Jag sitter ibland och självplågar mig och ser på förlossningsprogram. Så fascinerande hur smärtsamt det är, men hur det kan försvinna på 1 sek när barnet är ute och man får upp den lille på magen. Det som är jobbigt, man vet hur den underbara känslan är, finns inget mer fantastiskt i världen, och vill så gärna få uppleva det med D. Se när han får hålla sitt barn för första gången. Men att jag är så galen att vilja gå igenom det en gång till, då måste man väl verkligen vilja detta starkt? ;)
På vårat första samtal med läkaren, så frågade han mig hur mycket jag ville ha barn på skalan 1 -10. Som jag skulle vilja mindre, bara för jag har barn sen innan? VI vill ju ha ett tillsammans, och berika våran familj med. Men just nu känns dem drömmarna långt bort, lyckas ju för sjutton inte ens släppa iväg ett litet, men så viktigt ägg. :(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar