Deppig ruvardag 9

När jag vaknade i morse kändes det helt vanligt i kroppen, tomt och inget som gör att jag borde fundera på om det kanske är något. Svårt förklara, men har haft den känslan många ggr för, bla den dagen när jag insåg att något var fel och det blev konstaterat ma. Det hade helt enkelt blivit helt alldaglig kroppskänsla.

Jag tog ett test, som grinade helt blankt tillbaka, inte ens något litet antydande. Det blev för mycket och jag la mig i sängen och deppade i nästan 2 timmar. Sen tog jag en skön långpromenad med hunden i det gråa regnet. Spelar ingen roll om det är grått eller solsken, för inom mig regnar det varje dag.
Jag ska såklart fint vänta in riktiga testdagen och ta det obligatoriska testet, men vet till 99% vad det kommer visa. Man är ju inte direkt nybörjare att ha det såhär nu, men blir tyngre och jobbigare för varje månad som går.

Detta innebär vad jag fasat för över länge... att det inte blir något 2015-barn heller! Hur kan det bara bli såhär? Vi fick inget 2014 och nu är det alltså ett helt år till som blir tomt och öde. Hur finner man ny styrka att kämpa vidare? Ska man våga tro på 2016? Det kommer iallafall bli vårat sista år som vi försöker att få i. Sitter jag här och skriver om prick 1 år till och det misslyckats, då är det dags för att avsluta denna tortyr, måste ha en deadline, annars kommer vi gå under. Måste ju få leva, sätta igång play-knappen igen, för nu har vi stått på paus alldeles för länge.

Min BM sa ju att vi kommer hinna göra ett FET innan sommareuppehållet, men där är ju chansen ännu mindre för att lyckas, så inte mycket att hålla i.

Men så ser det ut just nu, fruktansvärt jobbigt som ni kan förstå. Att hela tiden sörja,för att sen försöka samla ihop nya krafter, igen, igen och igen....