Dem senaste dagarna har jag varit glad och mått bra, inte alls grubblat mycket. Varit duktig och tagit mina mediciner och hoppas på att tiden ska gå fort.
Hör inte till ämnet, men jag är en riktig tv-serie nörd, slukar det mesta. En serie jag följt i många år är Greys anatomi. Idag såg jag 11e avsnittet på senaste säsongen och den kom upp direkt i topp 3 med sorgligaste avsnittet, huuaa.
1a är när snälla fina George dör, 2a när underbart söta Danny dör och nu detta.... vill inte säga för mycket om det, då kanske vissa inte sett det. Men huua...vet inte om det är medicinerna eller om jag är extra känslig, men tårarna kom. En liten sak i avsnittet var ett par som försökt få barn i flera år, men inte lyckats, men nu fick, var så fint. Bra sånt tas med i populära serier/filmer, för det är faktiskt vanligare än vad man tror. Undrar hur många man går förbi på gatan, som också kämpar och lider i tystnad?
Annars händer inte så mycket just nu, på lördag tar jag sista tabletten av proveran, skönt att bli av med något iallafall. Hoppas mitt blodprov sen visar att jag kan börja med sprutorna, vill bara komma igång ordentligt, jag vill veta....veta om det kommer lyckas eller inte. Att leva i denna ovishet hela tiden är så tärande, att bara vänta, vänta, vänta och åter vänta på något hela tiden, som kanske inte ens kommer bli... man kan bli knäpp för mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar