Tiden står still

Jag mår fruktansvärt dåligt psykiskt! Detta är inte kul. Att inte veta säkert. Inte våga tro. Detta har ju varit helt galet. Sover dåligt och grubblar mycket. Försöker känna efter med symtom, men är inga stora saker, som trötthet, illamående, ömma bröst eller så. Blir yr ibland, lite gasig och väldigt sug efter apelsinjuice och klementiner. Behöver ju dock inte mena nåt. Kom lite blod igår och trådaktigt...men inget mer sen. Har inte ont.

Kan bara vänta och se.. Olidligt. Känns som en evighet till på tisdag. Rädd att det inte ser bra ut... Rädd för att se D bli förstörd, för 3e gången denna omgång.
Om det skulle visa bra...då kommer jag ändå ha svårt att kunna slappna av. Undrar om jag isåfall inte får komma tillbaka. Brukar bara vara ett vul vid plus, sen är det vanliga mvc som gäller. Jag kommer inte palla att vänta till rul isåfall.
Har den privata gyn i grannstaden, där jag gick när jag fick pergotime. Får se om jag kan få tid runt v.12 -13 isåfall.

Ibland går dagarna fruktansvärt långsamt...

Iväg till Sahlgrenska igen

Hur ska jag formulera mig, hur ska jag förstå, hur ska det gå?

Kära följare & min färgklick i livet(min vän M)....  Dem såg ett hjärta slå!!!!
Hur är det möjligt? Är helt i chock, detta är ju plågeri... Jag/vi fattar ingenting!!

Hade ju kvar mitt ul-besök idag och lika bra se att allt såg ok ut och kommit ut... Ska säga att "min" läkare är tydligen väldigt van och en av dem bästa där på bedöma osv. Berättade BM för mig sist.
Iallafall...när jag låg i gynstolen, så sa hon "det var en enveten en" ... Jag ser ett hjärta slå! Ni kan tro jag höll på att dö...VA!! Vad säger hon!! Hon visade mig...jag såg en grå klump och ett hjärta som tickade!

Hur är det möjligt undrade jag? Hon sa själv att detta var jätteskumt, men vissa har rikliga blödningar och hon kunde inte garantera att det ändå går bra.
Nä det förstår jag sa jag, men med allt blod och klumpar som kom...hur kan detta fortfarande vara??
Hon sa att hon har sett andra såna här fall, där det gått bra, så just nu kan vi bara vänta. Jag fick tid för nytt UL nästa vecka, då kunde hon se mer.
Så dem fick ändra i datorn från mf/misslyckande eller vad dem nu kallar det och skrev i graviditet!!!

Hinnsäcken hade växt och den lille var 8 mm stor. Stämde med tiden. 7 veckor!
Ni kan tro att D blev helt chockad när jag ringde!! Han var inte med, för vi trodde ju att där var inget längre och han då lika gärna kunde jobba. Men nästa gång måste han ju följa med...ifall det ser bra ut då med.

Så just nu sitter jag på tåget hem och är helt förvirrad. Vågar inte hoppas för mycket ändå. Är livrädd just nu. Det skumma är att jag inte känner av några direkta symtom heller... Gör mig också orolig. Vet att inte alla får det, men känns lite tryggare då.
Jag undrar om det kanske har varit 2 stycken ändå, men en förlorades...dem sa inget om det dock.

Fortsättning följer på denna ofattbara resa...

Blev en jobbig natt

Fortsatte att blöda rejält igår på kvällen och fler klumpar kom det i toaletten. Tur jag precis hade köpt nya paket med bindor kan jag säga! La även en handuk i sängen ifall att. Jag vaknade sen på natten och tänkte att jag får nog gå upp på toaletten och byta, var välbehövligt. Men väl där inne så blev jag plötsligt jätteyr och började må illa. Klarade knappt sätta i ny binda och komma tillbaka till sängen! Fy, jag låg där och mådde såå illa, kände mig spyfärdig och såå yr. Kallsvettades och mådde skit rent sagt!
Blev orolig, har ju läst om andra som det börjat störtblöda hos och tuppar av. Var så typiskt att D är bortrest just nu, när jag hade behövt honom! Så sällan han är bortrest.

 Jag försökte slappa av och smsade en nära vän som bor nära och vet om hur det låg till. Skrev att hon skulle ringa mig på morgonen, för att se att allt är ok. Sen lyckades jag somna en stund. På morgonen ringde klockan och jag kände mig lite piggare, gjorde iordning mig och gick ut med hundarna, men väl hemma mådde jag lite illa och yr igen, så jag kände att det går inte att jobba idag. Ringde och sjukskrev mig, sen väntade jag att klockan blev 8 och jag kunde ringa SU. Dem sa inte så mycket, noterade och sa att vi har kvar ul-tiden nästa vecka åt mig, så allt ser ok ut där inne och kommit ut.

Har jag nämnt att jag hatar UL?  Förr tyckte jag det var såå fascinerande och är helt fantastiskt att se ens barn sprattla i magen och hjärtat slå!!  Men nu...uch...har bara inneburit sorg, ångest och tårar! Våndas inför varje gång. Blir påmind om att det leder till tråkiga besked. Nästa vecka är det dags igen... Stirra på en skärm och se hur tom och misslyckad min livmoder är, som inte kan gör så våra embryon kan växa vidare... Nåt är fel... Oavsett om det är livmodern eller våra embryon, så är något fel och vi står maktlösa.

Är nog över

Första dagarna efter beskedet, så funderade jag mycket och läste runt på nätet. Hjärtat vill leva på hoppet, men hjärnan vet bättre. Med tanke på alla symtom som försvann och jag nu kännt mig som vanligt. Är lika bra att inse fakta, jag kan ju min kropp.

Jag har varit dunderförskyld i en vecka, så inte orkat bry mig så mycket. Men i helgen som var, kom lite duttar av gammalt blod. Nu ikväll kom det färskt blod...
Intim-varning, hoppa till nästa ifall du är känslig!
När jag senare ikväll skulle resa mig från soffan, kändes det fuktigt. Gick till toaletten och såg att det blött igenom binda och trosor. Satte mig på toaletten. Forsatte droppa blod...sen plopp...kom det en slags blodig klump, då kändes det verkligen som det satte punkt på det hela. Toavattnet är helt knallrött, så fick bli flera bindor på.
 Är såklart själv hemma också, då D är bortrest. Hoppas det inte blir värre! Har inget ont i magen så.

Känner mig mest irriterad att det blev så utdraget... Vill ha det över. Som det ser ut nu, lär vi inte hinna med ett till försök i år..suck!
Får ta och ringa SU imorgon, se om det är nödvändigt med ett UL nästa vecka.
Nu blir det inskrivet i min journal iallafall. 2 gånger på 2,5 år har vi blivit gravida, men bägge gånger har det gått dåligt, vad säger man...  :/
Inte mycket positivt i denna blogg, men är ett sätt för mig att få ut lite av allt det jag grubblar på!
Hoppas det går bättre för er medsystrar där ute!

Blev ingen spolning idag

För när jag låg där i gyn-stolen, så kollade läkaren i livmodern och gick sen för att hämta "min" läkare, som också ville vara med under undersökningen. När dem kom in och tittade igen, så sa dem att där var en hinnsäck! Vet när jag tittade på skärmen, så såg jag en mörk cirkel, men tänkte inte mer på det. Så dem sa att dem inte kan göra en spolning då, utan jag ska komma tillbaka om 2 veckor för ett nytt VUL.  Jag låg där i chock och fattade ingenting! Dem sa att man kan få blödningar och det ändå är något där, sånt händer. Öhh sånt händer? Dem får inte göra detta... det är ren ångest och rädsla. Jag hade förlitat mig på att det var över och såg nu framåt, men nu ska detta plåga mig i 2 veckor, innan vi säkert kan veta. BM försökte lugna mig och förstod jag var orolig, för jag haft MA innan. Den läkaren jag träffade först satte sig med mig och gick igenom det. Jag frågade om det kan vara sån ofostrlig graviditet, men det kan dem inte veta än sa hon. Jag frågade även om det kan ha varit 2 st och att 1 inte hade klarat sig, men det trodde hon inte för då skulle dem fortfarande ha sett "rester" av det... Hon sa i dessa fall så är det 50 % chans att det går bra.... I annat fall är det väl ett tidigt MA, och kroppen har återigen inte fattat att det slutat...
Men hinnsäcken stämde i storlek med tiden, är v.5 sa dem, så blir då VUL i v.7 och då bör man ju se något mer och ett hjärta slå. Är inget ovanligt att man bara ser en hinnsäck i v. 5, men jag är väldigt tveksam, då mina symtom ändå försvann och jag blödde i flera dagar, som en riklig mens, inga små duttar direkt.

Detta är inte en glädjes dag för mig, detta är fruktansvärt psykiskt!!! Ska jag behöva åka in för att återigen se att det inget är och behöva få hjälp att få igång det... Jag vet varken in eller ut, nu återstår det bara att vänta och se...
Men iallafall så fick jag bevis på att jag hade rätt...att det faktiskt stämde och inte var "falskt" som den förra BM sa till mig i telefonen.
Jag tog i vilket fall ett nytt digitalt här hemma och det visade "Gravid 2-3 veckor"  men kroppen har lurat mig förut, hur sjukt är det inte???

Hastig undersökning imorgon

Idag ringde min ansvariga läkare från SU, hon hade inte sett något om en sammanväxning i journalen, men jag vet att den förra sa och visade mig. Det enda hon såg, var att det en gång inte hade varit så bra slemhinna. Jag skulle få en tid att komma in för att kolla över livmodern och spola igenom den, men tycker att dem borde se om det är något konstigt under alla besök jag har varit där innan. Iallafall skulle hon se om det fanns lediga tider snart, då det måste ske innan äl-tider och ny mens. Jag frågade hur planen såg ut för nästa FET. Hon sa att dem då tinar upp dem sista 3 i frysen och låter dem växa på sig till blastocyster, för att sen välja ut den bästa. Jag kunde inte låta bli att höra om dem inte kunde sätta in 2 st av dem, men det gick inte. Då dem har vissa regler dem följer och detta ändå är vårat 1a IVF-försök, men skadade ju inte att försöka iallafall. Vet att dem oftast bara sätter in 2 under speciella omständigheter eller om det är ens allra sista försök kvar...

Ialalfall så ringde en BM upp ganska snabbt och jag fick en tid redan imorgon! uch, inget jag ser fram emot, är dessutom förskyld med. Jag ska ta 2 panodil och 2 voltaren en timme innan undersökningen. Får vi se om det visar något, gör det inte det så blir det att fortsätta med planeringen för nästa FET.


Jag kan avsluta detta inlägg med något roligare iallafall, vi har köpt hus!! Blev klart igår och känns jätteroligt Har vi något annat att lägga tankarna på och få syssla med. Vi har letat ett tag och det finns möjlighet med ett bebisrum, samtidigt som det i värsta fall kan användas till annat. Vore såå fantastiskt ifall vi kan få lyckas nästa gång, isåfall börjar vi nya året med en liten i magen och ett nytt hem. Vore så fantastiskt att få en nystart, få se lite mer glädje och ljus i våra liv. Vi kan bara fortsätta hoppas och drömma...

Finner inga ord

Jag har svårt att få fram vad jag ska skriva. Det är så ofattbart och tungt just nu. Vi har drabbats av ett tidigt mf. :(  Finns ingen rättvisa i detta, varför bli något för att sen bara ryckas bort från oss lika fort. Man börjar med en gång se framåt och drömma, planera, och så slutar det med att vi puttas ner till den mörka, kalla botten igen.

Jag märkte att symtomen var helt borta, inte som illamående, men som en klump har jag haft i halsen och så den väldiga hungern, kissnödig, sura uppstötningar. Allt detta var puts bort, precis som vid mitt ma, förra sommaren. Jag anade oro med en gång, sen på natten drömde jag att jag fick mf. vaknade sen med mensvärk, var en brun liten fläck på bindan, ångest! Sen kom lite färskt blod och jag förstod, tårarna kom, varför??  Kom sen mer blod och lite mensvärk i magen, det var över...

Det har fortsatt, både färskt och mörkt blod. Svårt att förklara, men kroppen känns helt tom, vanlig liksom. Är en sån annorlunda känsla, när jag är gravid, så det var inga tvivel vad som hänt. Den fäste sig, men något störde och den släppte taget... min kropp vill inte samarbeta, känner mig så arg, ledsen, besviken på mig själv, på min värdelösa kropp. Förstår bara inte varför vi ska drabbas såhär? känner mig bara helt matt, orkar inte.

Pratade med SU idag och en läkare ska ringa mig nästa vecka, för det var en av dem som såg en sammanväxning i livmodern vid 1a FET. Undrar om det kanske påverkar mer än vad man tror...se om vi kan få några svar eller idéer. BM frågade hur vi ville göra, jag sa att vi kör på, lika bra när vi ändå är igång. Får dock vänta några veckor, så tänkt ny insättning blir v.49. Vi får se vad som händer där i mellan. Hur vi känner och vill göra.

Men jag blev väldigt sur på BM jag pratade med. Jag förklarade hur jag hade plusat och symtomen försvann osv. Men enligt henne så räknar dem inte det som mf, utan som falskt plus!!! Öh va? Visst för det var tidigt, men jag har ju varit gravid några ggr och hade ju exakt samma symtom som förra gången, som sen då försvann och så kom blödning och smärta. Falskt..hon kan ju dra något över sig. Jag känner ju min kropp och inte sjutton blir det plus vid den tidpunkten utan att vara något. CB är ju ändå säkra test och vid dem andra gångerna vi gjort, så har det varit helt blanka tester vid samma tidpunkt. Retligt för min statistik, att dem då inte räknar med det, så man kanske kan få yttligare hjälp eller utredning. Det behövs 3 mf/ma, för att det ska göras eller dem sätter in mer saker.

Dem säger att det är väldigt få kvinnor som är med om 3 missfall eller mer, men med våran otur så hamnar vi väl i det facket också. Jag sjukskrev mig från jobbet idag, kan bara inte ta på mig mitt pokerface och ta hand om andra just nu, orkar inte, vill inte. Mår för övrigt ok fysiskt, eftersom det var så tidigt, blir det mest som en riklig mens och lite magont. Det är värre med det psykiska.
Har en i bekantkretsen, som förra veckan råkade ut för sent mf, hon var i v.16, då tror man ju verkligen att det är säkert och ska kunna pusta ut, hon är helt förstörd. Livet är verkligen så orättvist.

Min kära D, är så ledsam och känner sig så maktlös, men jag känner ändå att det är mitt fel allting, min kropp som inte vill ta hand om den....inte gästvänligt nog. Är så arg och upprörd på allting, nu känns det så grått och trist, ser inget roligt i livet som det är nu. Hösten och vintern känns väldigt lång och kall ut nu..inget som glädjer oss i mörkret. Vill bara gå i ide och komma ut när allt är bra igen. Kommer det någonsin bli bra?

Plötsligt händer det!

Det är så ofattbart, vi har plusat!!
 Vi blandas av känslor med glädje och rädsla! Med en gång sätter hjärnan igång att planera och se framåt, samtidigt som vettet drar i bromsen av oro, rädsla. Det är en så lång sträcka att gå innan vi är i mål, men vi ska verkligen försöka att tänka positivt och hoppas att nu är det äntligen vår tur. :)

Jag har känt lite småtecken, men försökt att tänka bort det, då det lika gärna kan vara inbillning, men i onsdags(ruvardag 9) så när jag kom hem efter jobbet på kvällen, så gick jag in och tog ett "testa tidigt"-test, det kom fram ett svagt plus, det har det aldrig gjort innan vid denna tidpunkt och jag vred åt alla håll, visst ser jag något...som ni ser här.

Men jag var ändå osäker och chockad, det lyckades! Våran lilla kastanj har bäddat in sig där inne. :)
Tro det eller ej, men jag sa inget till D, utan jag ville vara mer säker och isåfall överraska honom, så jag la mig med ett leende den kvällen och hade väldigt svårt att somna.

På morgonen, när han gått till jobbet så tog jag ett vanligt gravtest, först kom inget upp, då tappade jag först hoppet och kände mig ledsen och lurad, men så plötsligt dök det upp ett svagt streck, syntes knappt, men var där. Inte kunde jag hålla mig, så när jag sen var kissenödigt igen, så tog jag mitt digitala test, som legat länge och väntat i en låda och provade med det också. Det tickade jättelänge innan det dök upp, längsta minuterna i mitt liv..för nu skulle det ju komma fram om det bara var spökstreck eller på riktigt...

Underbara ordet "Gravid"  efter så lång tid, ser vi det äntligen igen! 1,5 år efter vårat hemska ma.

Lyckan är total, samtidigt blir jag så orolig, vill det ska gå bra! Jag skulle jobba kväll igen och funderade hur jag skulle berätta det för honom, få se hans min. :)

Kan säga att timmarna gick såå sakta på jobbet, ville ju bara hem. Väl hemma,  sa jag åt honom att sätta på en film och då passade jag på att lägga en kanelbulle i ugnen och kom sen och satte mig i soffan. Efter nån minut sa jag att jag hade lite gott åt oss, och om han kunde hämta det i ugnen. Han kom tillbaka med bullen i handen och undrade varför jag bara hade lagt in en bulle, fortfarande kopplade det inte, han sa att då delar vi på den, och satte sig. Jag hade svårt att hålla mig för skratt och fick tillägga att detta är en speciell bulle och pekade på den...tog några sekunder, sen såg jag hans ansiktsuttryck ändrades och han "va nä, är det sant?" han blev ganska chockad och glad kan jag säga. han kramade mig och vi skrattade gott.  "En bulle i ugnen" kan jag rekommendera att göra som roligt sätt att berätta på. ;)

Så vårt lilla 2dgs 4celliga embryo ligger nu och gror och om allt nu går som vi hoppas, får vi en liten till oss i vackra grönskande Juni!

För några dagar sen fick jag en pytteliten färsk blödning, kanske var en nid-blödning då, för kom inget mer. Att jag började misstänka var att jag behövde gå och kissa oftare, hade lite sura uppstötningar och får snabba vrålhungriga känslor. Dock ingen trötthet eller ömma bröst så, men kommer säkert frampå.

Nu vet jag inte om det är riktigt, men enligt den uträkning jag gjort, så är jag i v.3+6, så vägen är lång, men just nu gläds vi och tackar för att IVF finns och gjort detta möjligt för oss, gett oss chansen, hoppet.