Kommer det nånsin få bli våran tur?

Igår kom yttligare ett gravidbesked. Dock umgås vi inte direkt längre, men är barndomsvänner och har varandra på facebook. Hon har också träffat en ny och har barn sen innan, nu hade hon glatt lagt ut en bild på vilken vecka hon var i, från nån gravidapp. Jag blev glad för hennes skull, just då hon haft det tufft, men sorgen inombords blev tung och det blev en deppkväll, hade dessutom huvudvärk och var trött, så blev en tidig kväll. Jag tog och läst klart boken "Längtan bor i mina steg" Klara Zimmergrens bok om att vara barnlös och kampen mot det och hennes liv i allmänhet. Hon har ett stort hundintresse, precis som jag, så var kul att läsa om med. Jag kände igen mig i så många tankar och tunga stunder hon skrev om.

Nu är jag medveten om att det aldrig kommer vara exakt samma sits för mig, jag har ändå barn sen innan. Vi som har sekundär barnlöshet, vi står med foten i varsitt läger och tillhör egentligen inte någon sida. Vi har en annan sorts frustration, att våra kroppar har fungerat tidigare, men nu gått i strejk. Det är fruktansvärt jobbigt. Sedan är ju faktiskt min älskade D ofrivilligt barnlös, han har ju faktiskt inga egna barn och står i en kanske ännu värre sits än mig. Jag kan fantisera mig bort att jag är höggravid eller få se D hålla vårat barn i famnen för första gången, lyckorus går igenom kroppen av tanken.  Vi vill ju få uppleva detta ihop och gå igenom det äventyr att upptäcka världen på nytt, genom ett barns ögon.

Vi låg igår kväll och pratade igen. Vi vill ha hoppet om att det nu ska få gå bra, men samtidigt lever vi med skräcken att det faktiskt kanske inte kommer fungera. Vi försöker att tänka lite i dem banorna också, just för att förbereda sig lite iallafall, hur livet då kommer utvecklas och bli. Vi kan få ett fint liv ihop ändå,men på ett annat sätt.  Adoption är inget vi kommer gå vidare med har vi sagt. Man måste först vara gifta, och sen gå igenom hemutredning, utbildning och sen om man blir godkänd, stå i lång kö, kan ju dröja tills vi är 40 år isåfall, och det kändes inte som en sak vi vill göra. Han sa att isåfall får han vara beredd på att han inte kommer få egna barn, han vill ändå leva sitt liv med mig och vi har ju faktiskt en familj ihop som det är nu. Dessutom våra älskade 4-benta.

Jag har sagt flera gånger, om 1 år vet vi hur det ligger till. Ifall vi lyckas bli gravida, eller om alla försök med IVF inte gick som vi ville, men då kan vi bearbeta det och se framåt hur vi ska utforma våra fortsatta många år tillsammans, för vi vill ändå vara med varandra, oavsett hur det blir.

Sista som överger oss är hoppet!