äl-tider

Då är vi i äl-veckan och allt detta "härliga" planerade sexstunder, tjoohoo.... blir lite lagom tröttsamt efter alla dessa månader. Vi längtar bägge till det vanliga, spontana vi gör det när vi vill så att säga... Men icke, nu är det som det är.

Är på dag 15, känner dock inte av så mycket, var lite hugg på högersidan igår, men inte så som det varit dem senaste två månaderna, då kändes det ordentligt. Fick dock nyss se dem typiska äl-flytningarna. Så bara vänta och se hur detta går. I annat fall är det bara att ringa läkaren och gå vidare. Men får försöka att våga tro, håll tummarna är ni snälla.

En stor procent lyckas inom 1 år. Vi fick ju ett plus efter 1 år precis, men slutade i katastrof. En stor procent lyckas inom 3 kurer med pergotime....känns som vi inte kommer vara lyckosamma där heller. :(

Hösten kommer bara inte med mörkare tider, utan fyller även mitt inre med mörker, för varje nytt försök, så tar det mer och mer kraft från mig. Hur länge orkar man kämpa?


Ett litet hopp för en annan sak dök precis upp iallafall. En uppfödare som jag velat ha en hund ifrån i måånga år, hennes tik har nu börjat löpa, så får hoppas på att allt går bra där och det blir små söta valpar i början av nästa år. I våran ras, så är det tyvärr vanligt med tomma tikar, så man vågar inte hoppas för mycket där heller. Känns som jag har något mönster i mitt liv just nu, med tanke på att min egna tik inte heller lyckades bli dräktig i år, fast hennes mamma och mormor fått utan problem tidigare.

Bra skrivet!

En väldigt bra krönika att läsa, om folk ändå kunde tänka efter lite innan dem frågar denna "härliga" fråga.... när ska ni skaffa barn? Är det inte dags snart? När kommer det syskon? osv osv

SLUTA FRÅGA - KRÖNIKA

I väntan på äl

Var så konstigt, igår när jag gick från jobbet, så kom det som en blixt från klar himmel, tanken att nu skulle det bara varit en månad kvar att jobba, sen hade jag gått på havandeskapspenning och ladda inför ankomsten av den lille... Uch vad jobbigt när såna tankar kommer. Inte varje dag, men ibland så slårt det hårt över mig...hur det kunde ha varit. :(   Berättade för D, han sa att han också tänker på det ibland och blir helt matt.

Vi bägge känner att det blir tuffare för varje månad som går, allt detta planerande och väntande hela tiden. Jag sa till honom att kommer mensen även efter detta försök, så kommer vi bli fattiga, för då kommer jag shoppa loss rejält när den kommer, för då är det ungefär när jag och en go vän ska iväg på en mysig weekendresa ihop. ;)

Då sa han "vi inte råd med mens nu" haha.... med glimten i ögat.  Känns ändå skönt att jag ska iväg på något roligt i samband med runt BIM. Har jag antingen väldigt glada dagar, eller väldigt bra tröstrika dagar.

I annat fall om den nu kommer igen, så blir det att ringa läkaren och höra hennes planer, väldigt fundersam om hur hon resonerar med allt. Jag väljer att fortsätta helt hos henne nu, känns smidigare och snabbare kontakt, med samma personal hela tiden än på landstinget.

Fortsättning följer....

Klar med 3e kuren

Idag tog jag min sista tablett på min 3e enkelkur av pergotime. Nu väntar inplanerat sex framöver, inte direkt det roligaste för hålla gnistan i ett förhållande. Månad efter månad efter månad.... då kan ni förstå själva hur lagom roligt det känns.  Just det att man MÅSTE!!  Om man nu lyckas få ett fint ägg som släpper, så ska det bara leva så kort tid...suuuck.  Man inser verkligen vilket mirakel det är när ett barn föds... är 1000 saker som kan gå fel på vägen.

Läste idag ett blogginlägg hos en jag följer och jag vet inte om det är alla hormoner, men fick en tår i ögat. Känner så väl igen hur tungt det kan kännas och hur det tar över ens liv och man blir helt tom inombords.

Om man ändå kunde få en bekräftelse, att lugn, 2015 eller 2016 kommer ni få ett barn, just så man kan slappna av mer, men nu står vi i en dimma och vet inte vad som väntar där framme.... kanske aldrig blir något, eller så blir det faktiskt det. Nåt av dem 2 är det. Men vi har faktiskt sagt nu att vi kommer ha en maxgräns, en gräns över hur  länge vi ska orka försöka, sen får det vara bra. Just så vi ska kunna gå vidare i vårt liv tillsammans. För vi har inte kommit vidare i livet på 1,5 år nu!!!  Ska vi överleva, måste vi ha en tidpunkt, då vi aktivt slutar....  Vi är bägge överens om att vi inte heller kommer försöka med adoption, det är en sån lång och dyr process.  Men ska försöka att inte måla fan på väggen.

Ni som orkar läsa vidare i min blogg har säkert insett att den inte är så positiv och rolig, mest fylld med dysterhet och gnäll, men det är tyvärr så här mitt liv är just nu. 24/7, månad efter månad...

Har ni förresten sett denna? När goa Anders Bagge får frågan av en pojke varför han inte har barn.

Anders Bagge, varför han inte har barn

Hokus pokus!

Idag hade jag myskväll med en tjejkompis, lite ost och vin, bara för att jag kan! Får trösta sig med något. Iallafall, inte alla som tror på detta, men min kompis är väldigt mottaglig, så vi gjorde frågor med en speciell pendel hon har. Frågade såklart om barnfrågan. Enligt den, så ska jag inte bli gravid i år och inte få barn till sommaren. Däremot ska jag/vi få barn till hösten/vintern 2015. Ska inte vara via IVF enligt den. Sen sa den även vilket kön...  Smårolig grej, får se om det kanske blir som den sagt.

Vill ju såklart plusa NU!!  Började med min 3e kur idag iallafall, nu gäller det, snälla snälla låt det ta sig nu.

3e gången gillt?

Vad tror ni? Ska jag våga hoppas på 3e gången gillt med pergotime? Dem flesta som tar detta lyckas ju inom 3 försök. Eller ska vi återigen bli en av dem få procent som inte lyckas? Hur gör man för att behålla positiva tankar och våga tro att det kommer att fungera denna gången? Samtidigt är jag skeptisk, varför skulle vi lyckas denna gången? Fast varför inte, har samtidigt läst flera som lyckats på 3e gången. Så bara att hoppa upp i karusellen till en ny månad och försöka igen, för det har vi ju inte gjort nu ett X antal gånger, suck.

Imorgon tar jag min första tablett på 3e kuren, sen är det bara att försöka se framåt och se vad som händer. I annat fall väntar spolning och samtal med läkaren och se vad hon har i planerna.

Håll tummarna för oss är ni snälla, så håller jag dem tillbaka. Vi är många som kämpat länge ihop nu, måste väl vara våran tur nån gång? Vi är ju faktiskt inte själva om detta, även om det ibland känns så.

Menskärringen!

Kom till mig nu ovälkommen och med hånande blick mot mig.... haha där fick du igen.  

menskärringen vs Jag     100% - 0%    

Negativt, blankt, tomt, vitt

Kalla det vad ni vill, men gravtestet visade inte det jag ville se iallafall. Har BIM idag och fast jag inte har trott något annat, så var jag så dum och tog ett test iallafall nu precis. Var inte svårt att avläsa tyvärr. Då är även min cykel längre, igen. Jag var ju så glad förra månaden att den gått ner i tid.

Jag blir bara så matt, för varje månad som går försvinner mer och mer av ens kraft, blir svårare att ladda om och börja med ett nytt försök. Hela mitt jag blir kraftlös, gråter, lider, svär och blir förbannad på min kropp, på mig själv och med den stora frågan VARFÖR?? Hur kan det bara inte fungera? :(

Jag är ledig som tur är idag, har genom tiden som gått lärt mig att vänta och testa på såna dagar, så man kan vara hemma och deppa i sin ensamhet. Igår på jobbet var en vikarie där och visade glatt bilder på sin 5 mån dotter, jippie vad kul. Om det hade tagit sig i början när vi försökte, hade vi också kunnat haft det. Min sambo var själv på kalas och blev "tvingad" att gulla med en bebis där, han sa det var jättejobbigt, stackarn.

I vilket fall, ska nu den förbannade mensen komma, så kom nu direkt istället för dra ut på tiden, jädra plågeri detta kroppen utsätter mig för. Slog mig att det nu bara är 6 försök kvar att lyckas få 2015. Får ju lite småpanik av tanken. Ska det gå yttligare 1 år, då vi inte får?

Såg precis om Sofia Källgren på tv4 nyhetsmorgon, på nätet om deras kamp för barn och experter var med. sök även "barnlös", så får ni upp flera olika att se på. tex sekundär barnlöshet osv   Har märkt att jag gärna ser/läser om andra som har problem och ser vad experterna säger. Suger åt mig allting som handlar om ämnet, har alltid varit sån, när det är något som är aktuellt för mig.

Ibland säger bilder mer än ord

Hittade denna video på youtube

Bilder säger mer än ord 

Ösregn ute

Det verkligen ösregnar ute, hösten är ordentligt kommen. Det regnar inombords hos mig med. Insett att det inte tog sig denna gången heller. Ändå var det en bra äl och förutsättningarna var väldigt lovande. Ändå får jag nu inse att det inte blev något. Kanske var det ett för dåligt ägg som släppte, det är ju nackdelen med pergotime, gör ju att ägg släpper, men behöver ju inte vara ett guldägg. Mensen har inte kommit igång än, men jag känner av i magen att det är på gång. Kommer väl till helgen när jag är på jobbet, som sist.  Var så ledsen nu på morgonen och smsade med D, som är på jobbet. Han skrev så fint tilbaka och tröstade mig.

Vet inte hur många gånger jag skrivit det här på bloggen vid det här laget, men att det ska vara så förbannat svårt!! Kan vi aldrig få lyckas? Börjar ju bli skrattretande, är det här ett sjukt biologiskt skämt från min kropp??? Har bäddat ner mig i soffan, ser på serier, äter godis(som jag inte borde) och gråter en skvätt.

Kan drömmar slå in?

I natt drömde jag att vi fick barn, en liten nyfödd pojke. Det kändes så otroligt verkligt. Dock hade vi inte kläder och saker, så skulle iväg och fixa det. Men den känslan i drömmen jag hade och sen så ringde klockan!! Väcktes tillbaka till våran mardröm, verkligheten, som är så mycket grymmare. För här står vi kvar, där vi började. Så svårt att skaka av sig en sån dröm, som man vaknat ur.

Det har gått så lång tid nu, det märks att det börjar ta musten ur oss, svårt att tänka positivt och ladda om varje månad. Alla dessa månader som försvinner bakom oss, en och en... ibland går tiden fort och ibland segare än segast. Överallt ser man andra, på facebook, kändisar osv som blir gravida, som sen får, och vissa som tom hunnit bli gravida med syskon, under denna tid vi försökt. Det är hårda slag i ansiktet. Men men....en dag i taget.

1 vecka kvar till BIM

Men jag känner inte av någonting...inga tecken som skulle tyda på något bra. Det är bara så fruktansvärt jobbigt att ens kropp inte kan fungera som jag vill!!!  Varför vill det inte funka. :(
D går och hoppas så mycket på denna gång med, kommer krossa hans hjärta, jobbigt att se honom lida också, räcker gott och väl med min egna sorg.

Idag på jobbet var det en vikarie, kände igen henne. Kom sen på att sist hon var hos oss, berättade hon att hon var gravid, jippiee not. Men hon borde ju ha en ganska stor mage nu tänkte jag..så frågade henne sen hur det har gått lite försiktigt, tänkte att det kanske inte gick väl. MEN då hade hon fött en dotter för 5 månader sen!! Jag blev jättepaff, först att hon jobbar så tidigt och sen att hon alltså har fått sitt barn?? Tyckte det var ganska nyss och berättade, men då har tiden rusat iväg och hon har hunnit få sitt barn och dottern är 5 månader... medan jag själv fortfarande står på ruta 1. När hon berättade att hon var gravid, hade vi försökt i 7 månader.  Det känns inte rättvist. Tur jag har denna blogg och forumstrådarna där man kan få gnälla av sig lite.

Tärande

Att försöka få barn och ha svårt för det är ingen bra boost till förhållandet direkt. Att behöva räkna in äl, mys på bestämda dagar och besvikelsen när det inte går. Man ser andra som lyckas, men inte vi. Vissa dagar är man starka ihop, andra då tär det rejält och det blir att man grälar. Denna morgon blev det så, uch blir för mycket ibland. D var ute på afterwork igår och då berättade en kollega att hon ska ha barn i Mars! Det blev för mycket för honom. Stackaren att behöva se det på jobbet. Jag har själv turen att medelåldern är hög på jobbet och inga i riskzonen, "bara" varit några vikarier som varit det, men dem är ju bara där ett kort tag.

Mår så himla dåligt ibland att tänka på att det är mitt fel att det inte går. Min kropp som ställer till det för oss. Hade han varit med någon annan, så hade han kanske redan varit Pappa nu. Vet att det är dumt att tänka så, men tror dem flesta nån gång tänker liknande, när problemet ligger hos oss. Jag är så fruktansvärt trött på detta nu. Varför för helvete kan det inte bara funka och gå bra???

Vart är hoppet?

I dag såg jag att flera har plusat i en tråd jag följer, för oss som tar pergotime. Det ger hopp till oss andra. Kommer jag också få vara en av dem som lyckas tro? Men som jag läste i en annan blogg, målet är inte att bli gravid, målet är att få ett barn! Väldig skillnad, så mycket kan gå fel på vägen. Det har ju vi tyvärr fått uppleva, så man är nervös och rädd för hur det kommer att gå.

Är på dag 21 idag, men känner inte av någonting, tidigt ännu, men känner mig inte hoppfull. Lika bra att ställa in mig på det värsta. Tog ändå och beställde nya grav-tester, så jag har det hemma. Bara dem inte får ligga och damma i en låda i flera månader.  Vissa dagar känner man sig väldigt nere, idag är en sån dag. Fast solen skiner och jag är ledig, suck.  D ska på afterwork ikväll, så blir en långdag själv.  Imorgon kommer några vänner förbi med sina barn, blir skoj att ses och prata massa strunt.

Tiden står still

Känns som tiden står still, dagarna segar sig framåt... man vågar inte hoppas, men ändå så är det ju det vi önskar oss som mest!!

 D, han går och hoppas så starkt denna gången, han vill mer än något annat att det ska lyckas nu. Han vill tillbaka till den känslan när vi var så lyckliga. Skulle det gå vägen denna gång, så blir det perfekt att berätta vid Jul till släkten isåfall. Vore ju sååå roligt, men jag är tyvärr negativ av mig och ställer in mig på det värsta, lika bra. Tänker inte testa innan BIM, så deppigt med negativa test, bättre att mensen kommer i tid, om den nu måste. Blir isåfall den 3e kuren med pergotime, sen får vi se vad som väntar efter det.

Kan man bara inte få ett sms direkt efter äl, som säger rakt ut om det blev lyckat eller inte, slippa våndas såhär??