Idag var vi på gyn igen, var så tungt när vi var på väg in dit, behöva uppleva detta hemska igen. Just för dem vill ha ett 2a utlåtande. i entrén mötte jag en höggravid kvinna och en med en liten nyfödd, tack för den liksom. Gjorde så ont inom mig.
Vi fick iallafall träffa en jättebra och mjuk läkare, hon var förstående och lyssnade på oss. Hon gjorde UL, det såg ut som sist. Hon frågade om vi ville titta, men vi sa nej. Eftersom det var så längesen, så verkar det inte komma igång av sig själv, så jag fick välja metod. Jag tog skrapning, klarar inte av att gå hemma med smärtor och blöda massa, hört såna skräckhistorier från andra. Tänk, inte ens min egna kropp vill fatta att den lille inte växer längre, bara stannat av djupt inom mig.... Så jädra sjukt allting, varför var det tvunget att att bli såhär??? Vi var ju så lyckliga... denna kamp hela tiden, hur ska man orka börja om igen. :(
Jag ringde min chef och sjukanmälde mig resten av veckan, jag orkar verkligen inte ta hand om andra nu mitt i detta. Läkaren tyckte vi även ska vänta tills jag får en mens, innan vi börjar försöka igen.... uch jag får så dubbla känslor inför det. Ska jag orka?, våga? Rädd det ska hända igen. Man vet detta kan hända, men kan ju ändå inte låta bli att planera framåt och drömma sig bort...sen bara försvinner allt framför en.... livet är verkligen inte på topp just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar