ÄL eller inte

I morgon ska jag in och lämna blodprov, för att se om jag haft ÄL. Tycker mig att jag kände av det i Torsdags. Ska bli intressant att se om jag hade rätt, eller bara blev lurad. Det som är det jobbiga med PCO, det kan verka som man får det, men sen inte ha varit det iallafall.

Dock är mina förväntningar denna gång, nästan lika mycket med 0. Av olika anledningar, så känns det som hoppet inte är med mig tyvärr. Känns jättetungt och jag är riktigt deppig över det. Känner mig maktlös och är så svårt att finna styrkan att orka vidare. Tiden går så fruktansvärt sakta hela tiden, samtidigt som månaderna rusar iväg och jag får panik att vi försökt så länge och inte ens är gravida ännu....blää alltså, så trött på detta, inget känns roligt just nu. :(

Måste tipsa om denna video. Så vacker, sorglig och träffande. Man känner igen sig så mycket. Vi är så många som kämpar på olika sätt.

Tears and hope

Kan det vara äl?

Vid midnatt så kände jag lite småont och ryckningar vid högra sidan av magen, hade lite nu på morgonen också. Kan det vara äl tro? Lite typiskt, då D är bortrest, han kommer hem ikväll. Får bara hoppas att han har starka simmare, som överlever i några dagar. Får hoppa på honom  i kväll tror jag.... ;)

Sen har vi det där härliga, underbara, fantastiska VÄNTAN...igen. suuck, det tar verkligen musten ur en. Är så trött på det. Kan man inte bara få ett sms dagen efter, tyvärr det blev inget, eller Grattis det tog sig. Så man vet och slipper denna väntan hela tiden..... även om vi skulle ha turen att lyckas, kommer jag ha svårt att glädjas i början, då oron kommer gnaga sönder mig. Varför är det så mycket som kan gå fel? Varför straffas vi så? Vissa behöver ju nästan bara nudda sin karls kalsonger, så är dem gravida.  Inte mycket annat att göra än att fortsätta försöka och hoppas och tro på att våran tur kommer.

Deppig dag

Solen skiner äntligen ute igen, vad härligt det är. Dock är det för min del en ganska mörk dag, deppigt värre. Man känner sig ganska maktlös imellanåt. Att inte veta vad som ska hända i ens liv och om vi ska lyckas....gå in i en dimma och inte veta om vi hittar rätt dörr ut. Ska iväg och jobba ikväll, känns lagom motiverande. Sökte faktiskt ett nytt jobb, men tyvärr var dem inte intresserad av mig. Bara motgångar hela tiden, inget nytt jobb, inga valpar och framförallt inget barn.... tjoohoo vad livet leker.

Nu skulle det ha varit dags för RUL, om allt hade gått bra. Den känslan att få se sitt lilla barn på skärmen är helt fantastiskt, även om man är nervös också hur det ska vara. Men vi kom inte såhär långt.....fick öppna den rätta dörren och ta ett steg in, sen så puttades vi tillbaka igen. Är dem som försökt så mycket längre och jag beundrar verkligen dem. Att dem samlar ny kraft och ger sig in i en ny kamp... hur länge orkar vi kämpa? Hur långt ska vi gå i våra försök?

Nästa vecka ska jag in och ta blodprover, för att se om det varit någon ägglossning. Vilken expert man har blivit på att vänta hela tiden....ni som också kämpar vet vad jag menar. Man väntar på något hela tiden, dagarna kryper fram. Men sista som överger en är ju hoppet så.

Känner ingen äl

Tycker mig inte känna av något så direkt. Igår var jag lite svullen och öm i magen, men behöver ju inte betyda äl för det. Bara hoppas, vänta och se. Typiskt nog, så ska D vara borta 2 nätter nu, för utbildning med jobbet. Det är sällan han är iväg på sånt, så typiskt nog just denna vecka!!! Måtte det inte bli att vi missar nu.  Blir nervös väntan sen att se vad blodprovet visar, verkade som min gynekolog var inne på dubbelkur ganska fort.

I dag kom en så jobbig kommentar på jobbet. Vi satt några och pratade med 2 stycken som bara har vikariat hos oss och om dem vet något om framöver. En av mina kollegor föreslog tex om nån börjar studera, sjuk osv. Så säger plötsligt en annan i stil i "Ja, eller om det är barn på gång" och tittar på mig....  uch, det kändes ju lagom skoj. Om dem bara visste. Om dem bara visste hur mycket vi försökt och om det det hade gått bra, så hade jag berättat det för dem nu, uch alltså.

Självplågade mig lite i går med att se på förlossningsprogram, att man vill utsätta sig för den smärtan igen. Men samtidigt vet jag hur värt det är! Finns inget mer fantastiskt, än att få sitt lilla barn upp på magen. Få se sin man hålla sitt barn för första gången. Vill så gärna ge D det. Han längtar så, vill ha mig gravid igen och ta hand om mig säger han. Underbara du, finast i världen, hoppas så att vi ska få lyckas snart.

Inte ge upp

Idag ringde landstingets läkare

Jag har inte pratat med min läkare där sen vi sågs i Mars och han startade våran utredning. Han är verkligen kanon och var det nu med. Väldigt kortfattad och saklig och kollade över mina svar med sköldkörteln, som han nu tyckte var bra och såg att vi haft ma. Han började prata om Göteborg(IVF), så verkar inte vara några problem att dem kommer skicka oss dit ifall det behövs. Men innan vi kontaktar dem sa han,  måste vi kolla dina äggledare. Så nästa gång jag får mens, ska jag ringa gynmottagningen och boka tid för spolning!  Jag är lite nervös för det, många säger att det ska göra så ont. Fast vad gör man inte?!

Så nu är är planen så att om jag nu inte blir gravid denna gång(hoppas, hoppas) har jag iallafall att ringa och boka tid för spolningen. Se hur det ligger till där. Konstigt nog sa han ingenting om pergotime, men vill kanske göra detta först. Lustigt hur dem tänker olika. Min privata tyckte ju vi kunde börja med pergotime först och se om det ger något, innan spolning görs.

Känner mig lite otrogen nästan att gå på två ställen....men min privata vet om att vi är på landstinget också, men inte tvärtom. Fast samtidigt, varför inte ha det och se vart saker händer först? Landstinget är ju ändå medveten om att det tar tid och mycket väntan, jag tar bara en liten genväg imellanåt. ;)


Fast hoppas verkligen nu att inget av det behövs, utan att jag kan få plusa nu och allt kommer gå bra denna gången! Är ändå en ganska hög procent som lyckas inom tre kurer med pergotime, kan vi få bli ett av dem paren? Några av tjejerna som jag följs åt med länge nu står redan inför IVF-start, ska bli jättespännande att följa deras resa till ett barn, önskar oss alla lycka till!


På tal om annat, så visade sig min hund ha fula bakterier där bak, så blir ingen parning, nu är hon såpass gammal att jag nog inte kommer försöka igen. Så inga valpar, ingen bebis....ingenting. :(

Första jobbdagen

Efter semestern gick bra. Vad snabbt man kommer in i det igen. I kväll är det jobbfest, vi ska fira några som fyllt jämnt, blir nog skoj. I går hittade jag även min cykel, som någon idiot hade snott!!! att folk inte kan låta bli andras saker. Så plötsligt händer det, helt otroligt jag hittade den, yes! Behöver den till jobbet, så skönt jag inte behövde köpa en ny.

I dag tog jag även min sista tablett av pergotime för första kuren. Har inte fått några biverkningar, jätteskönt, men samtidigt blir jag orolig att det kanske inte gett nån effekt. Bara vänta och se nu inför äl. Den brukar komma 4 -10 dagar efter avslutad kur, hoppas, hoppas det ska hjälpa till nu och att vi kan få lyckas. håll tummarna är ni snälla. :)

Lugnt i stugan

Tredje dagen med pergotime och inga jobbiga biverkningar än iallafall. Fick lite ont i magen vid lunch idag, men gick över efter jag tagit alvedon. Om det sen hörde till detta vet jag inte. Men är tacksam för varje dag som jag mår som vanligt. På onsdag börjar jag jobba igen, det känns väldigt vemodigt. Upp tidigt igen och slita... jag är ingen morgonmänniska, så får se hur sliten jag blir efter första dagen.

Ska iväg och para min fodertik nu i veckan också, hon gick ju tom sist. Hur ironiskt är inte det då? Alla gånger innan så har mina tikar blivit dräktiga, men inte nu. Ändå hade vi kollat så hon hade äl och det blev bra parningar osv, men men....måste vara något i vattnet då? eller smittar det tro? skämtosido.

Jag har iallafall kommit igång bra med kosten och idag var jag på gymmet, efter lång tids frånvaro. Nu finns ingen återvändo, bara kämpa på antar jag.

