Idag var jag på föreläsning, även min gravida arbetskollega. Var ju omöjligt att komma ifrån att småprata med varandra under pauserna. Så fick bita ihop och snällt fråga hur det går och planeringen för allt. Dem väntar som jag nämnt innan tvillingar, så stor mage redan nu.
Väl på jobbet igen satt hon och höll en hand på magen och såg lycklig ut. Det brände inom mig av avundsjuka. Hur kan det vara så orättvist. Jag vill kunna vara glad åt andra, men som det är nu känns det omöjligt. Jag får bara fortsätta med mitt pokeransikte och låtsas som ingenting, medan jag egentligen går under inombords. Hjälplös och inget vi kan påverka nämnvärt. Vi lägger vårt sista hopp i läkarnas händer och på våra små i frysen.
Måtte vi få lyckas... för våran skull och alla omkring oss. Så vi kan trycka på play igen, så våra liv kan få fortsätta och vi inte längre måste titta bort och ignorera andras lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar