Känns som massa har lyfts från mina axlar, det känns lite lättare och lite bättre. Som vi nu kommit förbi det första svåra hindret och nu fått lite svar på våra frågor. Eftersom läkarna verkar hoppfulla, och D´s simmare är bra, så kanske det nu finns hopp att vi kan lyckas och få ett så efterlängtat barn ihop...men frågan är hur och när???? Är ändå så lättad att det gått såpass fort det gått nu med utredningen. Vi låg och pratade om det lite igår innan vi somnade, och han sa också att det känns mycket lättare nu och som vi fått en nytändning med kraft för att fortsätta kämpa. Klart, hans mandom är ju godkänd, bara min icke ägglossande, överviktiga, slöa kropp som strejkar!!
Idag kom min mens också, ovälkommen stamgäst. Men jag visste ju ändå detta, då jag varit på gyn, så känns inte lika ledsamt och tungt som månaderna innan, då man hade liiite hopp. Nu sitter jag istället och tänker att förmodligen vid nästa mens, då drar det igång med pergotime. Om nu det inte visar sig vara helt strul med sköldkörteln iallafall. Eller ännu bättre, jag hinner plusa, det vore ju drömmen. Men tveksam till det med dessa långa cykler. Jag låg och räknade lite går, och med tanke på att dem är så långa, hinner jag bara få 8 menscykler på 1 år och av dem så kanske bara hälften släpper ägg, vem vet....så det har ju givit oss en väldigt liten chans att lyckas! Men måtte vi få medvind nu och fortsatt kraft att vi kan få plusa snart!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar