2a VUL igår

Igår var det dags för VUL igen, uch vad nervöst det var. En glad och munter läkare hämtade mig och fick återigen lägga mig i gynstolen. Tänk, förr tyckte jag det var jättejobbigt på vanliga gyn/cellprovsundersökningar, nu känns det nästan som en rutin, hur konstigt är inte det?

Hon såg iallfall att slemhinnan nu var 7mm, blää bara en ynka mm. Fast det räckte, hon tyckte det var viktigare att den var i 3 skikt, som den var, så jag fick godkänt för återföring! Fast tro inte att det kan gå för lätt, alltid nåt ni vet. Hon frågade om det hänt något med min livmoder, jag berättade att jag fick göra en skrapning för 1 år sedan. För tydligen så var det lite sammanväxning på ena sidan, tänk ungefär som ett smalt päron, brett och fint på ena sidan men smalnar till på andra sidan. Behövde inte vara några problem sa hon, dem släpper in embryot på den bredare sidan, men ifall det inte tar sig, så sa hon att dem kanske får göra någon åtgärd....vad då för åtgärd? Varför sa dem inget vid vårat ET? eller fanns det inte lika tydligt då? Så nu är jag nojig att detta ska ställa till det och vi får yttligare problem att handskas med...suck. Aldrig får man bara vara lugn utan oroa sig för detta med.

Iallafall, på tisdag eftermiddag är det dags för återföring! 5 st små fina 2 dagars embryon ligger och väntar på oss i frysen. Hoppas nu upptiningen går bra och dem klarar sig. Dem tinar upp en i taget, skulle inget klara sig så ringer dem på förmiddagen, fyyy vad vi kommer hoppa till ifall det ringer.
Många brukar klara upptining och då sägs det att det ofta är starka små, som både klarat nedfrysning och upptining. Vi kan bara hoppas av allt vi är värda att det kommer gå bra.

Så idag är sista dagen jag tar nässprayen och sen ska jag minska ner min östrogendos, skönt. Fast nu börjar istället den jobbiga delen.... Dags att börja med lutinus, den jobbiga kletiga, så man får leva med trosskydd i all evighet. 3 gånger per dag ska jag ta det och fram till testdagen, sen om vi nu plusar, så ska jag fortsätta med det fram till det tidiga VUL. Inte lite vi får gå igenom och sen finns det inga garantier, och rädslan för ma/mf, fy sjutton. Fast nu tar vi ett steg i taget, vill ha tisdag nu!

En konstig grej är att igår för 1 år sedan låg jag också i gynstol, fast på ett underbart sätt, det var då vi fick se det lilla hjärtat slå... Tänk vilka olika vägar livet kan svänga av på.

Kom igen nu våra 5 små, visa att ni är riktiga kämpar, vi längtar och väntar.