En ny tom dag

När jag vaknade upp i morse, så slog det mig bara för några snabba sekunder att jag inte längre är gravid... Uch vad tungt det kändes inom mig. :(
Kommer mer sällan och kortare stunder, men ibland dyker det upp, som en jobbig påminnelse. Men vi finns där för varandra och försöker se framåt. Vill inte fastna i detta, men har gjort gott att läsa om andra som fått kämpa länge och varit med om ma/mf och inte ger upp.

En i bekantkretsen i stan är också gravid, en vecka efter vi skulle ha varit, som tur är träffar jag henne inte så ofta, men kommer bli en jobbig påminnelse när jag väl gör det. Veta att så stor skulle min mage har varit osv. Varför går det bra för henne, men inte mig? Känns så orättvist. Både jag och D får panik när vi tänker på Januari...nu är det långt dit, men vi som skulle haft detta fantastiska att se fram emot när mörkret ligger som tyngst här i Sverige... Nu istället har vi fått mörkret redan nu över oss. :(
Vi hoppas sååå att vi har lyckats bli gravida innan dess igen, och att allt kommer gå bra. Just nu får vi bara ta en dag i taget, försöka hitta på roliga saker. Tur det snart är semester, så vi kan ägna oss åt varandra och ladda batterierna. Kommer bli mer än bara vanlig arbetsångest efter semestern för min del, jag som bara skulle jobba 3 månader till och sen gå av för ledighet...nu blir det ingenting som vi hade börjat drömma om. Men livet går vidare antar jag...rullar på oavsett om vi vill eller inte...