Igår kväll när vi lade oss, så kom jag på att det var dagen för 1 år sen. Fredag den 13e, som vi fick reda på mitt ma. För 2 år sen hade vi precis börjat försöka och 1a misslyckandet var ett faktum. Fast vi var så blåögda och jag lugn, för det är normalt att det kan ta några försök... Kanske 3, 5 sådär.
Nu sitter vi här och efter flera år, är vi fortfarande på ruta 1. Inte kommit någonstans på vägen. All denna tid, tårar, hormoner och undersökningar, men ingen garanti kan ges. Den hårda sanningen vi har framför oss om att det kanske aldrig kommer bli...
Hur gör man för att orka vidare? Hur får man kraft? Hur kan man ge stöd bäst åt varandra? Dem som kämpat ännu längre och fler IVF-försök, hur gör dem? Vad är det för otrolig kraft som kommer fram?
Med tårar i ögonen somnade vi och idag är en ny dag och ny chans att finna kraft och hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar