Min sambo och även blivande man (förlovade oss i vintras) är ett stort stöd för mig. Han finns där när jag är ledsen och får mina utbrott. Ibland blir det för tungt helt enkelt. Men han står kvar och håller om mig. Behöver inte säga så mycket. Han lider också, vill så mycket med. Alla som träffar D, tycker så mycket om honom. Han bryr sig verkligen om andra och visar sig intresserad när du pratar om något. Han är för bra för att vara sann, att det blev vi är också för bra för att vara sann och vi fick gå en lång väg och kämpa på många olika sätt. Men nu är det vi. Kan det vara ett straff vi fått? Att vi inte lyckas skapa ett barn ihop? För vi lämnat mycket tufft bakom oss och inte ska tro att det blir för lätt att få vara lyckliga?
Mycket funderingar är det. Jag har ju den lyckan att ha barn sen innan, men D har inga och han vill verkligen få uppleva det. VI vill uppleva det ihop! Tänk om något är fel? Uch vad man funderar på allt möjligt. Men jag kan inte tycka det är rätt att han inte ska få bli pappa! Denna underbaraste man på jorden. Igår bjöd han ut mig på middag och vi hade det jättemysigt och jag mådde riktigt bra. Behöver såna stunder.
Nu är vi även inne i mars månad. Jag har haft lite småångest för det. Många som man började samtidigt med i olika trådar på forum har nu fått sina små eller är höggravida. Kvar är jag och inte ens lyckats få ett litet plus. Hur kan månaderna redan ha gått så fort? Nyss var det ju vår och sommaren höll på att närma sig och våra planer hade precis börjat och jag var blåögd och trodde så säkert vi skulle få våran till våren/sommaren 2014. Hoppas ingen tar illa vid sig, jag vet att så många får kämpa sig igenom mycket mer och under flera års kamp. Men detta är mina tankar, som jag upplever det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar