Blir så matt på folk

Några få vänner vet om att vi kämpar... i fredags smsade jag med en av vännerna. Hon brukar vara väldigt förnuftig av sig och vi har aldrig varit ovänner om något. Men denna gången sårade hon mig otroligt mycket. Vi pratade lite om detta och jag sa att det är så jobbigt med all ny väntan hela tiden, trodde ju vi var klara med det nu...

då skrev hon ja väntan känns, tänker på det hela tiden...
jag: ni behövde ju inte vänta så länge ialllafall (dem hade tyvärr ett mf, sen gick det en mens dom väntade och så blev hon gravid direkt igen och det gick bra)
hon: nej eller hur, men det kändes som en evighet, så kan tänka mig hur ni känner....
Jag: Hur länge försökte ni innan 1a pluset då?
Hon: det tog sig på första försöket också

Behöver jag säga mer?? Ni som kämpar med, förstår hur det började koka inom mig!! Hon har alltså försökt 2 gånger, plusat på första försöket bägge gångerna!! Ändå påstår hon att hon kan tänka sig hur jag känner mig, att det kändes en evighet för henne!!!! Du skojar med mig eller???? Vi försökte hela jävla 12 försök innan vi ens lyckades plusa, på ett otroligt mirakulöst sätt, med mina få ägglossningar.... hur kan hon skriva/tänka så?? Allvarligt...ingen har ens en minsta lilla anknytning till hur det känns att behöva försöka gång, efter gång, efter gång...och misslyckande varenda gång..... om du "bara" har försökt 1-3 ggr och sen lyckats...känns som ett hån att påstå annat för oss som verkligen vet hur det är att få kämpa på.... Nä uch, jag blev så besviken, skrev inget mer till henne....orkade inte tjafsa om det. Säger inget om deras mf, alltid hemskt. Men hallå?? Ni lyckades med en gång och jämför det med vårat???

Dessutom senare på kvällen, så hittade D en rolig sak med en felstavning på en sak som var i ett skyltfönster, så han tog kort på det och lade ut på facebook. Nu råkade detta var taget i en barnaffär vi gick förbi...och folk fattade inte att det var felstavningen(som vi andra såg var väldigt rolig) utan folk började fråga: Är det bebis på gång?, hans ena syster skrev "jag trodde jag skulle bli faster" och även min egna mamma messade privat och frågade om hon skulle bli mormor, men hade sen sett förklaringen vi fick skriva ut mer utförligt....

Men förstå att det gjorde så ont inom oss, påminde oss hårt om det som kunde varit på gång, men inte blev. Nä fy sjutton vad jobbigt det var. Så allt detta hände på samma dag, tack för det liksom. Kan säga att jag avslutade kvällen med lite goda drinkar, vin osv. Vi hade som skönt är tagit en spontan resa ut till kusten med ett kärt kompispar, så avslutet på den dagen blev lite bättre iallafall.

Men nää...folk måste tänka sig för när dem pratar med oss som kämpar.... folk försöker med att mena väl, men det blir så fel....därför jag inte vill berätta för fler om vårat kämpande, orkar inte med folks välmenande råd om att slappna av, det kommer, tänk på annat, gör si, gör så.....suck!
Folk borde även tänka sig för och inte klämma ut sig till ett par som varit ihop ett tag och är i ålder 20-40 år och inte har barn...dem flesta vill ändå ha barn, och har dem inga barn, så kanske det finns en orsak bakom. Flera på D´s jobb har ju frågat lite hurtigt..när är det dags, när ska ni skaffa osv.....
ibland hade jag bara velat slänga i folks ansikten "jo vi har försökt en jävla lång tid nu, men det går åt helvete och gav oss dessutom ett ma, något mer du vill fråga?"

Så, nu fick draken inom mig titta ut och vräka ur sig lite eld med.... på Måndag ska jag tillbaka till jobbet igen, känns inte något motiverande, men "bara" 8 arbetsdagar kvar till semestern nu, skönt!

En ny tom dag

När jag vaknade upp i morse, så slog det mig bara för några snabba sekunder att jag inte längre är gravid... Uch vad tungt det kändes inom mig. :(
Kommer mer sällan och kortare stunder, men ibland dyker det upp, som en jobbig påminnelse. Men vi finns där för varandra och försöker se framåt. Vill inte fastna i detta, men har gjort gott att läsa om andra som fått kämpa länge och varit med om ma/mf och inte ger upp.

En i bekantkretsen i stan är också gravid, en vecka efter vi skulle ha varit, som tur är träffar jag henne inte så ofta, men kommer bli en jobbig påminnelse när jag väl gör det. Veta att så stor skulle min mage har varit osv. Varför går det bra för henne, men inte mig? Känns så orättvist. Både jag och D får panik när vi tänker på Januari...nu är det långt dit, men vi som skulle haft detta fantastiska att se fram emot när mörkret ligger som tyngst här i Sverige... Nu istället har vi fått mörkret redan nu över oss. :(
Vi hoppas sååå att vi har lyckats bli gravida innan dess igen, och att allt kommer gå bra. Just nu får vi bara ta en dag i taget, försöka hitta på roliga saker. Tur det snart är semester, så vi kan ägna oss åt varandra och ladda batterierna. Kommer bli mer än bara vanlig arbetsångest efter semestern för min del, jag som bara skulle jobba 3 månader till och sen gå av för ledighet...nu blir det ingenting som vi hade börjat drömma om. Men livet går vidare antar jag...rullar på oavsett om vi vill eller inte...

Fysiskt bra idag

Det känns redan bättre fysiskt idag. Har inte behövt ta några tabletter eller ont i magen. Sen blöder jag bara lite grann, skönt det iallafall. Dock är det psykiska värre, men jag har suttit hela morgonen och läst om andras upplevelser och hittade en blogg, som gav mycket tröst och viljan att kämpa vidare. Om andra kan, så kan ju vi.

Hittade ett bra stycke. citerar från okänd skrivare(såg ingen länk eller nicknamn):

"Klart du ska försöka, du kommer bli orolig, du kommer vara rädd, du kommer gråta, den nya graviditeten kommer påminna dig om det du har förlorat... men du kommer klara det. Och längtan är mycket större än rädslan. Låt ingen siffra skrämma dig"


Just det att längtan är större än rädslan! Ska försöka ha det med mig. Jag måste våga tro på att vi kommer lyckas igen och det då kommer gå bra.

Hör ni det tjejer, ni som också kämpar där ute, oavsett om det är mot dåliga ägglossningar, trötta simmare eller livmoder som bråkar.... Vi bara ska lyckas, på ena eller andra sättet. Ge aldrig upp!

På ruta 1 igen

Tidigt i morse åkte jag in och gjorde skrapning. Var väldigt bra personal, som tog hand om mig. Men uch vad fel det kändes. Inte såhär det skulle gå till. :(
Nu är det tomt i min livmoder igen. Tillbaka på ruta 1 igen, suuck. Enda som består är minnena av det, uch så jobbigt när man tänker på det lilla hjärtat som vi såg slå så fint... Uch får försöka fokusera bort det och se framåt nu, men lättare sagt än gjort. Sitter här med kraftig mensvärk och inget mys, bad osv på några veckor nu, pga infektionsrisken.

Vi var så glada att slippa det där jagandet efter ett plus, ha koll på äl, se till att mysa ofta, känna efter om mensen kommer...all väntan hela tiden, var såå skönt att slippa det. Men nu ska vi behöva ge oss in i det igen. Jag har sån oro också, ska vi lyckas igen? Hur lång tid kommer det gå denna gång? Kommer det sluta i kaos igen? Fy sjutton för alla tankar.
Skulle egentligen varit i v.9 idag, men istället är jag så tom inombords....uch. 4 Juni såg vi denna pyttelilla mirakel i mig, 24 Juni är nu allt borta i mig.... bästa och hemskaste vi upplevt ihop.

Andra par kan börja försöka igen så fort hon slutat blöda, men inte för min del. Jag måste först få rätt med mina värden för sköldkörteln nu...ska in och ta nya prover i Juli, snälla måtte det snabbt bli bättre, så vi kan börja försöka igen. Låg i sängen igår kväll och hade panik, tänk om vi inte hinner få en liten 2015 heller.... :(

2a utlåtandet idag

Idag var vi på gyn igen, var så tungt när vi var på väg in dit, behöva uppleva detta hemska igen. Just för dem vill ha ett 2a utlåtande. i entrén mötte jag en höggravid kvinna och en med en liten nyfödd, tack för den liksom. Gjorde så ont inom mig.

Vi fick iallafall träffa en jättebra och mjuk läkare, hon var förstående och lyssnade på oss. Hon gjorde UL, det såg ut som sist. Hon frågade om vi ville titta, men vi sa nej. Eftersom det var så längesen, så verkar det inte komma igång av sig själv, så jag fick välja metod. Jag tog skrapning, klarar inte av att gå hemma med smärtor och blöda massa, hört såna skräckhistorier från andra. Tänk, inte ens min egna kropp vill fatta att den lille inte växer längre, bara stannat av djupt inom mig.... Så jädra sjukt allting, varför var det tvunget att att bli såhär??? Vi var ju så lyckliga... denna kamp hela tiden, hur ska man orka börja om igen. :(

Jag ringde min chef och sjukanmälde mig resten av veckan, jag orkar verkligen inte ta hand om andra nu mitt i detta. Läkaren tyckte vi även ska vänta tills jag får en mens, innan vi börjar försöka igen.... uch jag får så dubbla känslor inför det. Ska jag orka?, våga?  Rädd det ska hända igen. Man vet detta kan hända, men kan ju ändå inte låta bli att planera framåt och drömma sig bort...sen bara försvinner allt framför en.... livet är verkligen inte på topp just nu.

Regn hos mig

Regnar och åskar ute, själv sitter jag i soffan med inte en lampa tänd. Har alltid känt mig trygg i mörkret, önskar jag kunde gömma mig under täcket tills allt blir bra igen.

Vännerna som vet har fortsatt hört av sig, dem respekterar att jag inte orkar umgås och vara så social just nu. Vad vore jag utan dem. En nära vän som tyvärr bor långt bort, hon skickade ett brev med ett jättefint armband med mina favoritfärger och symboler. där hängde även en liten stjärna som symboliserar att vänner är som stjärnor, inte alltid nära men finns där. Underbara du! Lustiga är att jag lyssnat mycket på deppiga låtar, där en mening går "lilla stjärna utan namn". Bara några mm stor, men du är ändå våran lilla stjärna, så älskad från första start.... :(

Dagen efter vi fick beskedet om ma, så kom min dotter och gav mig en liten ängel gjord av gips, som hon hade målat. Hon vet inget om det som hänt, men kändes så fint att få den, står på ett speciellt ställe nu, som en liten påminnelse.

Värsta är att min kropp är så störd och inte fattar....så måste få hjälp att få igång det..uch vad hemskt det känns. så orolig för smärtan, blod osv. Vill inte gå igenom detta, varför var det tvunget att bli såhär!! Tacksam att jag ska jobba hela midsommar, slippa behöva umgås med folk och låtsats vara glad...bara jobba, gör det jag ska och hem och lägga mig. Invänta Måndag.... fy sjutton för behöva göra UL igen och behöva se det yttligare en gång.....

Orolig för det ska hända igen....orolig för att vi inte ska lyckas plusa igen....orolig för att vi aldrig ska få vårat barn i famnen....

Ångestfylld dag

Jag vill inte prata med folk, jag vill inte träffa folk och jag vill absolut inte till jobbet imorgon. :(
Kan inte sjukskriva mig heller, för nu börjar sommarvikarierna, dessutom jobbar jag på midsommar, känns ju verkligen som man har lust för det, not.

När man drabbas såhär, får man ofta kommentaren "Men då vet ni att det går iallafall, att ni lyckades" Så skrev jag till andra också förut...det kommer jag inte göra nån mer gång. Det gör inget lättare att få dem orden till sig. Hade hellre inte lyckats än att få genomlida detta helvete!! Sen kan dem flesta "normala" paren börja försöka igen med en gång... men det är inte så lätt för oss. :(

Jag måste få mina värden för sköldkörteln stabila först...det kan ta flera flera månader om jag har otur. Sen om vi lyckas lösa det, så är det fortfarande att jag har så få ägglossningar. Måste vi få bukt med det också. Så att vi lyckades själva denna gången, var bara sån otroligt fantastiskt tur...en så liten procent chans som gick hem!! Som sen slutar i bedrövelse.

Har sovit gott i helgen, drömt massa, flytt verkligheten, sen vaknar vi upp och inser att vi vaknar upp till våran egna mardröm. Våra vänner som vet om, har messat och ring och kollat hur det är med oss, jättegulligt. Men jag klarar inte av folk just nu. Vill inte se världen fortsätta...

Jag vet att detta är vanligt och nästan alla kvinnor får vara med om nån gång i livet. MEN det gör det inte lättare för det. Och just att vi fått kämpa i ett helt år och så händer detta? Vi trodde inte vi kunde komma längre ner, men som att bli nerputtade igen, och yttligare längre ner kom vi, mörk, kall botten.

Sol ute, mörkt i sinnet

Var så hemskt att vakna i morse och inse att det bara inte var en mardröm, utan att det verkligen är så att våran så lille plutt, inte orkade kämpa på mer. Var så hemskt igår när D kom hem efter jobbet, han var så ledsen och förstörd, så jobbigt att se honom ledsen och vi lade oss och höll om varandra, grät och pratade. Känns så orättvist. Sen är det ångesten över att ha kvar det i magen, utan ett hjärta som slår... ska tillbaka dit frampå för att se om det behövs åtgärdas något. Hemskt att bara gå och vänta...

Hittade detta på missfall.se  Gissa hur det kändes? Vi såg ju ett litet fint hjärta slå v.6+1

Om det har konstaterats ett hjärtljud vid vecka 6 så minskar risken för missfall betydligt. Enligt studier så är risken för missfall bara 1,6 procent om det hörs hjärtljud vid vecka 6 och om graviditeten i övrigt är normal.
Hjärtljud vid vecka 6 kan konstateras med hjälp av tidiga ultraljud och vänder sig främst till de som har drabbats av många missfall eller som blivit gravida genom provrörsbefruktning (IVF).

Lyckan varade inte länge

Känns så förbannat orättvist, tung, ledsamt. Får nästan panik av sorg och smärta. :(  Fick konstaterat ma idag. missed abortion. På fredag den 13e.

För några dagar sedan så försvann plötsligt alla mina symtom och kom inte tillbaka, blev såklart väldigt nervös och kännt efter. Kunde till slut inte vänta mer, så ringde till gynmottagningen i morse, överdrev lite, så man skulle få komma in. Fick tid redan på eftermiddagen, nervöst gick jag dit. Hade med mig D och min bästa vän M. Fick först ta lite prover osv hos en barnmorska, sen kom läkaren och jag fick lägga mig och så gjorde han vul. Nästan med en gång såg vi att det inte var något mer som tickade... först såg livmodern tom ut, sen såg man en liten sak, men inget hjärta slog...
Läkaren sa att det kunde vara för tidigt, att den var 5mm, men vi förstod redan, det var alldeles för litet för att ha varit i rätt storlek för veckan jag skulle varit i...

Varför? Är verkligen inte rättvist, är inte det. :(  Behöva kämpa så länge och sen få bli så lyckliga, för att sen ryckas av mattan... Var för bra för att vara sant. :(  Varför ska vi ens lyckas, för att sen inte få bli långvarigt. Hade hellre inte lyckats, för man får såna drömmar, förhoppningar och man börjar planera och älska... Känner mig helt förstörd, arg, ledsen just nu. Vill bara gräva ner mig och inte komma upp igen. Vi var ju så lyckliga..... nu står vi här på ruta 1 igen.

Vad händer nu? Vågar man? Orkar man?

Inskrivning idag

Vi var iväg på inskrivning idag, var en väldigt mysig Barnmorska, dock så berättade hon att hon bara har ett vikariat, så jag får en annan frampå. Hoppas hon också är bra sen.
Iallafall så var vi där en timme och gick igenom saker, konstigt att sitta där igen efter alla dessa år. D tyckte det var kul att vara med och frågade en del och sa lite småpinsamma saker. Nu ska vi dit om 5 veckor igen, för lite provtagning osv. Nu i början händer det inte så mycket, mer spännande sen när man får höra hjärtljud och mäta mage. Hoppas bara allt fortsätter gå bra nu, fram till v.12 är det alltid lite nervöst tycker jag. Mår för övrigt bra, lite trött och blir lätt ansträngd, men sen har jag en väldig hunger, vrålhungrig hela tiden, men kan inte äta mycket. Så blir ofta, men lite. D är snäll och hämtar mycket till mig, tur han älskar att laga mat och baka. ;)

VUL idag

Idag var i väg till gynekologen och nervöst la jag mig i den "trevliga" gynstolen. Hon kände och klämde lite först, sen så var det dags...först såg man bara livmodern, men sen kom det fram...en liten vit klump och hon zoomade in och visade...ett litet hjärta som slog! Helt fantastiskt var det. Hon räknade till att jag är i v.6+1 och den lille är 3 mm stor och ändå kan man redan se hjärtat slå, det är verkligen så fascinerande, ett sant mirakel, vårt mirakel!! :)

Enligt när jag senast hade mens, så hade jag äl senare än man "normalt" har, är ju det jag misstänkt hela tiden att det varit senare. Men till slut...efter alla dessa månader så kom ett litet guldägg och en simmare och slog sig samman. Nu får vi bara hoppas det är en liten kämpe och allt går bra. Beräknad födsel(BF) är 26/1. Sen får vi se vad dem säger vid det vanliga UL efter sommaren. Vi vågar inte hoppas och planera för mycket...lång bit kvar tills tryggare v.12, men oavsett så har vi iallafall lyckats, utan någon hjälp, så självklart för många andra, men när man kämpat såhär, då är det ofattbart att det till slut gick.

Mina tankar finns hos er tjejer som fortfarande kämpar på, vi har följts åt ett tag nu och vissa är kvar och jag hoppas, tror och håller tummarna hårt för er!

Äntligen ringde gyn!

Min gynekolog på den privata skulle ringa vid 8:30, den tiden kom och gick....satt och väntade frustrerad på att mobilen skulle ringa. Lite efter 9 ringde hon och bad om ursäkt för hon ringde så sent, hade haft mycket att göra. Jag berättade att jag är gravid och hon sa grattis! :)  Hon sa att jag högst kan vara i v.8. Jag berättade om önskan för VUL, hon sa att hon är fullbokad till Augusti, det knöt sig i magen på mig...neeej...tänkte jag. Men så sa hon att jag har ju även lunch, men om du kan komma imorgon vid 9:00, så går det bra. Då har jag egentligen rast/frukost, men detta går ju fort, sa hon. Gissa att jag blev såå glad, sa att jag absolut kunde då. Så imorgon gäller det, spännande!! Hon sa även att om jag bara hade gått ett kort tid, hade det inte varit någon ide, men nu borde det ju kunna ses. Jag gissar på v-6-7 något sånt. Blir svårt att sova i natt, hoppas hoppas det visar på en liten, som mår bra!!

Ringt massa samtal idag

I dag var det upp tidigt på morgonen, är ledig som tur är. Fick ringa runt en massa. Först blev det till min gynekolog på privata, fick att hon ringer mig imorgon bitti. Hoppas få göra ett VUL, så vi kan få konstaterat att allt är som det ska och hur långt det är gånget. Sen ringde jag även MVC och fick tid för inskrivning redan nästa vecka!!

Men framförallt det viktigaste samtalet, var att ringa min läkare på endokrinologmottagningen för att kolla med min dosering med levaxinet. Har läst oroligt hur negativt det kan påverka fostret med utvecklingsstörning, problem med hjärnan osv om man har för dåliga värden i kroppen med sköldkörten, så känner mig såklart väldigt orolig. Inget får ju nånsin gå lätt. :(
Hon sa åt mig att dubbla dosen till 100 från idag och jag kommer få ta blodprov var 4e vecka under hela graviditeten. Känns ju bra dem har koll över mig. Tydligen så kan mitt jättehöga värde i Maj, bero på att jag då var gravid och kroppen visade att den behövde mer, så förmodligen var inte värdet så dåligt när jag väl blev gravid. Hoppas på det. Har ju även nu ätit levaxin i 2 veckor, så har ju fått lite mer till kroppen. Läst att fostret börjar inte ta näring från mig förrän i v.8 ändå, utan haft sin egna, så förhoppningivs så hinner jag få ner mitt värde och det blir mer stabilt, så den lille inte tar skada.

Håll tummarna att allt går väl, orolig är man, men får försöka att slappna av. Just nu är jag ständigt hungrig, kan nyss ha ätit, men kort efteråt blir jag hungrig igen, galet hungrig med...galet! Nu ska jag gå och hämta min mat som precis är färdig. ;)

JAG HAR PLUSAT??!!!

Vi är fortfarande i chock, men tar det från början. Häromdagen så letade jag efter ett viktigt papper i en låda, så hittade jag ett gravtest, som jag glömt låg där. Eftersom mensen ännu inte kommit, så tog jag med det och skulle testa, bara för skoj skull. Visste ju säkert att det inget är, och skulle bli depp när det bara visade ett ensamt litet streck. Testade och la ner testet på golvet, sen när jag var klar och kollade, så sken där ett starkt plus!! Jag höll på att dö av chock, fattade inte vad jag såg!! Ska ju inte vara möjligt, vad är detta??? Helt skakig går jag ut till sambon och visar honom, han fattade inte vad han såg först, trodde det var en elak skämtgrej först.... Vi var helt förstummade, adrenalinet flödade i kroppen!! Kollade i papprerna och det var verkligen starkt med! Detta var runt 17 på eftermiddagen och jag sa att vi måste snabbt till apoteket imorgon bitti och köpa ett digitalt test med!

Det var jättesvårt att somna på kvällen och sov dåligt hela natten, sen när klockan ringde på lördag morgon, så var jag snabbt ur sängen och vi gick iväg med hundarna in till stan och till apoteket. Var såklart en jag känner litegrann som stod i kassan, var lite pinsamt, men men....

Väl hemma var det snabbt in på toaletten och ta det digitala testet, dem fanns ju inte när jag var gravid för några år sedan, så var lite spännande. Tickuret började blinka....sekunderna kändes ju som en evighet, sen kom "gravid" upp och den fortsätte att tänka....sen dök 3+ upp!! Alltså så skedde befruktningen för mer än 3 veckor sedan och jag är mer än 5 veckor gravid!!!!  

Eftersom jag har så långa och oregelbunda cykler, så har jag ingen aning om hur långt gången jag är. Men skulle gissa på v.6 enligt dem beräkningar jag gjort. Men ska ringa min privata gyn och få se om jag kan få göra ett tidigt VUL snart. Måste även ringa läkare för att kolla med mitt levaxin och hur mycket jag ska äta. Dem sa ju att vi inte skulle bli gravida innan värdena var bra, så är såklart jätteorolig att det inte ska gå bra nu. Men bara hålla tummarna att det är en liten kämpe jag har inom mig. Som jag tror nu, så är isåfall BF 29/1. Är helt overkligt, att vi efter 1 års kämpande äntligen lyckas, på egen hand med!! 

Vi är så lyckliga och kan inte tro det är sant!!