För några dagar sedan så försvann plötsligt alla mina symtom och kom inte tillbaka, blev såklart väldigt nervös och kännt efter. Kunde till slut inte vänta mer, så ringde till gynmottagningen i morse, överdrev lite, så man skulle få komma in. Fick tid redan på eftermiddagen, nervöst gick jag dit. Hade med mig D och min bästa vän M. Fick först ta lite prover osv hos en barnmorska, sen kom läkaren och jag fick lägga mig och så gjorde han vul. Nästan med en gång såg vi att det inte var något mer som tickade... först såg livmodern tom ut, sen såg man en liten sak, men inget hjärta slog...
Läkaren sa att det kunde vara för tidigt, att den var 5mm, men vi förstod redan, det var alldeles för litet för att ha varit i rätt storlek för veckan jag skulle varit i...
Varför? Är verkligen inte rättvist, är inte det. :( Behöva kämpa så länge och sen få bli så lyckliga, för att sen ryckas av mattan... Var för bra för att vara sant. :( Varför ska vi ens lyckas, för att sen inte få bli långvarigt. Hade hellre inte lyckats, för man får såna drömmar, förhoppningar och man börjar planera och älska... Känner mig helt förstörd, arg, ledsen just nu. Vill bara gräva ner mig och inte komma upp igen. Vi var ju så lyckliga..... nu står vi här på ruta 1 igen.
Vad händer nu? Vågar man? Orkar man?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar