Nu ska det bakas äggblåsor

Igår kväll tog jag min 1a spruta med Gonal-f. När jag stod där redo och D satt och kollade på, blev jag lite nervös. Det stack till lite, men var inte farligt. Så nu är vi på nästa steg i behandlingen, tänk vad många det är förrän vi nått vårat mål och kanske behöva göra om vissa steg flera gånger innan det kan lyckas. Läser om vissa som lyckas på 1a försöket, medan andra gör nya försök flera gånger. Vilken styrka i dessa kvinnor, som inte ger sig utan kämpar på. Så sorgligt på ett sätt att det är så många som måste behöva gå igenom detta, ändå ligger det i det fördolda, inget som det pratas om öppet på fikarasten på jobbet direkt.

I helgen var D hemma hos sin mamma, hon längtar väldigt mycket efter barnbarn och har frågat oss lite då och då. Fast denna gång gjorde hon inte det, istället frågade hon om vi hade planer på att gifta oss frampå. Första gången hon undrade över det. Har hon kanske gett upp tanken på att vi ska få barn, eller har hon börjat förstå att det kanske inte är så lätt för oss? I vilket fall så kändes det skönt att hon frågade om en annan sak.
Det kommer ju upp ibland på jobbet för oss båda eller från mindre bekanta...den fruktade frågan, som gör att det knyter sig inom oss. "ska inte ni skaffa barn snart?" "är det inte dags för er snart?"
D berättade för ett tag sedan att dem frågat igen på jobbet och han försökte prata bort det, men att dem då hade frågat hur gamla vi bägge var och om vi inte började bli för gamla? Ja men tack för den påminnelsen också. Tyvärr minskar ju chanserna att lyckas ju äldre man blir, dock har ju vi PCO-kvinnor ofta lite bättre chans som äldre, än "vanliga", men ändå. Att folk bara inte kan vara lite mer finkänsliga, ett par som är 30+ och varit ihop några år och inte har barn, där kan nog risken vara ganska stor för dem har problem och inte är så smidigt som hos många andra. Dem flesta människor vill ju ändå ha barn. Finns såklart dem som självmant valt att inte skaffa, men jag tror inte den procenten är så hög. Men folk tänker inte efter, vräker bara ur sig självklara saker och där är den fruktade frågan högt upp...

Ibland får man go lust att bara slänga upp det i ansiktet.... men nej, då kommer det ännu värre saker ur folk istället... dem hemska "goda råden"  åh men som vi inte redan har forskat runt och funderat över saker som kan hjälpa till. Det som många säger också om att "ja men många som har adopterat, blir sen gravida" bla bla bla.... Om vi nu ska lägga streck över den fasen, så kan ni säga till folk att 3 % som adopterat, lyckas sen efteråt få biologiska barn ihop, så det går ju lätt att räkna ut att det inte är så många direkt.
Men värsta är väl ändå att "tänk inte på det, stressa av så händer det" hmmm... hur det mirakulöst ska få min kropp att skapa färdigväxta ägg som dessutom släpps iväg, det går ju att fundera över.
Att det föds barn i dem mest hemska krigsmiljöer runt om i världen, har inte dem det stressigt då?

Så nä, det känns inte värt det att berätta för allt folk runt sig, vi har några få vänner som vet om det och stöttar oss, det räcker för nu. Dock måste jag ju snart berätta för min chef, nu när fler besök väntar och förhoppningvis äp och insättning.

En dag i taget