Finner inga ord

Jag har svårt att få fram vad jag ska skriva. Det är så ofattbart och tungt just nu. Vi har drabbats av ett tidigt mf. :(  Finns ingen rättvisa i detta, varför bli något för att sen bara ryckas bort från oss lika fort. Man börjar med en gång se framåt och drömma, planera, och så slutar det med att vi puttas ner till den mörka, kalla botten igen.

Jag märkte att symtomen var helt borta, inte som illamående, men som en klump har jag haft i halsen och så den väldiga hungern, kissnödig, sura uppstötningar. Allt detta var puts bort, precis som vid mitt ma, förra sommaren. Jag anade oro med en gång, sen på natten drömde jag att jag fick mf. vaknade sen med mensvärk, var en brun liten fläck på bindan, ångest! Sen kom lite färskt blod och jag förstod, tårarna kom, varför??  Kom sen mer blod och lite mensvärk i magen, det var över...

Det har fortsatt, både färskt och mörkt blod. Svårt att förklara, men kroppen känns helt tom, vanlig liksom. Är en sån annorlunda känsla, när jag är gravid, så det var inga tvivel vad som hänt. Den fäste sig, men något störde och den släppte taget... min kropp vill inte samarbeta, känner mig så arg, ledsen, besviken på mig själv, på min värdelösa kropp. Förstår bara inte varför vi ska drabbas såhär? känner mig bara helt matt, orkar inte.

Pratade med SU idag och en läkare ska ringa mig nästa vecka, för det var en av dem som såg en sammanväxning i livmodern vid 1a FET. Undrar om det kanske påverkar mer än vad man tror...se om vi kan få några svar eller idéer. BM frågade hur vi ville göra, jag sa att vi kör på, lika bra när vi ändå är igång. Får dock vänta några veckor, så tänkt ny insättning blir v.49. Vi får se vad som händer där i mellan. Hur vi känner och vill göra.

Men jag blev väldigt sur på BM jag pratade med. Jag förklarade hur jag hade plusat och symtomen försvann osv. Men enligt henne så räknar dem inte det som mf, utan som falskt plus!!! Öh va? Visst för det var tidigt, men jag har ju varit gravid några ggr och hade ju exakt samma symtom som förra gången, som sen då försvann och så kom blödning och smärta. Falskt..hon kan ju dra något över sig. Jag känner ju min kropp och inte sjutton blir det plus vid den tidpunkten utan att vara något. CB är ju ändå säkra test och vid dem andra gångerna vi gjort, så har det varit helt blanka tester vid samma tidpunkt. Retligt för min statistik, att dem då inte räknar med det, så man kanske kan få yttligare hjälp eller utredning. Det behövs 3 mf/ma, för att det ska göras eller dem sätter in mer saker.

Dem säger att det är väldigt få kvinnor som är med om 3 missfall eller mer, men med våran otur så hamnar vi väl i det facket också. Jag sjukskrev mig från jobbet idag, kan bara inte ta på mig mitt pokerface och ta hand om andra just nu, orkar inte, vill inte. Mår för övrigt ok fysiskt, eftersom det var så tidigt, blir det mest som en riklig mens och lite magont. Det är värre med det psykiska.
Har en i bekantkretsen, som förra veckan råkade ut för sent mf, hon var i v.16, då tror man ju verkligen att det är säkert och ska kunna pusta ut, hon är helt förstörd. Livet är verkligen så orättvist.

Min kära D, är så ledsam och känner sig så maktlös, men jag känner ändå att det är mitt fel allting, min kropp som inte vill ta hand om den....inte gästvänligt nog. Är så arg och upprörd på allting, nu känns det så grått och trist, ser inget roligt i livet som det är nu. Hösten och vintern känns väldigt lång och kall ut nu..inget som glädjer oss i mörkret. Vill bara gå i ide och komma ut när allt är bra igen. Kommer det någonsin bli bra?