Imorgon, så skulle jag ha gått in i v.20 egentligen. Kommit halvvägs, folk skulle ha vetat och magen hade nog synts, första sparkarna hade jag nog känt ett tag, RUL hade vi varit på.... men allt det där försvann lika snabbt, som det kom till. Vet att jag är en självplågare att tänka på det. Gör det inte varje dag, men ibland kommer det över en. OM....det hade gått bra. Men nu gick det inte bra.
Nu för tiden när jag tänker på det blir jag mest förbannad och förtvivlad. Varför ge oss ett vackert plus efter 1 års kämpande, för att se ta bort våran glädje igen? Orken och energin är på botten just nu, ingenting känns roligt. Att hela tiden puttas ner till botten, för att försöka orka klättra upp igen, närmar mig kanten upp, men då tappar jag taget och ramlar ner igen, och igen och igen.... för många gånger nu, för många tårar, för många falska förhoppnigar, för många tester, undersökningar, prover, läkare....
Var ju inte såhär det skulle bli? Hur kan vi sitta här efter all denna tid och inte ha nåt alls vad vi trodde. Var så blåögd i början och trodde att det tar sig nog inom 3 månader eller nåt....senast till sommaren 2014 skulle vi ju ha fått ett barn. Men nää... nu stundar 2a hösten och vi står på samma ställe, en tom livmoder, krångliga ägg och simmare som undrar om dem simmat fel, då dem är ensamna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar