Vägen till lycka?

Idag kom en sån där tung stund, det gör ont inom en. Man påminns om vad som fattas. Överallt, vart vi än är, dyker dem upp....stora fina magar eller nyfödda. Känns som det förföljer mig. Vi har ändå haft underbara dagar nu på semestern och gjort mycket skoj. Imorgon åker vi iväg på en semesterresa en vecka, till mitt absoluta favoritställe i Sverige... åhh vad jag längtat efter detta, blir verkligen yoga för själen, hoppas på underbara dagar.

Några jag vet om, som blev oplanerat och ovälkommet gravida, ska göra abort nästa vecka.... tänk vad orättvist allt kan kännas när man får höra sånt. Dem ville inte, men blir och ska ta bort.... Vi ville, blev äntligen, men slutade i oönskad katastrof. Borde inte tänka på det, men ibland så tänker jag på hur det skulle ha varit...denna helgen är extra jobbig, då vi hade tänkt att berätta för hans mamma att vi var gravida...hon längtar såå efter barnbarn, hon fyller år och vi ville överraska henne med det beskedet då....nu blev det inte så.

  Jag har ännu inte märkt av någon ÄL eller mens för den delen. Kroppen känns helt avstängd. Den är nog på långsemester, dags att komma tillbaka nu tycker jag. Ska ta och maila min privata gyn nu och hoppas hon kan ringa upp mig till veckan. Hoppas hon kan ge oss några goda råd och att vi kan få börja med pergotime. Nu är Augusti här och vi är nu inne i 15e månaden.... tänk dig att varje dag känns som en vecka....en evighet.

En tjej, som har försökt ungerfär lika länge, dock har vi olika problem som ställer till det, men bägge drabbade av sekundär barnlöshet, hon står nu inför ett nytt stort steg med IVF. Jag önskar er all lycka till, hoppas verkligen på att ni ska få ett fint starkt plus snart. :)