365

365 dagar är det på ett år, med 4 årstider och ett antal stora högtider. Vi har passerat alla dem. Som jag skrev på ett forum, kan få lite panik att inse att vi har gått igenom denna tid och ingenting har hänt. Med varje ny månad, ny högtid, så bygger man upp lite nya förhoppningar. Vid varje månad och mensen kommer, så dör lite av en själv inombords.

Tårarna kommer, utbrotten kommer, grälen kommer, ångesten kommer.

Hur kan det vara möjligt att alla dessa dagar passerat och ingenting har hänt? Kommer ihåg dem första trådarna på forum man gick med i, och peppade varandra och var så uppspelt med all spänning att vi skulle få barn. Men en efter en plusade och gick vidare....kvar var jag (och några få andra) till slut tröttnade jag på dem trådarna, bim-listor osv.  Nu är jag bara aktiv i dem trådar där vi som fått kämpa länge är med i. Vilka tjejer! Vi stöttar varandra, vissa dagar är lite lättare, andra väldigt tunga. men vi bär detta med oss varenda eviga dag. Försöker förstå varför våra kroppar inte vill börja skapa detta lilla mirakel, som vi alla drömmer om. Det är verkligen inte rättvist. Men det är guld värt att ha andra att ventilera sig hos, som förstår, inte tycker man är tjatig. Det finns några som fått tunga besked till sig och IVF står som nästa steg. Det är ett väldigt stort steg, men vilken fantastisk utveckling, att man kan få hjälp på det sättet! Många lyckas med hjälp av det. Jag önskar av hela mitt hjärta att alla ni goa tjejer i mina trådar, ska lyckas få era efterlängtade små!! Om det nu krävs tårar, svett, undersökningar, mediciner, sprutor, nässprayer, provrör, läkare....
Vi ska lyckas, vi bara måste lyckas!! Kan inte vara meningen med annat!

Ge inte upp!