Massa plussar, men inte jag!

Det är säkert inte bara jag som har upptäckt hur många andra det är som plusar fort. I vanliga trådar hann ju knappt vissa gå med, förrän dem fick plus och lämnade. Kvar var jag och några andra få. Som skönt är så är medelåldern på jobbet högt, så inga i riskzonen att skaffa just nu. Men häromdagen ringde D´s mamma och berättade att hans kusin ska få barn. Så nu är det bara hon kvar av syskonen som inte har barnbarn, hon har gett hintar då och då och verkligen längtar. Som skönt är så har hon tagit emot mina barn med öppna armar och det känns jättebra.

Läste på facebook att en kompis´s nära vän(som jag träffat några gånger) har fått sitt 2a barn nu. Hon har tydligen pco och skulle ha svårt att lyckas berättade hon när jag träffade henne i våras. Vi började samtidigt och försöka, fast jag sa inget om oss. Men tjiiii...det tog sig på första försöket för dem. Känns bara så förbannat orättvist. Varför ska vissa få lyckas och vi inte ens fått ett enda litet svagt plus!
Känner att jag blir mer och mer deppig och bitter. Livet känns inte så värst kul just nu. Mensen har kommit och gått, så nu ska det laddas igen för nytt försök. Lättare sagt än gjort, men när jag läser om andra som kämpat mycket längre och varit med om många bakslag och sen att jag både får och ger stöd till andra i liknande sits, då ger det mig lite anamma. Det bara måste gå, kroppen kan väl inte bara ha lagt av, eller?

Idag har jag slöat i soffan hela förmiddagen och kollat på Vasaloppet, där kan man snacka om att dem inte ger upp i första taget, vilket kraftprov! Tänk om en liten simmare kunde gå i mål här också!!