1a kuren börjad

I dag tog jag den första tabletten av 5, enkeldos av pergotime. Kändes jättenervöst faktiskt, undran över hur det ska påverka mig med biverkningar, om det kommer att hjälpa och även ett nederlag, att behöva ta till detta som hjälp, för att min kropp strejkar och inte gör det som det borde göra varje månad...släppa iväg ett litet moget ägg. Tänk om detta inte hjälper heller? Kanske inte vill sig alls nåt mer. Vårat plus kanske bara var den enda gången vi skulle lyckas???  Vilken hemsk tanke.

Ska månaderna fortsätta gå nu utan någonting? Hur länge orkar man försöka? Om inga tabletter fungerar, ska vi ta till sprutor då? Om det inte hjälper, ska vi gå den långa, svåra vägen till IVF då? Vi kommer isåfall tillhöra Sahlgrenska, läste igår att en berättade att det är ett halvårs väntan där... är ju en evighet när man är i denna karusell att försöka och det krånglar....denna väntan hela tiden.  Men men....får försöka tänka lite positivt med och hoppas att det ska räcka med dessa tabletter nu.

Klartecken

Idag ringde min privata gynekolog igen och hon höll med om att mina prover för sköldkörteln är bra, så om jag själv vill, så är det pergotime som gäller nu. Har gått och väntat på detta, men ändå känner jag mig nervös. Litet nederlag också att man måste ta till hjälpmedel för att lyckas skapa ett barn ihop. Inte så vi hade tänkt när vi började försöka. Fast otroligt tacksam att vi lever i sånt modernt samhälle med tillgång till hjälp på traven för oss som behöver.

Nu är vi igång med LCHF-kost med. Med alla fördelar för hormoner, ägglossning, viktminskning osv, så nog sjutton får jag ge det en chans. Men svårt när man är en sockerråtta, men där finns en förklaring från PCO, som kan vara en bidragande faktor till suget. Men med mindre skräpmat, bra sköldkörtelvärden och intag av multivitamin/folsyra, så skapas en bra grund för att kunna lyckas iallafall.

På med masken och le

Det har man blivit bra på. Vara glad och trevlig och inte alls beröras av andras lycka. Men när man är i detta, så är det inte så enkelt. Man blir påmind hela tiden av vad man inte har. D skulle till en släkting igår och skriva på ett papper, jag satt kvar i bilen och väntade. Orsak? Hon är höggravid. Jag visste bättre och ville inte utsätta mig för det. Man gör så för att skydda sig själv, svårt för andra att förstå, men ni som också kämpar, vet varför.

Känns så konstigt att sitta här inför 2a hösten nu. Inte kommit ett enda steg framåt, utan bara en liten bit på vägen, för att sen puttas tillbaka igen. Tant röd är i full gång, hånande, skrattande åt mig.... ännu en gång ses vi. Ovälkommen och hemsk. Mer sällan nu dock, då den dessutom ska dra ut på tiden och strula ännu mer.

Har några dagar kvar på semestern, men märker hur fort man kommer tillbaka i ens vardagsmönster. Fast nu ska vi båda försöka iallafall att komma igång med kost och motion, må bättre med den saken iallafall.

På tal om annat, så igår kom det ut att den fantastiska Robin Williams har dött, världen har blivit lite tråkigare. Jag tyckte han var fantastisk, gett många skratt till många. Hoppas han nu fått frid till sist.

Snart dags för 1a kuren

Idag kom mensen, tittade förvånat på pappret. Ganska skönt att ha sluppit det hela sommaren faktiskt. Så på Lördag börjar jag med min 1a enkelkur av pergotime. Ska ta tabletter i 5 dagar och sen ta ett prov senare i cykeln, för att se ifall det varit någon ägglossning. Hoppas få slippa mycket biverkningar.  Spännande och nervöst på samma gång.

Ringde även min endokrinologimottagning idag, för att få exakt på mina senaste provsvar med sköldkörteln. Denna läkaren skrev bara att det såg bra ut, men när det gäller fertilitetsbehandlingar, så är det viktigt med exakta siffror.  T4 låg nu på 13,0 och TSH på 0,49.  Detta är ju jättebra, ännu lägre än sist. När min gynekolog ringer på torsdag, så måste hon ju tycka att det är klartecken för börja behandlingen.  Tur vi hann vara iväg på våran semester och koppla bort allt, för nu verkar det dra igång på fullt allvar.  Håll tummarna är ni snälla för att det kommer gå bra nu!

Nu blir det nya tag!

