Plötsligt händer det!

Det är så ofattbart, vi har plusat!!
 Vi blandas av känslor med glädje och rädsla! Med en gång sätter hjärnan igång att planera och se framåt, samtidigt som vettet drar i bromsen av oro, rädsla. Det är en så lång sträcka att gå innan vi är i mål, men vi ska verkligen försöka att tänka positivt och hoppas att nu är det äntligen vår tur. :)

Jag har känt lite småtecken, men försökt att tänka bort det, då det lika gärna kan vara inbillning, men i onsdags(ruvardag 9) så när jag kom hem efter jobbet på kvällen, så gick jag in och tog ett "testa tidigt"-test, det kom fram ett svagt plus, det har det aldrig gjort innan vid denna tidpunkt och jag vred åt alla håll, visst ser jag något...som ni ser här.

Men jag var ändå osäker och chockad, det lyckades! Våran lilla kastanj har bäddat in sig där inne. :)
Tro det eller ej, men jag sa inget till D, utan jag ville vara mer säker och isåfall överraska honom, så jag la mig med ett leende den kvällen och hade väldigt svårt att somna.

På morgonen, när han gått till jobbet så tog jag ett vanligt gravtest, först kom inget upp, då tappade jag först hoppet och kände mig ledsen och lurad, men så plötsligt dök det upp ett svagt streck, syntes knappt, men var där. Inte kunde jag hålla mig, så när jag sen var kissenödigt igen, så tog jag mitt digitala test, som legat länge och väntat i en låda och provade med det också. Det tickade jättelänge innan det dök upp, längsta minuterna i mitt liv..för nu skulle det ju komma fram om det bara var spökstreck eller på riktigt...

Underbara ordet "Gravid"  efter så lång tid, ser vi det äntligen igen! 1,5 år efter vårat hemska ma.

Lyckan är total, samtidigt blir jag så orolig, vill det ska gå bra! Jag skulle jobba kväll igen och funderade hur jag skulle berätta det för honom, få se hans min. :)

Kan säga att timmarna gick såå sakta på jobbet, ville ju bara hem. Väl hemma,  sa jag åt honom att sätta på en film och då passade jag på att lägga en kanelbulle i ugnen och kom sen och satte mig i soffan. Efter nån minut sa jag att jag hade lite gott åt oss, och om han kunde hämta det i ugnen. Han kom tillbaka med bullen i handen och undrade varför jag bara hade lagt in en bulle, fortfarande kopplade det inte, han sa att då delar vi på den, och satte sig. Jag hade svårt att hålla mig för skratt och fick tillägga att detta är en speciell bulle och pekade på den...tog några sekunder, sen såg jag hans ansiktsuttryck ändrades och han "va nä, är det sant?" han blev ganska chockad och glad kan jag säga. han kramade mig och vi skrattade gott.  "En bulle i ugnen" kan jag rekommendera att göra som roligt sätt att berätta på. ;)

Så vårt lilla 2dgs 4celliga embryo ligger nu och gror och om allt nu går som vi hoppas, får vi en liten till oss i vackra grönskande Juni!

För några dagar sen fick jag en pytteliten färsk blödning, kanske var en nid-blödning då, för kom inget mer. Att jag började misstänka var att jag behövde gå och kissa oftare, hade lite sura uppstötningar och får snabba vrålhungriga känslor. Dock ingen trötthet eller ömma bröst så, men kommer säkert frampå.

Nu vet jag inte om det är riktigt, men enligt den uträkning jag gjort, så är jag i v.3+6, så vägen är lång, men just nu gläds vi och tackar för att IVF finns och gjort detta möjligt för oss, gett oss chansen, hoppet.