Blev en jobbig natt

Fortsatte att blöda rejält igår på kvällen och fler klumpar kom det i toaletten. Tur jag precis hade köpt nya paket med bindor kan jag säga! La även en handuk i sängen ifall att. Jag vaknade sen på natten och tänkte att jag får nog gå upp på toaletten och byta, var välbehövligt. Men väl där inne så blev jag plötsligt jätteyr och började må illa. Klarade knappt sätta i ny binda och komma tillbaka till sängen! Fy, jag låg där och mådde såå illa, kände mig spyfärdig och såå yr. Kallsvettades och mådde skit rent sagt!
Blev orolig, har ju läst om andra som det börjat störtblöda hos och tuppar av. Var så typiskt att D är bortrest just nu, när jag hade behövt honom! Så sällan han är bortrest.

 Jag försökte slappa av och smsade en nära vän som bor nära och vet om hur det låg till. Skrev att hon skulle ringa mig på morgonen, för att se att allt är ok. Sen lyckades jag somna en stund. På morgonen ringde klockan och jag kände mig lite piggare, gjorde iordning mig och gick ut med hundarna, men väl hemma mådde jag lite illa och yr igen, så jag kände att det går inte att jobba idag. Ringde och sjukskrev mig, sen väntade jag att klockan blev 8 och jag kunde ringa SU. Dem sa inte så mycket, noterade och sa att vi har kvar ul-tiden nästa vecka åt mig, så allt ser ok ut där inne och kommit ut.

Har jag nämnt att jag hatar UL?  Förr tyckte jag det var såå fascinerande och är helt fantastiskt att se ens barn sprattla i magen och hjärtat slå!!  Men nu...uch...har bara inneburit sorg, ångest och tårar! Våndas inför varje gång. Blir påmind om att det leder till tråkiga besked. Nästa vecka är det dags igen... Stirra på en skärm och se hur tom och misslyckad min livmoder är, som inte kan gör så våra embryon kan växa vidare... Nåt är fel... Oavsett om det är livmodern eller våra embryon, så är något fel och vi står maktlösa.