Japp, tänk positivt och allt kommer gå bra, eller?  Nåja, i vilket fall så har vi precis kommit hem från en underbar resa och fått ha roligt, fint väder, bad, vänner och bort från vardagen och allt som hör till med det. Var lite vemodigt när vi skulle åka hem, hade gärna bott där om det vore möjligt, men skönt att iallafall få vara där i en vecka. Får se när vi kommer dit nästa gång igen. :)
Nu har vi laddat batterierna för yttligare en höst att kämpa vidare i...

Jag har varken varit på forum eller kollat/skrivit blogg under denna tiden, varit riktigt skönt faktiskt att stänga ner det för en stund. Har faktiskt inte tänkt så mycket på detta överlag faktiskt, utan kunnat njuta av nuet och haft roligt. Enda tråkiga var att nästan alla av oss blev dunderförskylda efter några dagar, först var det D. Av alla veckor, så just nu...jädra typiskt, det tog såklart en del energi och man orkade inte lika mycket alla dagar, men vi kämpade på ändå, vi visste att det var värt det.

Min gyn på den privata ringde även i torsdags(hon var tillbaka från semestern). Hon beklagade över vårat ma, men påpekade att då går det iallafall spontant också, men jag sa jo visst, men med tanke på hur långa cykler jag har med få ägglossningar, så kändes detta som en sån liten möjlighet att hända snart igen. Hon förstod detta, är väldigt förstående och trevlig att prata med. Hon sa att då börjar vi med pergotime nu. Jag berättade om att mina nya provsvar för sköldkörteln var utmärkta, men att ett 2a provsvar väntade här hemma. Då kan jag få börja med pergotime, så fort mensen kommer tyckte hon. Den borde komma igång snart sa hon. Jag har inte sett nån antydan på varken den eller äl, så vi får väl se. Hon kommer ringa nu på torsdag igen, för att höra om mitt 2a provsvar och kunna prata lite mer om allt som ska hända nu.  Sen har jag även telefontid med läkaren på sjukhuset i slutet av Augusti, se vad han säger med.
Så vi är i rullning....igen. Bara inget annat ställer till det nu.

Enda tråkiga var att jag såg att jag fått tillbaka en annan läkare gällande sköldkörteln, fick en mycket bättre, hon skickade utförlig rapport om mitt prov...det gjordes inte denna gång, nu när jag har den 1a igen. Så jag måste ringa mottagningen imorgon, så dem kan säga till mig exakt vilka värdena var...inte bara att det stod att det var inom normala. Just med fertilitetsbehandlingar, är dem ju väldigt noga med att ha exakta värden.

Hoppas också nu komma igång bättre med min hälsa, kost, motion också.....allt förbättrar ju chanserna.

Nya tag, nya chanser, nytt hopp! 

Vacker solnedgång där vi gick längs stranden, ger styrka till själen.

Vägen till lycka?

Idag kom en sån där tung stund, det gör ont inom en. Man påminns om vad som fattas. Överallt, vart vi än är, dyker dem upp....stora fina magar eller nyfödda. Känns som det förföljer mig. Vi har ändå haft underbara dagar nu på semestern och gjort mycket skoj. Imorgon åker vi iväg på en semesterresa en vecka, till mitt absoluta favoritställe i Sverige... åhh vad jag längtat efter detta, blir verkligen yoga för själen, hoppas på underbara dagar.

Några jag vet om, som blev oplanerat och ovälkommet gravida, ska göra abort nästa vecka.... tänk vad orättvist allt kan kännas när man får höra sånt. Dem ville inte, men blir och ska ta bort.... Vi ville, blev äntligen, men slutade i oönskad katastrof. Borde inte tänka på det, men ibland så tänker jag på hur det skulle ha varit...denna helgen är extra jobbig, då vi hade tänkt att berätta för hans mamma att vi var gravida...hon längtar såå efter barnbarn, hon fyller år och vi ville överraska henne med det beskedet då....nu blev det inte så.

  Jag har ännu inte märkt av någon ÄL eller mens för den delen. Kroppen känns helt avstängd. Den är nog på långsemester, dags att komma tillbaka nu tycker jag. Ska ta och maila min privata gyn nu och hoppas hon kan ringa upp mig till veckan. Hoppas hon kan ge oss några goda råd och att vi kan få börja med pergotime. Nu är Augusti här och vi är nu inne i 15e månaden.... tänk dig att varje dag känns som en vecka....en evighet.

En tjej, som har försökt ungerfär lika länge, dock har vi olika problem som ställer till det, men bägge drabbade av sekundär barnlöshet, hon står nu inför ett nytt stort steg med IVF. Jag önskar er all lycka till, hoppas verkligen på att ni ska få ett fint starkt plus snart. :)