Då är vi i äl-veckan och allt detta "härliga" planerade sexstunder, tjoohoo.... blir lite lagom tröttsamt efter alla dessa månader. Vi längtar bägge till det vanliga, spontana vi gör det när vi vill så att säga... Men icke, nu är det som det är.
Är på dag 15, känner dock inte av så mycket, var lite hugg på högersidan igår, men inte så som det varit dem senaste två månaderna, då kändes det ordentligt. Fick dock nyss se dem typiska äl-flytningarna. Så bara vänta och se hur detta går. I annat fall är det bara att ringa läkaren och gå vidare. Men får försöka att våga tro, håll tummarna är ni snälla.
En stor procent lyckas inom 1 år. Vi fick ju ett plus efter 1 år precis, men slutade i katastrof. En stor procent lyckas inom 3 kurer med pergotime....känns som vi inte kommer vara lyckosamma där heller. :(
Hösten kommer bara inte med mörkare tider, utan fyller även mitt inre med mörker, för varje nytt försök, så tar det mer och mer kraft från mig. Hur länge orkar man kämpa?
Ett litet hopp för en annan sak dök precis upp iallafall. En uppfödare som jag velat ha en hund ifrån i måånga år, hennes tik har nu börjat löpa, så får hoppas på att allt går bra där och det blir små söta valpar i början av nästa år. I våran ras, så är det tyvärr vanligt med tomma tikar, så man vågar inte hoppas för mycket där heller. Känns som jag har något mönster i mitt liv just nu, med tanke på att min egna tik inte heller lyckades bli dräktig i år, fast hennes mamma och mormor fått utan problem tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar