Vissa dagar är värre

I dag är ingen bra dag. Har varit dunderförskyld i några dagar och inte haft ork till mycket.

Om egen äl skulle infalla, så är det i dessa dagar. Vi har inte 0 % chans som vissa tyvärr har. Utan ibland får jag egen äl, men väldigt sällan. Jag bryr mig inte om äl-stickor, då dem ändå kan vara missvisande för oss med PCOS.
Så en liten chans kunde vi ha nu innan vi börjar med FET. Dock kunde/ville inte D och jag blev såklart ledsen och arg. Känns som han berövar mig det enda lilla hopp jag kunde leva på fram till det är dags för nytt försök. Känns som män nog aldrig riktigt kan förstå hur mycket vi har både kroppsligt och psykiskt att kämpa med.

Jag grubblar, gråter och blir påmind om hur hårt det är med varje bakslag. Att det gått hela 2 år och det gått snart 1 år sen vårt ma, för att inte ha hänt någonting mer efter det. Min kropp strejkar och vill inte samarbeta. Jag står på kanten till avgrunden och vickar....
Hur ska jag orka vidare. Samtidigt som så många andra kämpar, med fler år bakom sig, fler mf eller fler tester utan nånsin ett plus. Dessa förbannade blanka tomma tester. Min förbannade tomma kropp.


Enda positiva denna dag är att en kär vän idag är i Stockholm och är på musikal och har det fantastiskt. Det unnar jag dig.
Hon är den enda jag känner, som vet om denna bloggen och som stöttar mig på avstånd, då vi tyvärr bor på olika håll i landet.

Vad vore man utan sina vänner!