Har just nu inget speciellt att skriva känner jag. Har väldigt svårt att hitta nya krafter, det är så tungt. Alla funderingar som kommer om varför just vi ska drabbas av det här, varför kan det inte gå lätt, varför kan det inte lyckas för? Tiden går så sakta, samtidigt som månad efter månad går och ingenting händer. Jag är så trött och uppgiven, kan man få krypa ner under täcket och komma tillbaka när allt är bra igen?
Var bortrest i helgen, var roligt att träffa min kära vän L igen. Vi hade fullt upp med vårat intresse och jag skänkte knappt en tanke på detta. Däremot när jag kom hem igår kväll och kunde slappna av igen, då rann allt över mig igen och när vi skulle sova, så kom tårarna. D låg brevid mig, tyst, höll min hand och bara fanns där. Förstod, men sa inget. Fanns inget att säga. Är bara så helvete jävla skit allt detta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar