Dags att vänta på BIM

Börjar bli så tröttsamt med planerat mys och väntan på äl, väntan på BIM.
Jag har iallafall haft tur med pergotime, just att jag inga biverkningar har fått, känner tydligt av när äl är och har fått ner cykeln inom normal längd. Nu väntar jag bara på gå i mål och få ett fint plus! Om cykeln nu håller sig som sist, så är BIM i mitten av Oktober, evighet dit. Är så jobbigt på alla sätt varje gång mensen kommer, men ska försöka vara hoppfull, måste väl gå nån gång??

Om jag har rätt, så kändes det som äl var i lördags kväll, var på kvällen sist med och då gjorde dem ju blodprov som bekräftade det. Hittade ett oanvänt äl-sticka när jag städade i en låda, jättelängesen jag använde det. Tog det och testade för skoj skull nu i helgen, blev 2 starka streck, så hoppas det är en riktig äl nu, är alltid lite skeptisk, då såna tester kan lura oss med PCO.

Det är mycket spännande i dem trådar jag är med, där andra kämpar också. Många använder nu pergotime eller är i gång med IVF, verkligen spännande att följa alla. Nu måste det väl bli plus för oss tycker jag!

Håll tummarna nu är ni snälla, så håller jag tillbaka till er. :)

Speciell dag för mig

I dag för 10 år sedan föddes min dotter. Känns som det var igår, samtidigt som en evighet. Finns inget mer fantastiskt än att få upp sitt barn till famnen. Jag längtar, drömmer och hoppas att jag och D ska få uppleva det tillsammans. Världen kan inte vara funtad så att han inte ska få uppleva det! Vet att han skulle bli en fantastisk pappa, är så mån och godhjärtad.

Jag är på dag 14 idag, upptäckte tydligt (intimvarning) älsekret, väldigt sällan jag har det, så hoppas nu det är en riktig äl!! bara hoppas på det bästa och sen vänta återigen. Snart går vi in i ännu en månad, utan någonting...börjar bli en hemsk vana. Tänk att månaderna bara tickar på....en evighet. Kan inte låta bli att bli så fruktansvärt irriterad på dem trådar på forum, där folk gnäller över att dem väntar ett barn med "fel" kön, dem hade önskat det andra...suuuck. Fy fan, var glada att ni kan få barn och barnet mår bra.

Denna vecka verkar det vara ett tema på Malou efter 10 på 4an. Varit många intervjuer med folk som tex skaffat surrogatbarn, donatorsbarn osv. Finns på tv4 play, om ni vill se och orkar igenom all reklam.


På tal om annat, så igår var jag på begravning för min arbetskollega, uch vad jobbigt det var. Så många som får lämna i förtid och det känns så konstigt att inte få träffa henne mer. Man säger det ofta, men vi borde verkligen ta tillvara på våra dagar och umgås med våra älskade, men när man fastnar i något väldigt jobbigt, så är det svårt att tänka på det.

Sista som överger oss är hoppet!

Kuren klar nu

Idag tog jag sista tabletten och har ännu inte haft några biverkningar denna gången heller. Jätteskönt, men hoppas det ändå ger effekt, så jag får äl om några dagar. :)
Nu är det som bäst, när man lever på hoppet och får mysa en massa, får hoppas D är på hugget med, hehe.

Jag har fått en ny stor garderob, så nu i helgen har jag rensat och fixat med kläder. Blev väldigt nöjd faktiskt. Bra också, för då får man tänka på annat, det behövs imellanåt. Blir kort jobbvecka som kommer och sen fyller min dotter 10 år!! Helt otroligt att för 10 år sedan var jag höggravid, då funkade det, men nu när man vill igen, så ingenting....suck. Hur kan kroppen förändras så och bara lägga av? Det är en väldigt frustrerande tanke, som säkert ni andra som kämpar på för att få syskon förstår.

Snälla, snälla låt det funka denna gången och få gå bra, tycker verkligen det är våran tur nu.

Lustigt sammanträffande

Igår hade jag en ny vikarie brevid mig på jobbet, vi började prata på kvällen och det visade sig att hon också har PCOS och dem har försökt få ett syskon ungefär lika länge. Hon hade en lite äldre dotter, precis som jag och hade nu i våras ett ma, precis som vi. Så var verkligen ett lustigt sammanträffade att vi kom in på detta. Vi delade erfarenheter och bägge höll med om hur jobbigt det är att komma på rätt väg med vikten, när man samtidigt brottas med detta jobbiga sug, som man ofta har lite extra med PCO/PCOS. Vi pratade även om hur det tar över ens vardag och man grubblar och oroar sig och folk omkring en inte kan förstå, om dem inte själva varit med om det. Hon hade dock inte provat pergotime ännu, men blev mer intresserad av det efter jag berättat mer.

Kändes jätteskönt efteråt att få träffat en i samma ålder med samma problem, känna att du har ju precis som jag. Det sista vi sa till varandra innan vi gick hem var "lycka till". Hoppas att vi båda ska få lyckas snart.

Har tagit min 3e tablett i kuren nu, känner inte av några biverkningar än iallafall.

Mysig dag igår

D smsade mig från jobbet igår och frågade om vi inte skulle gå ut och äta och gå på bio. Först var jag lite tveksam, men tänkte sen att vi behöver göra något skoj i vardagen. Var en god middag och en jätterolig film, vi skrattade så mycket och behövde få göra det.  Nu har vi låg humor, men vi såg på Let´s be cops.

Under middagen diskuterade vi lite ifall det kommer bli IVF, vart vi står med det. Kändes som vi bägge var inställda på att göra det, vi får ju 3 försök av landstinget. Dock pratade vi lite om vad vi gör om inget av dem 3 försöken tar sig...  Är ju väldigt kostsamt att betala själva. Nu är det ju fortfarande en bit bort på vägen, men som det kändes nu kommer vi nog inte göra fler försök isåfall. Kanske istället fortsätta på vanligt sätt och ta några kurer med pergotime imellanåt, om vi får. Man ska ju inte ta för många kurer, då det är lite risker med cellförändringar osv.  Tänk vad man utsätter sig för..för vaddå? vakna nätter, skrik och blöjbyten... tärande på förhållande, men samtidigt så mycket tillbaka.

Har tagit andra tabletten idag, inga biverkningar än så länge, men man vet ju aldrig om det smyger sig på. Hoppas dock slippa. Är många nu i trådarna jag följer som fått börja med pergotime nu eller har kommit en bit in på IVF-vägen, är mycket spännande nu, hoppas verkligen att alla vi som kämpar, ska få lyckas snart!!

2a kuren påbörjad

Nu har jag tagit första tabletten av min 2a kur av pergotime. Tacksam för den hjälpen finns, men är också ett nederlag. Att behöva ta till hjälp, för att få chansen att skapa ett barn tillsammans, som så många andra tusentals fixar utan problem. Tycks som vissa bara behöver titta på varandra för att bli gravida. Jag kan ibland inte förstå att vi är på vårat 2a varv nu.... med det menar jag årets årstider och högtider, att behöva gå igenom dem ännu en gång, utan någonting. Det är nästan värst påminnelse vid högtiderna tycker jag. Jag fyller år nu på hösten och hur kommer det se ut vid jul och nyår? Ska vi behöva gå in i ett nytt år utan någonting som växer inom mig. Fruktansvärd påminnelse att vi då bara skulle haft några få veckor kvar tills vi skulle fått....men som inte blev.

Rädd för vi inte ska lyckas bli gravida igen, rädd för att inget hjälper, rädd för om vi lyckas, kommer det gå bra isåfall?
Det är 1000 saker som kan gå fel på vägen till en fullbordad graviditet och förlossning, men då ska man först lyckas bli gravid också....suuuck!! Nåja, nu ska jag ju tänka positivt, DENNA GÅNG, är det väl dags? Så har man ju aldrig tänkt förut.  Fast om jag vågar mig drömma lite, så kanske, kanske det faktiskt är denna gång vi lyckas. Få en liten bebis liggande i blomsterprydd säng till midsommar?

Idag ringde även min läkare, som har hand om mitt levaxin, har gått på samma dos som när jag var gravid och fått tillbaka hjärtklappning, som är väldigt jobbig och trötthet, så sänkte faktiskt ner dosen för några dagar sen själv. Nu sa han att jag kunde gå ner till den dosen, så var ju bra. Ska ta nya prover om några veckor.

Spolning dröjer

Vad allt ska vara bökigt att få till. Ringde gyn på landstinget idag, för att boka tid för min spolning, som läkaren hade sagt jag skulle göra. Då sa hon att dem bara hade vissa tider för det, och min cykel inte passade in, då dem gör det mellan dag 7-12 och den tiden dem hade var för långt in i min cykel. Öh jaha??  Tänk om deras tider aldrig passar in till min cykel? Borde det inte vara tvärtom att dem anpassar det efter min?  Hmm, hade säkert inte varit så omständigt hos den privata, men hon ville avvakta med spolning än så länge. Borde ju inte vara helt stopp heller, då vi ändå lyckades en gång...

Så jag skulle ringa nästa månad igen, men hoppas jag slipper det och får plusa!  Ska börja min 2a kur med pergotime på onsdag. Då kör vi på igen....vem sa att det var roligt att göra barn? blää!

