF, får ju dem kämpa sig in själva i ägget. Vi får se, skulle provet vara bra, så gör dem på vanliga sättet. Så håll nu tummarna är ni snälla att vi ska få lyckas nu och det kommer gå bra hela vägen, tyvärr finns inga garantier och vi vågar inte hoppas för mycket. Men fantastiskt att detta finns att tillgå, vilken otrolig teknik som hjälpt/hjälper såå många. Satt många i vänterummet idag och jag satt där och tänkte vad sorgligt att så många har problem på det ena eller andra sättet. Det var nervösa och spända ansikten jag såg och som jag själv säkert satt med, orolig för vad provsvar ska visa, orolig för hur vul ser ut, orolig om vi ska få lyckas eller inte.
fredag 13 mars 2015
Dem växer på sig
Idag var jag på mitt VUL på Sahlgrenska. Var annan personal än dem jag träffat förut och "Min" BM var inte där, men dem var jättegoa med. Jag har alltid varit intresserad av sjukvård och låg och tittade fascinerat när läkaren kollade på mina kvinnliga delar. slemhinnan låg på 9 mm/cm? kommer inte ihåg måttet, men det var bra sa hon iallafall. Sen kikade hon på äggblåsorna och mätte dem. Dem som hade vuxit på sig låg mellan 12 och 15 mm, så behövde lite mer tid att växa på sig sa hon, men att det ändå såg hoppfullt ut. Hon fick det till 14 st, kändes som ett bra antal, sen är ju frågan hur många av blåsorna som innehåller ett bra ägg. Hon bestämde att jag får komma igen på ett andra VUL på måndag igen och fram till dess ska jag fortsätta ta sprutorna, med samma dos, 150.
Hoppas nu att dem gror gott över helgen, så kanske det kan bli dags för ÄP i slutet av nästa vecka. Jag hade även sån tur att jag är ledig idag och även på måndag på schemat för jobbet, så slipper ta ledigt för det iallafall.
Häromdagen tog jag mig mod och berättade läget för min chef också, hon tog det bra och lyssnade och frågade lite om det. Hon berättade att hennes dotters väninna höll på med det också. Vissa är tydligen mer öppna om det än andra. ;) I slutet av samtalet sa hon dock att hon trodde att jag kom in för att berätta att jag är gravid...bläää, det knöt sig i magen när hon sa det, suck.
Hoppas nu att dem gror gott över helgen, så kanske det kan bli dags för ÄP i slutet av nästa vecka. Jag hade även sån tur att jag är ledig idag och även på måndag på schemat för jobbet, så slipper ta ledigt för det iallafall.
Häromdagen tog jag mig mod och berättade läget för min chef också, hon tog det bra och lyssnade och frågade lite om det. Hon berättade att hennes dotters väninna höll på med det också. Vissa är tydligen mer öppna om det än andra. ;) I slutet av samtalet sa hon dock att hon trodde att jag kom in för att berätta att jag är gravid...bläää, det knöt sig i magen när hon sa det, suck.
onsdag 11 mars 2015
Snart bär det av till Götet
När man tar vanliga blodprover, så kan man få vänta i flera veckor på svar. Fast med detta så går det undan. Svar redan dagen efter, jättebra ju och nödvändigt såklart.
Men vi tar det från början, igår ringde jag min BM för att höra hur det såg ut. Det hade höjts jättefint och hon bokade in mig för VUL nu på fredag. Hade sån tur att jag är ledig då. Idag jobbar jag dock kväll och måste gå in till chefen idag och berätta läget. Har inte gjort det än, dragit mig för det. Uch, är så personligt, jag vill egentligen inte. Fast med hastiga frånvaron, så måste hon ju veta varför. Vi har nämligen såna löjliga rehabsamtal man måste ta ifall man är borta 3 ggr sjuk på ett halvår.
Min BM var snäll och såg att jag bodde en bit bort, så jag behövde inte ta den tidigaste tiden, utan ska vara där lite senare på morgonen. Blir att åka tåg dit, jag sa till D att han kan gå till jobbet, bättre spara att ta ledigt till det är dags för ÄP och insättning.
Jag sa även att jag behöver mer sprutor, är inne på min 2a(sista). Hon sa att den räcker fram tills jag ska dit, så får jag säga till om fler. Fast om det ser bra ut, så behöver jag inte fler. Kanske blir dags för ÄL-sprutan redan till helgen sa hon. Vad nervös jag blev, samtidigt när jag läst om andra, så får dem flesta fortsätta några dagar och komma in för ett nytt VUL. Kan bli ett himla farande. Hoppas nu att det ser bra ut och lagom många äggblåsor växt till sig bra. Jag mår för övrigt bra fysiskt, är lite svullen i magen, speciellt på kvällarna, men annars har jag inte märkt av något så.
Men vi tar det från början, igår ringde jag min BM för att höra hur det såg ut. Det hade höjts jättefint och hon bokade in mig för VUL nu på fredag. Hade sån tur att jag är ledig då. Idag jobbar jag dock kväll och måste gå in till chefen idag och berätta läget. Har inte gjort det än, dragit mig för det. Uch, är så personligt, jag vill egentligen inte. Fast med hastiga frånvaron, så måste hon ju veta varför. Vi har nämligen såna löjliga rehabsamtal man måste ta ifall man är borta 3 ggr sjuk på ett halvår.
Min BM var snäll och såg att jag bodde en bit bort, så jag behövde inte ta den tidigaste tiden, utan ska vara där lite senare på morgonen. Blir att åka tåg dit, jag sa till D att han kan gå till jobbet, bättre spara att ta ledigt till det är dags för ÄP och insättning.
Jag sa även att jag behöver mer sprutor, är inne på min 2a(sista). Hon sa att den räcker fram tills jag ska dit, så får jag säga till om fler. Fast om det ser bra ut, så behöver jag inte fler. Kanske blir dags för ÄL-sprutan redan till helgen sa hon. Vad nervös jag blev, samtidigt när jag läst om andra, så får dem flesta fortsätta några dagar och komma in för ett nytt VUL. Kan bli ett himla farande. Hoppas nu att det ser bra ut och lagom många äggblåsor växt till sig bra. Jag mår för övrigt bra fysiskt, är lite svullen i magen, speciellt på kvällarna, men annars har jag inte märkt av något så.
torsdag 5 mars 2015
Nu ska det bakas äggblåsor
Igår kväll tog jag min 1a spruta med Gonal-f. När jag stod där redo och D satt och kollade på, blev jag lite nervös. Det stack till lite, men var inte farligt. Så nu är vi på nästa steg i behandlingen, tänk vad många det är förrän vi nått vårat mål och kanske behöva göra om vissa steg flera gånger innan det kan lyckas. Läser om vissa som lyckas på 1a försöket, medan andra gör nya försök flera gånger. Vilken styrka i dessa kvinnor, som inte ger sig utan kämpar på. Så sorgligt på ett sätt att det är så många som måste behöva gå igenom detta, ändå ligger det i det fördolda, inget som det pratas om öppet på fikarasten på jobbet direkt.
I helgen var D hemma hos sin mamma, hon längtar väldigt mycket efter barnbarn och har frågat oss lite då och då. Fast denna gång gjorde hon inte det, istället frågade hon om vi hade planer på att gifta oss frampå. Första gången hon undrade över det. Har hon kanske gett upp tanken på att vi ska få barn, eller har hon börjat förstå att det kanske inte är så lätt för oss? I vilket fall så kändes det skönt att hon frågade om en annan sak.
Det kommer ju upp ibland på jobbet för oss båda eller från mindre bekanta...den fruktade frågan, som gör att det knyter sig inom oss. "ska inte ni skaffa barn snart?" "är det inte dags för er snart?"
D berättade för ett tag sedan att dem frågat igen på jobbet och han försökte prata bort det, men att dem då hade frågat hur gamla vi bägge var och om vi inte började bli för gamla? Ja men tack för den påminnelsen också. Tyvärr minskar ju chanserna att lyckas ju äldre man blir, dock har ju vi PCO-kvinnor ofta lite bättre chans som äldre, än "vanliga", men ändå. Att folk bara inte kan vara lite mer finkänsliga, ett par som är 30+ och varit ihop några år och inte har barn, där kan nog risken vara ganska stor för dem har problem och inte är så smidigt som hos många andra. Dem flesta människor vill ju ändå ha barn. Finns såklart dem som självmant valt att inte skaffa, men jag tror inte den procenten är så hög. Men folk tänker inte efter, vräker bara ur sig självklara saker och där är den fruktade frågan högt upp...
Ibland får man go lust att bara slänga upp det i ansiktet.... men nej, då kommer det ännu värre saker ur folk istället... dem hemska "goda råden" åh men som vi inte redan har forskat runt och funderat över saker som kan hjälpa till. Det som många säger också om att "ja men många som har adopterat, blir sen gravida" bla bla bla.... Om vi nu ska lägga streck över den fasen, så kan ni säga till folk att 3 % som adopterat, lyckas sen efteråt få biologiska barn ihop, så det går ju lätt att räkna ut att det inte är så många direkt.
Men värsta är väl ändå att "tänk inte på det, stressa av så händer det" hmmm... hur det mirakulöst ska få min kropp att skapa färdigväxta ägg som dessutom släpps iväg, det går ju att fundera över.
Att det föds barn i dem mest hemska krigsmiljöer runt om i världen, har inte dem det stressigt då?
Så nä, det känns inte värt det att berätta för allt folk runt sig, vi har några få vänner som vet om det och stöttar oss, det räcker för nu. Dock måste jag ju snart berätta för min chef, nu när fler besök väntar och förhoppningvis äp och insättning.
I helgen var D hemma hos sin mamma, hon längtar väldigt mycket efter barnbarn och har frågat oss lite då och då. Fast denna gång gjorde hon inte det, istället frågade hon om vi hade planer på att gifta oss frampå. Första gången hon undrade över det. Har hon kanske gett upp tanken på att vi ska få barn, eller har hon börjat förstå att det kanske inte är så lätt för oss? I vilket fall så kändes det skönt att hon frågade om en annan sak.
Det kommer ju upp ibland på jobbet för oss båda eller från mindre bekanta...den fruktade frågan, som gör att det knyter sig inom oss. "ska inte ni skaffa barn snart?" "är det inte dags för er snart?"
D berättade för ett tag sedan att dem frågat igen på jobbet och han försökte prata bort det, men att dem då hade frågat hur gamla vi bägge var och om vi inte började bli för gamla? Ja men tack för den påminnelsen också. Tyvärr minskar ju chanserna att lyckas ju äldre man blir, dock har ju vi PCO-kvinnor ofta lite bättre chans som äldre, än "vanliga", men ändå. Att folk bara inte kan vara lite mer finkänsliga, ett par som är 30+ och varit ihop några år och inte har barn, där kan nog risken vara ganska stor för dem har problem och inte är så smidigt som hos många andra. Dem flesta människor vill ju ändå ha barn. Finns såklart dem som självmant valt att inte skaffa, men jag tror inte den procenten är så hög. Men folk tänker inte efter, vräker bara ur sig självklara saker och där är den fruktade frågan högt upp...
Ibland får man go lust att bara slänga upp det i ansiktet.... men nej, då kommer det ännu värre saker ur folk istället... dem hemska "goda råden" åh men som vi inte redan har forskat runt och funderat över saker som kan hjälpa till. Det som många säger också om att "ja men många som har adopterat, blir sen gravida" bla bla bla.... Om vi nu ska lägga streck över den fasen, så kan ni säga till folk att 3 % som adopterat, lyckas sen efteråt få biologiska barn ihop, så det går ju lätt att räkna ut att det inte är så många direkt.
Men värsta är väl ändå att "tänk inte på det, stressa av så händer det" hmmm... hur det mirakulöst ska få min kropp att skapa färdigväxta ägg som dessutom släpps iväg, det går ju att fundera över.
Att det föds barn i dem mest hemska krigsmiljöer runt om i världen, har inte dem det stressigt då?
Så nä, det känns inte värt det att berätta för allt folk runt sig, vi har några få vänner som vet om det och stöttar oss, det räcker för nu. Dock måste jag ju snart berätta för min chef, nu när fler besök väntar och förhoppningvis äp och insättning.
En dag i taget
tisdag 3 mars 2015
Tummen upp!
Min BM skulle ringa någongång mellan 13:30-15:30 idag, ni kan tro att tiden gick sakta idag. Hon ringde sen 14:20, jag var på jobbet, så sprang iväg och stängde in mig på ett rum. Mitt provsvar såg bra ut och imorgon tar jag 1a sprutan! Ska ta en dos på 175 i några dagar, sen 150 och sen på Måndag, ska jag lämna ett nytt blodprov och hon trodde att jag i slutet av nästa vecka, skulle komma in och göra UL och se hur äggblåsorna har växt. Nervöst, om det ser bra ut då, kommer jag få ett datum för planerat ÄP, i annat fall får jag fortsätta ta ett tag till och sen nytt UL. Jag ska även imorgon bara ta ett sprut med nässprayen 3 gånger per dag, istället för 2. Gäller att komma ihåg det nu bara!
Mycket som snurrar i huvudet nu, hur det kommer bli med biverkningar? Om det kommer fungera? Kommer det bli tillräckligt med äggblåsor? hela tiden ny spänd väntan och samtidigt är jag fascinerad, tycker det är intressant. Har stor vana att ge andra sprutor, men blir ju annat att ge mig själv nu istället. Är väl fördelen med att inte vara smal, finns lite att ta på magen och sticka i haha.
Jag vill tänka positivt och våga tro att detta ska gå bra, men ändå vågar jag inte hoppas, varför skulle detta hjälpa oss när inget annat fungerat? Kan det verkligen få bli våran tur? Hur många försök måste vi göra? Tänk om inget av dem gör det....
Mycket som snurrar i huvudet nu, hur det kommer bli med biverkningar? Om det kommer fungera? Kommer det bli tillräckligt med äggblåsor? hela tiden ny spänd väntan och samtidigt är jag fascinerad, tycker det är intressant. Har stor vana att ge andra sprutor, men blir ju annat att ge mig själv nu istället. Är väl fördelen med att inte vara smal, finns lite att ta på magen och sticka i haha.
Jag vill tänka positivt och våga tro att detta ska gå bra, men ändå vågar jag inte hoppas, varför skulle detta hjälpa oss när inget annat fungerat? Kan det verkligen få bli våran tur? Hur många försök måste vi göra? Tänk om inget av dem gör det....
måndag 2 mars 2015
Blodprov skickat
Idag var jag på min VC och tog blodprov, fick sitta och vänta tills det sen var klart med centrifugeringen. tog väl totalt 20 minuter. Sen lade jag det på brevlådan, första gången jag gått runt med mitt egna blod i väskan. Bara hoppas nu det kommer fram ordentligt. Imorgon eftermiddag kommer min BM ringa med hur provet visar och om jag kan börja med sprutorna! så håll tummarna nu att nedregleringen har gått som planerat. Uch, all denna väntan hela tiden. Jag jobbar imorgon em/kväll också, så får ta samtalet när jag är på jobbet. Om 2 veckor är det alltså tänkt för mitt ÄP, både nervöst och spännande allting. Om allt vill sig väl, så kanske jag får bli ruvare denna månad!
Lustigt med denna månaden, hade det tagit sig på vårat 1a försök, så hade vi haft en 1-åring nu. Ser andra som började ungefär samtidigt, som det gick normalt för och dem har småttingar hemma, här sitter jag kvar och är inte ens gravid. Men måtte det få bli våran tur nu!! Tar det sig nu, så blir det en väldigt fin julklapp vi får i December! Men vågar inget hoppas eller tro, har blivit besviken och ledsen så många gånger nu.
Lustigt med denna månaden, hade det tagit sig på vårat 1a försök, så hade vi haft en 1-åring nu. Ser andra som började ungefär samtidigt, som det gick normalt för och dem har småttingar hemma, här sitter jag kvar och är inte ens gravid. Men måtte det få bli våran tur nu!! Tar det sig nu, så blir det en väldigt fin julklapp vi får i December! Men vågar inget hoppas eller tro, har blivit besviken och ledsen så många gånger nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)