Gästinlägg från D

Vi pratade lite och jag tyckte att det kunde vara bra att få med lite hur D tänker med det hela och se ur en mans perspektiv i det hela.

Jag vill bara inflika lite i bloggen med mina tankar och funderingar om vår situation. Jag försöker vara ett stöd för min älskling i vått och torrt. Men allt hon slänger ur sig i hormonutbrotten gör ont i mig och jag blir ledsen. Försöker jag skaka av mig det hela och påminna mig om att det bara är just ett hormonutbrott och det går över. En stund senare är allt bra och vi kramas igen, men jag tänker och grubblar vidare på det långt efter att vi är sams igen.

Ibland känner jag att om vi vetat innan att det kommer ta såhär lång tid så vet jag inte om jag hade velat gå igenom allt, för det känns som vi inte kommer någon vart i livet på två år och att vi hade kunnat gjort mycket roligare saker än utsatt oss för dessa påfrestningar med missfall, misslyckade pergotimekurer och ännu en menstruation.

Just missfallet är det som gör sig påmind i mig ofta. Hur något så lyckligt som känslan när ett litet hjärta som slår på ett ultraljud kan bli så hemskt och hjärtekrossande när ett par veckor senare hjärtat inte längre slår på ett annat ultraljud. Dessa tankarna kan få mig att börja gråta närsomhelst på dagen.

Men samtidigt så vill jag ha den känslan igen, se ett litet hjärta som slår i magen på min älskade. Gå på moln igen och ta alla vardagsproblem med en klackspark. Som det är just nu så blir varje problem man har i vardagen extra tråkiga och jobbiga och man får hålla ut för att inte spricka och bara slänga sig på marken och gråta,

En annan jobbig grej är när jag får höra att jag kan ju fortfarande ge upp och försöka med någon annan, att jag inte är tvingad och vara kvar med henne, utan att jag kan göra slut och försöka få barn med en ny tjej... Det gör också ont i mig och höra detta, kärlek är ju inte något man byter ut bara för att det inte fungerar att få barn. Jag är inte intresserad att få barn med någon annan, jag vill ha barn med henne, annars kan det kvitta.

Det känns bra att vi har satt upp ett mål att fungerar det inte med IVF nu, så slutar vi att aktivt försöka skaffa barn. Att vi inte ska försöka med adoption känns som ett bra beslut och jag älskar ju även mina bonusbarn. Vi kan inte förstöra fler år av våra liv tillsammans än vad vi redan gjort, utan vi måste få leva också,

Vi har gått igenom så mycket ihop och jag känner mig så maktlös att jag inte kan ta över alla sprutor, tabletter och sprayer så min kärlek slipper hålla på med allting. Det är så orättvist att vi män inte kan påverka mer utan allt hänger på våra kvinnor. Dessa starka tjejer som får göra så mycket för oss, så då får vi fanimej stå ut med hormonutbrott, ställa upp för dom i vad som än händer och vara det stödet som dom behöver.