Ännu en misslyckad månad

Blev inget den här gången heller.  Efter att andra har påpekat att det ju kanske kan vara något, så började jag fundera liiite på det själv. Har senaste månaderna helt stängt av alla förhoppningar, så trött på att bli besviken varje gång. Men bara för jag nu fick liite förhoppningar, så kom tecken på att den elaka tanten är på väg nu i kväll, när jag var på jobbet. Jaha, återigen måste jag inse att det blev ett misslyckat försök. Blev inget tänkt Maj-barn denna gången heller. Att behöva gå igenom alla månaders misslyckande under ett år är fruktansvärt, men nu går jag alltså igenom dem för andra gången, hur sjukt är inte det???  Fy fan rent ut sagt!  Hade det tagit sig på vårat 1a försök, så hade vi haft en 6 mån bebis hemma nu. Men det enda vi får är besvikelse, sorg och ens kropp som hånar mig, inget går som vi vill.  Hur mycket motgångar orkar man med? Hur orkar vi kämpa vidare? :(

Livet är orättvist

I många olika bemärkelser. Är så trött, arg och ledsen över våran situation och att just vi ska behöva stå ut med detta, varje dag, året runt.

Men ibland så blir ens problem små. Fick reda på idag att en arbetskollega dog i Lördags. Hon fick cancerbesked i våras och det gick väldigt fort. Hemska fruktansvärda sjukdom.  Kommer sakna henne, hon var en härlig klick på jobbet. Vila i frid kära du!

ÄL bekräftad

Idag fick jag hem brev från min gyn och det stod att jag haft ägglossning(äl), som jag tyckte mig känt av. Då hade jag rätt, känns skönt att det fungerar iallafall. :)
Dock har jag inga höga förväntningar tyvärr, känner inte av något som skulle antyda på det tagit sig. Hon skrev även att jag ska köra 2 kurer till, om det inte tagit sig. Sen skulle jag höra av mig igen i annat fall eller om jag blir gravid, så skulle jag kontakta dem.  Så nu har jag planen inför den närmsta tiden... all väntan hela tiden. Undrar vad hon har tänkt sig ifall jag inte plusat efter 3 försök....

Jaja.... månaderna fortsätter att försvinna, inte många försök kvar för att få ett barn 2015, uch viken ångest när jag tänker på det, ska vi inte ens lyckas få då? 2 år åt spillo snart, fy alltså.


Var på apoteket idag, hämtade deras nya nummer av deras tidning, tycker den är lite käck, men såg att det är sista numret, dem kommer bara ha digitalt sen. I detta numret stod det om fertilitet, fick jag ju läsa. Men lagom deppigt när det står att efter 35 års ålder, sjunker fertiliteten rejält och att 85 % av alla par blir gravida inom 1 år. jaha!!

 vi övriga 15% fortsätter att kämpa vidare då....

Återigen andra som lyckas

Tycker man borde bli härdad av alla som plusar runt en och lyckas snabbt och är så glada och livet leker.... Men blir bara värre, det hugger i mitt hjärta av sorg och avundsjuka. Kikade i en gammal tråd jag var med i början på ett forum, där typ alla har gått vidare och dem flesta fått sina små nu. Några enstaka var kvar, men nu såg jag att en av dem få lyckats och är i v.11. Kvar är jag... Skriver aldrig något där längre dock, bara kikar in lite. Har mina trådar för oss som kämpat länge och som vet hur det är. Du kan aldrig ens inse hur jobbigt det är om du inte fått kämpa månad efter månad... nu pratar vi MÅNGA månader, inte 2- 3 st.

Såg på facebook också att D´s kusin fick en dotter tidigt i morse.... som tur är umgås vi inte med dem eller träffar på kalas eller så.  Man undviker sånt, så mycket det går. Just för att skydda sig själv, för att kunna orka vidare.

Har inget hört ännu från min gyn om provsvaren och går och väntar på min BIM, som nog kommer med tråkiga besked, och då återstår det att ringa gynmottagningen för att boka in spolning. Denna karusell fortsätter några vändor till, oförmögen att hoppa av, är jag fast här. Det går runt och runt...

Skulle ha varit halvvägs...

Imorgon, så skulle jag ha gått in i v.20 egentligen. Kommit halvvägs, folk skulle ha vetat och magen hade nog synts, första sparkarna hade jag nog känt ett tag, RUL hade vi varit på.... men allt det där försvann lika snabbt, som det kom till. Vet att jag är en självplågare att tänka på det. Gör det inte varje dag, men ibland kommer det över en. OM....det hade gått bra.  Men nu gick det inte bra.

Nu för tiden när jag tänker på det blir jag mest förbannad och förtvivlad. Varför ge oss ett vackert plus efter 1 års kämpande, för att se ta bort våran glädje igen? Orken och energin är på botten just nu, ingenting känns roligt. Att hela tiden puttas ner till botten, för att försöka orka klättra upp igen, närmar mig kanten upp, men då tappar jag taget och ramlar ner igen, och igen och igen.... för många gånger nu, för många tårar, för många falska förhoppnigar, för många tester, undersökningar, prover, läkare....

Var ju inte såhär det skulle bli? Hur kan vi sitta här efter all denna tid och inte ha nåt alls vad vi trodde. Var så blåögd i början och trodde att det tar sig nog inom 3 månader eller nåt....senast till sommaren 2014 skulle vi ju ha fått ett barn. Men nää... nu stundar 2a hösten och vi står på samma ställe, en tom livmoder, krångliga ägg och simmare som undrar om dem simmat fel, då dem är ensamna...