Att försöka få barn och ha svårt för det är ingen bra boost till förhållandet direkt. Att behöva räkna in äl, mys på bestämda dagar och besvikelsen när det inte går. Man ser andra som lyckas, men inte vi. Vissa dagar är man starka ihop, andra då tär det rejält och det blir att man grälar. Denna morgon blev det så, uch blir för mycket ibland. D var ute på afterwork igår och då berättade en kollega att hon ska ha barn i Mars! Det blev för mycket för honom. Stackaren att behöva se det på jobbet. Jag har själv turen att medelåldern är hög på jobbet och inga i riskzonen, "bara" varit några vikarier som varit det, men dem är ju bara där ett kort tag.
Mår så himla dåligt ibland att tänka på att det är mitt fel att det inte går. Min kropp som ställer till det för oss. Hade han varit med någon annan, så hade han kanske redan varit Pappa nu. Vet att det är dumt att tänka så, men tror dem flesta nån gång tänker liknande, när problemet ligger hos oss. Jag är så fruktansvärt trött på detta nu. Varför för helvete kan det inte bara funka och gå bra???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar