Jag vill inte prata med folk, jag vill inte träffa folk och jag vill absolut inte till jobbet imorgon. :(
Kan inte sjukskriva mig heller, för nu börjar sommarvikarierna, dessutom jobbar jag på midsommar, känns ju verkligen som man har lust för det, not.
När man drabbas såhär, får man ofta kommentaren "Men då vet ni att det går iallafall, att ni lyckades" Så skrev jag till andra också förut...det kommer jag inte göra nån mer gång. Det gör inget lättare att få dem orden till sig. Hade hellre inte lyckats än att få genomlida detta helvete!! Sen kan dem flesta "normala" paren börja försöka igen med en gång... men det är inte så lätt för oss. :(
Jag måste få mina värden för sköldkörteln stabila först...det kan ta flera flera månader om jag har otur. Sen om vi lyckas lösa det, så är det fortfarande att jag har så få ägglossningar. Måste vi få bukt med det också. Så att vi lyckades själva denna gången, var bara sån otroligt fantastiskt tur...en så liten procent chans som gick hem!! Som sen slutar i bedrövelse.
Har sovit gott i helgen, drömt massa, flytt verkligheten, sen vaknar vi upp och inser att vi vaknar upp till våran egna mardröm. Våra vänner som vet om, har messat och ring och kollat hur det är med oss, jättegulligt. Men jag klarar inte av folk just nu. Vill inte se världen fortsätta...
Jag vet att detta är vanligt och nästan alla kvinnor får vara med om nån gång i livet. MEN det gör det inte lättare för det. Och just att vi fått kämpa i ett helt år och så händer detta? Vi trodde inte vi kunde komma längre ner, men som att bli nerputtade igen, och yttligare längre ner kom vi, mörk, kall botten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar